En man som bytt kön till kvinna ska inte kunna bli far!
Så tycker han, pensionerade professorn Marc Bygdeman. Varför han tycker det får vi aldrig veta. Några medicinska argument eller några juridiska framförs inte. Ungefär som när han påstod att Thomas Beatie och hans graviditet med deras efterlängtade dotter inte var något vackert utan"en absurditet". Inte heller då framfördes några argument till varför det är omöjligt att betrakta en juridisk man som föder barn som man.
Män ska inte kunna bli mödrar och kvinnor inte fäder. Därför ska inte heller svenska transsexuella tillåtas frysa ned könsceller. Det är "inte rimligt" enligt Bygdeman. Varför det inte är rimligt får vi inte veta.
Inte heller får vi veta vad Bygdeman tycker om alla oss transsexuella som redan har barn.
Jag är exempelvis såvitt jag vet enligt folkbokföringen mor till min son
, eftersom jag är biologisk förälder till honom och inte rimligen kan registreras som biologisk far. Det faktum att jag har fött ett barn gör mig knappast till mindre man, varken socialt eller identitetsmässigt. Rent biologiskt skiljer jag mig från de män som fötts i en xy-kropp, men jag skiljer mig inte från andra män med transsexuell bakgrund, transmän som inte fött barn. Och staten betraktar mig alltså som man.
Det är alltså så att det redan finns män som både biologiskt och juridiskt är mödrar och kvinnor som är fäder, jag är ju inte ensam om att vara transsexuell och förälder. Givetvis kallar sig en hel del transmän fäder och transkvinnor mödrar, men Bygdemans farhåga ligger i själva den biologiska/medicinska och juridiska förekomsten. Och den är redan verklighet, detta kan inte backas med mindre än att man ska börja hävda att staten ska frånta oss vårt föräldraskap. Vilket jag hoppas inte ens Marc Bygdeman vill driva.
Detta stora okända som tycks framkalla en sådan skräck, transsexuella föräldrar, är alltså redan en högst existerande verklighet. Det går inte att hindra fertila människor från att skaffa barn om man inte släpar dem med polishjälp till steriliseringskammaren. Alltså skaffar både transsexuella och andra transpersoner barn. Därmed gör de ofta avkall på sina möjligheter att ha fungerande ID-handlingar eller skjuter upp medicinsk behandling som är viktig för att de ska må bra. För i längtan efter barn kan människor stå ut med mycket, det vittnar förmodligen många ofrivilligt barnlösa om.
De uppoffringar de tvingas till leder till enorma bekymmer för både dem och deras barn, såklart. Sämre psykosocial hälsa, problem att legitimera sig, trakasserier, hot och i värsta fall våld. Det är knappast det bästa för deras barn. Och den verklighet Bygdeman önskar se, ett samhälle där bara typiskt manliga kroppar skaffar barn med typiskt kvinnliga kroppar, den existerar inte.
Människokroppen är nu en gång för alla lite mer komplicerad än modetidningarnas stereotyper vad gäller biologiskt kön, det vet alla som slagit upp ett medicinskt lexikon.
Det har heller aldrig varit så att samtliga människor i ett samhälle lever som heteronormativa kärnfamiljer där xx-kroppen benämns kvinna, ammar och föder barn, lagar mat och klär sig i kvinnokläder medan xy-kroppen benämns man och står för familjeförsörjningen, avlar barnen men i övrigt mest slår dank i hemmet. Detta är bara en värdekonservativ önskedröm. Det var aldrig, och kommer aldrig bli, verklighet.
Regeringen vill fortsätta tvångssterilisera, av utredningsskäl
Regeringens lagrådsremiss om förslaget att ändra könstillhörighetslagen offentliggjordes idag. Och av förslaget framgår tydligt att man inte planerar att ta bort steriliseringskravet i den ändring som föreslås genomföras nu i juni. Trots att samtliga regeringspartier utom Sd sagt sig vilja avskaffa kravet. Regeringen är däremot mycket tydlig med att steriliseringskravet sak avskaffas, och att det bör kunna ske senast juli 2013. Lagrådsremissen nämner också att det inte kan uteslutas att Europadomstolen "i en framtid kommer att anse att respekten för privatlivet kräver att staterna inte ställer som krav att en person som vill ändra könstillhörighet först måste gå med på att bli infertil". Samt att den internationella rättsutveckling går åt det hållet.
Detta är, milt uttryckt, ett understatment. Europadomstolen tar ofta starkt intryck av vad Europarådets kommissionären för de mänskliga rättigheterna har uttalat i frågan. I den här frågan är kommissionären glasklar, det finns tydliga skriftliga rekommendationer till samtliga medlemsländer att avskaffa alla krav på medicinska och kirurgiska ingrepp för att få tillstånd att byta juridiskt kön.
Rättsläget i Europa utvecklas också i rask takt. Sedan Storbritannien antog sin nya lag på området 2005, utan steriliseringskrav , har även Portugal och Tyskland följt efter, medan Spanien och Österrike inte längre kräver kirurgisk sterilisering men väl hormonterapi som kan/ska leda till sterilitet. Italien har domstolsbeslut som kan innebära att deras steriliseringskrav är olagligt och Island har precis presenterat sitt första förslag till ny könstillhörighetslag, helt utan krav på ingrepp eller medicinering.
Sverige har idag världens äldsta och mest ålderstigna lag på området. Sedan 1972 har över 500 människor tvingats sterilisera sig, som motkrav för att de skulle tillåtas få byta juridiskt kön. Byten som var nödvändiga för dem för att de skulle kunna få tillgång till ID-handlingar som fungerar för dem och tillgång till könskorrigerande operationer. Nu föreslår alltså regeringen en ytterligare väntetid på 14 månader, vilket i praktiken innebär att ytterligare 30 - 65 personer kommer tvångssteriliseras. För att inte tala om 14 månaders ytterligare lidande för alla de som redan idag lever med ID-handlingar som inte stämmer med det kön de lever i och uppfatta som, eftersom de inte velat sterilisera sig.
Som argument för denna väntetid menar regeringen att det är oklart hur ett avskaffande av tvångssteriliseringarna kommer påverka andra lagar. Man hänvisar bland annat till att det kan uppstå frågor om föräldraskapet och om de förmåner som är knutna till detta.
Regeringen menar alltså att staten bör fortsätta tvångssterilisera människor eftersom det kan bli lite knepigt att fastställa moderskap/faderskap och betala ut föräldrapenning om män börjar föda barn!
Man behöver inte ha läst juridik för att inse det huvudlösa i det här resonemanget! Självklart skulle inga barn riskera att stå utan vårdnadshavare, det blir helt enkelt bara lite knepigare för Skatteverkets jurister att tolka föräldrabalken tills nödvändiga lagändringar hunnit göras. Detsamma gäller Försäkringskassans jurister och sånt som graviditetsersättning och föräldrapenning, de har befogenhet att tolka lagarna som om lagstiftaren hade vetat om att män kan bli gravida och kvinnor bidra med spermier. Att fortsätta kränka mänskliga rättigheter med hänvisning till att myndigheter måste komma till dukat bord vad gäller följdändringar är både absurt och cyniskt. Tvångssteriliseringarna måste avskaffas nu. Myndigheter kan vänta. Mänskliga rättigheter kan inte vänta!
Detta visar också med all tydlighet hur mycket de borgerliga partiernas löften är värda. För att gå Kd till mötes och hålla sams i regeringen tycks nu både Folkpartiet och Centerpartiet gått med på lösningar de så sent som i januari tydligt signalerade att de inte ville gå med på. Det är sorgligt att se.
Förvaltningsrätten i Stockholm har nyligen avkunnat dom i ett ärende som aktualiserades hösten 2011, och gällde en transsexuell person, Simon Leivo, som överklagade ett avslagsbeslut där han nekades att byta juridisk kön. Motiveringen till Rättsliga Rådets avslagsbeslut var att Simon inte var steriliserad, och att han därmed inte uppfyllde lagens krav på de som ansöker om nytt juridiskt kön.
Nu har rätten kommit fram till att steriliseringskravet i könstillhörighetslagen strider mot Europakonventionen. Därmed har Simon rätt att få juridisk status som man utan att underkasta sig något krav på sterilisering. Och detta gäller också samtliga andra transsexuella i Sverige. Den fråga som varit högaktuell sedan januari, tvångssteriliseringarna och huruvida de ska strykas ur lagen i den kommande lagändringen, är nu i praktiken avgjord. Myndigheter får inte fatta beslut som strider mot förvaltningssrättens dom, och därmed får inte steriliseringskravet längre tillämpas, med start så fort domen vinner laga kraft 30 mars.
Beslutet var inte enhälligt, den lagfarna domaren hade en skiljaktig mening medan nämndemännen dömde till den klagandes fördel. Socialstyrelsen har inte meddelat om de ska överklaga domen. Men myndigheten har en längre tid drivit frågan om att steriliseringskravet ska tas bort. Tidigare, 2009, har kravet på att vara ogift vid byte av juridiskt kön upphävts av förvaltningsrätten. Om socialstyrelsen väljer att inte överklaga kan därmed endast två av lagens fyra krav på den som ansöker om nytt juridisk kön tillämpas, nämligen kravet på att den sökande ska vara svensk medborgare och över arton år. Även det förstnämnda kravet förväntas tas bort i den kommande lagändringen, medan ålderskravet förväntas kvarstå.
Det återstår givetvis en hel del att göra rent lagtekniskt, lagar som inte längre stämmer med verkligheten måste alltid göras om. Men regeringen, som är de som dragit ut på lagändringarna, har nu fått smäll på fingrarna av domstolen. Steriliseringskravet strider mot Europkonventionen, och får därför inte tillämpas!
Det är Diskrimineringsbyrån Uppsala som drivit ärendet, med Kerstin Burman som jurist. Hon säger: - Jag tror det är viktigt för alla som varit engagerade i frågan att rättsväsendet tagit ställning och att vi får kvitto på att Europakonventionens skydd för mänskliga rättigheter också i praktiken gäller. Nu kanske vi äntligen får ett slut på tvångssteriliseringarna i Sverige, säger Kerstin Burman, jurist vid DU.
Simon Leivo själv säger: -Jag kan knappt tro att det är sant. Det är en stor seger i en fråga som påverkar oerhört många personer, säger Simon.
Det har han rätt i. Vi är många som väntat länge på den här dagen, och Simon, och Kerstin, ska ha stort tack som kämpat för så många. Förhoppningsvis kan Sverige nu äntligen lämna denna moraliska medeltid bakom sig.
Under de senasteveckornasdebattkringtvångssteriliseringarna av transsexuella har det ibland dykt upp åsikten att det inte handlar om tvång. Liknande tankar uttryckte folkhälsoministern Maria Larsson i somras, på Kds riksting: "-Jag blir lite lätt upprörd när man jämför med tvångssteriliseringar från historien. Det är inte jämförbart, låt mig säga det. Här handlar det om att man har på frivillig väg valt att byta kön.”
Men stämmer detta, rent juridiskt? Nej, för Maria Larsson har missförstått vad som menas med tvångssterilisering. Det finns två möjliga orsaker till det här missförståndet. Det ena är att hon är övertygad om att tvång alltid måste handla om straffrätt, och att handlingen alltså måste uppfylla rekvisiten för olaga tvång. Dagens tvångssteriliseringar utförs givetvis inte under vapenhot eller liknande, och kan alltså inte ses som kriminella. Men, allt här i världen handlar inte om straffrätt. I det här fallet är det förvaltningsrätt, alternativt statsrätt eller medicinsk rätt, som är det relevanta området, och då blir läget ett annat. För här finns ett slags prejudikat, i form av hur de historiska tvångssteriliseringarna bedömts. Och det är här Maria Larsson möjliga andra missförstånd dyker upp. Om hon inte känner till att en mycket stor andel av dåtidens tvångssteriliseringar inte heller inbegrep hot om våld eller att människor bands fast vid operationsborden är det rimligt av henne att vilja hålla isär den från dagens tvångssteriliseringar av transsexuella.
Mellan 1934 och 1975 steriliserade Sverige uppskattningsvis 27.000 personer under tvång eller tvångssliknande former. Ungefär hälften av dessa handlade tvånget om ett yttre administrativt tvång.(se sid. 16, SOU 2000:20) Resterande fall handlade om mer direkt tvång, övertalningar, beslut av förmyndare/vårdnadshavare eller att människor lurades att genomgå steriliseringar. I Steriliseringsfrågan i Sverige 1935-1975, SOU 2000:20, sägs: "Även situationer där sterilisering ställdes som uttryckligt villkor för något annat t.ex. utskrivning från anstalt eller institution, för att få gifta sig, för att få abort eller ekonomiskt bidrag är exempel på sådant administrativt tvång.--- Enligt vår tids sätt att se det har den enskilde i dessa situationer inte ställts inför några reella valmöjligheter utan de utgör tvångsliknande situationer."
Lite förenklat uttryckt kan man jämföra en del av dåtidens tvångssteriliseringar med dagens på nedstående vis:
Då: * Fattiga mödrar kunde under 1940-talet få mödrapeng, kravet var sterilisering.(SOU 1999:2, sid 15, p 6)
* Epileptiker som ville gifta sig kunde få dispans från det lagstadgade förbudet mot giftermål för epileptiker, kravet kunde vara exempelvis sterilisering. (SOU 1999:2, sid 15, p 5)
* För att få abort krävdes särskilt tillstånd, motkravet var ofta sterilisering. (SOU 1999:2, sid 14, p 4)
* Den som var intagen på en vårdanstalter för "sinnesslöa" eller liknande kunde ibland bli utskriven därifrån, men kravet var ofta sterilisering. (SOU 1999:2, sid 14, p 1)
Idag: * Transsexuella kan få byta juridiskt kön, kravet är sterilisering.
De sk "valen" står alltså mellan; Få pengar så man kan köpa mat åt sina barn men aldrig kunna skaffa fler barn eller kunna skaffa fler barn, men inte ha pengar till mat åt de barn man har.
Gift men steril eller ogift men fertil,
Få abort men aldrig mer få barn eller kunna få fler barn, men behöva föda det nuvarande, även om man var ogift och fattig kvinna.
Fri att bo och resa som man vill, men vara steril eller fortsätta vara inlåst men vara fertil.
Få nytt juridiskt kön och slippa bli tvångsoutad varje gång man handlar med betalkort, men aldrig kunna få biologiska barn eller kunna skaffa barn, men då inte få byta juridiskt kön.
Inget av dessa är vad man skulle anse reälla val. Samtliga är tvångsliknande situationer. Att låtsas att transsexuella enkelt kan välja att låta bli att leva som det kön de själva känner att de har är lika cyniskt och ovetenskapligt som de historiska argumenten för tvångssteriliseringarna.
Öppet brev till statsminister Reinfeldt – avskaffa tvångssteriliseringarna nu!
I KIM har vi under de senaste dagarna med stor oro sett hur de borgerliga partiernas löften om att avskaffa tvångssteriliseringarna urholkats. Det tycks finnas en överenskommelse, om än inte satt på pränt, om att lyfta ut frågan om steriliseringskravet när regeringen lägger en proposition om att ändra könstillhörighetslagen. Och istället återigen utreda frågan, för att tillfredställa Kristdemokraterna.
Vi är chockade över utvecklingen. Du satt under partiledardebatten och lovade att avskaffa tvångssteriliseringarna, Fredrik Reinfeldt! Du lovade inte att tillsätta en utredning i frågan. Det var visserligen Pride och valår, men man säger inte vad som helst bara för att vinna röster och sedan glömmer det! Varje år tvångssteriliseras 40-60 transsexuella i Sverige, enbart för att de behöver också i passet få vara de män och kvinnor de verkligen är. Detta är våra medlemmar, våra vänner, våra partners och våra barn som din regering fråntar rätten att skaffa barn. Nu säger du och din regering att ni nog vill fortsätta med det, och utreda igen, tills Kristdemokraterna och andra konservativa riksdagsledamöter är nöjda.
Vi är mycket oroliga för att du och din regering inte riktigt tänkt över vad en ytterligare utredning skulle få för konsekvenser för oss som berörs. En utredning på två-tre år kan innebära 80 – 180 fler tvångssteriliserade människor. Människor som förhindras skaffa barn, för all framtid. Det betyder också två-tre års ytterligare väntetid för alla de som nu inväntar en lagändring, och därför inte ansöker om att få byta juridiskt kön i dagsläget. De lever som sitt rätta kön, upplevs som sitt rätta kön. Men tvingas ha ID-kort som inte stämmer med hur de lever och uppfattas. De får problem vid exempelvis arbetsintervjuer, myndighetskontakter och resor. Det är också farligt att leva med ett juridiskt kön som inte stämmer med det kön man lever och uppfattas som, hatbrotten är verklighet.
Varje vecka som tvångssteriliseringarna finns kvar i lagen betyder att människor skadas ännu mer!
Det innebär också ännu en vecka då mänskliga rättigheter kränks godtyckligt, utifrån en medeltida moraluppfattning. Det är fastslaget bortom all tvivel att steriliseringskravet för att få byta juridiskt kön inte har någon medicinsk grund, både i förarbetena till lagen, i SOU29007:16 och i Socialstyrelsens rapport. Lagen är utredd både en och två gånger, av jurister. Thomas Hammarberg, CEO, sa redan 2009 att alla krav på ingrepp strider mot Europakonventionen. Europarådet är starkt kritiska, Socialstyrelsen vill ta bort kravet, samtliga riksdagspartier utom Kd och Sd är överens. Transpersoners rättigheter är mänskliga rättigheter!
Fredrik, vi kan inte förstå hur du och din regering kan fortsätta tvångssterilisera oss. Det är grymt och barbariskt, det bryter mot svensk grundlag och de mänskliga rättigheterna. Du lovade att avskaffa denna vidriga hantering, inte att utreda den ännu en meningslös vända. Nu ber vi dig att minnas vad du lovade, och att omedelbart förhindra ännu fler tvångssteriliseringar. Visa att även transpersoner omfattas av mänskliga rättigheter!
Brev till ärekbiskop Anders Wejryd, om tvångssteriliseringar
Min förra blogpost handlar om Svenska Kyrkans remissyttrandet på den gamla (och numera skrotade, tack och lov!) utredningen omhttp://www.blogger.com/img/blank.gif könstillhörighetslagen. Jag skrev ett personligt brev till ärkebiskopen i frågan, se nedan. Sommaren 2010 talade jag med honom som hastigast under Almedalsveckan, och hans medarbetare Ann-Chatrine Jarl lovade att jag skulle få det svar jag då ännu inte fått. Det svaret lyser fortfarande med sin frånvaro. Likasom Svenska kyrkans vilja att ta tag i frågan. Jag är fortfarande medlem i Svenska Kyrkan, men jag känner mig inte välkommen.
**************** Stockholm 2007-11-21
Hej Anders! Det är i stor sorg jag skriver detta brev till dig. Jag är öppen bög och kristen, men har ändå aldrig tidigare funderat på att gå ur kyrkan. Men efter att ha läst det remissvar som Svenska Kyrkan har avgett på Könstillhörighetsutredningens betänkande (SOU 2007:16 - Ändrad könstillhörighet – förslag till en ny lag.) finner jag mig själv börja fundera på om inte utträde är det enda möjliga. Yttrandet är oerhört och jag är djupt bedrövad över att min kyrka kan uttala så här.
I vanliga fall brukar jag agera offentligt när jag tycker en organisation uttalat sig kränkande om HBT-personer. Jag skriver en debattartikel eller kontakter mina partikamrater. Men nu känner jag att det inte vore rätt. Det är en sak att vända sig till pressen när en myndighet eller organisation kränker en. Det är en helt annan att fundera över hur man ska reagera när man blir kränkt av sin egen familj. Alltså väljer jag att skriva personligt till dig, som herde och överhuvud, för att berätta hur jag känner när mitt eget samfund, min familj, gör mig illa.
För mig, och förmodligen för flera andra transsexuella, är svenska kyrkan min familj. Jag har en bakgrund som aktiv i dåvarande Kyrkans Ungdom, jag tillbringade hela min tonår i kyrkan och tänker fortfarande på Salems kyrka som min gamla hemförsamling, trots att jag inte varit i kommunen på flera år. Jag skolades in i kyrkan som konfirmand och kyrkvärd, hjälpte till på konfirmandläger och gudstjänster. Jag engagerade mig på stiftsnivå och jag kämpade för att skilja kyrkan från staten. Sen flyttade jag, bytte församling men bara delvis samfund (till EFS) och gifte mig och lät döpa min son inom EFS/Svenska Kyrkan. Nu är jag tonårsförälder och gläds åt att min son har valt att både konfirmera sig och vara aktiv i samma EFS-församling där han är döpt. Själv är jag mindre aktiv, bland annat för att samma präst som konfirmerade sonen också öppet skrev på prästuppropet mot samkönade äktenskap. Men jag deltar gärna i gudstjänster i andra församlingar och talar tom ibland på dem. För mig är Svenska Kyrkan mitt andliga hem, jag känner mig fortfarande hemma och välkommen där. Eller, jag kände mig åtminstone välkommen förr. Nu vet jag inte längre. Det känns som min egen kyrka lyst mig i bann.
Jag är nämligen en av dem som berörs av betänkande, eftersom jag har en bakgrund som transsexuell. Det är mig ni, dvs Svenska Kyrkan, talar om, jag och andra transsexuella finns i kyrkan. Och när ens egen familj går ut och offentligt säger sådant som ni säger i remissyttrandet, då gör det ont. Jag har inga ord för hur illa berörd jag blir av det ni säger, remissyttrandet tycks skrivet i en anda av högerkristen beskäftighet och inskränkthet som jag inte trodde var möjlig i mitt eget samfund. Hur tror ni att min son känner det om han får reda på att inte bara EFS utan hela Svenska Kyrkan också tycker att hans uppväxt måste ha varit så traumatiserande att han inte borde fått bli född? Och hur tror ni det känns för mig och andra transsexuella att få slängt i ansiktet att eftersom vi söker behandling mot vår sjukdom så får vi anses frivilligt ha gett upp tankarna på att skaffa barn? Det känns som om ni resonerar som om längtan efter barn inte kan anses vara tillräckligt stark hos oss om vi inte kan ”motstå frestelsen” att genomgå behandling. Och därför bör vi inte tillåtas skaffa barn, eftersom vi inte vill göra den uppoffringen det innebär att inte genomgå behandling.
Jag känner många transsexuella som längtar efter barn. Och som både förälder och kristen uppfattar jag ofta dem som mycket ansvarsfulla. De ser att de innan behandling inte är mogna för barn, de mår för dåligt. Men de vill, som många andra, ha kvar möjligheten, när de blivit friska och kan ge ett barn den omtanke och uppmärksamhet som behövs. Den insikten, klokskapen och barnlängtan har ni valt att uppfatta som ren och skär egoism, som om de vill skaffa barn av andra skäl än andra människor, som om just transsexuella skulle vara mer egoistiska i sin barnlängtan än andra. Det här känns som ren illvilja, jag förstår inte hur det kan vara förenligt med kristen kärlek att presentera er åsikt som ni gör. Ni gör så många så illa.
Hela remissyttrandet verkar präglas av en tanke att transsexuella kanske inte egentligen behöver behandlas med könskorrigerande operationer och hormonterapi. Ni tycker att vi kanske kostar för mycket i förhållande till vilken nytta vården kan tänkas ge och ni tycker att det faktum att det finns fall där folk sökt fastställelse i det gamla könet igen (av okänd orsak) indikerar att könskorrigerande behandling inte är garanterat det bästa sättet att hjälpa transsexuella. Och allt det här tycker ni utan att hänvisa till vetenskapliga studier. Jag är van vid det kunskapsförakt och den fientlighet mot vetenskapliga metoder som finns inom delar av frikyrkan, men jag hade inte väntat mig att finna det inom mitt eget samfund. Var och en som klarar av att, utan fördomarnas skygglappar, läsa vetenskapliga avhandlingar kan snabbt hitta en mängd studier på nätet som alla samfällt säger att könskorrigerande behandling är den bästa behandlingen, ur ett vetenskapligt perspektiv. Ni ifrågasätter den behandlingsmetod som fått mig att må bra, utan behandling hade jag antingen varit djupt deprimerad eller tagit livet av mig. Istället verkar ni mellan raderna säga att jag kanske mest var förvirrad, jag visste inte mitt eget bästa.
Det känns som om ni kastar tillbaka flera års skam och skuld i ansiktet på mig, all den skam jag kände när jag verkligen funderade allvarligt på om jag var knäpp. Ni verkar tycka att jag inte tänkte efter tillräckligt, och ni underkänner min personliga kontakt med Gud och min förmåga att be om vägledning. Det finns flera transsexuella inom Svenska Kyrkan, och inom andra kyrkor, som brottas med sina känslor och sin skam. Som transaktivist händer det att jag fungerar som stödkontakt för transsexuella i kris. Nu är jag oerhört orolig över att Svenska Kyrkans remissyttrande ska bidra till att transsexuella inom kyrkorna får rådet från präster och andra att inte söka vård för sina problem. Jag förstår inte hur ni kan bidra till detta synsätt. Det är ju folks liv som står på spel, det framgår tydligt redan av betänkandet att 20% av alla transsexuella försöker ta livet av sig, innan de får behandling och att den risken sjunker mycket avsevärt vid behandling. För mig känns det som om min egen kyrka skadar just dem jag försöker hjälpa, det känns oerhört tungt.
Könstillhörighetskommittén föreslår också fortsatt tvångssterilisering, i form av tvångskastrering, och svenska kyrkan invänder inte. Det är med djup besvikelse jag ser att kyrkan inte lärt sig något av läxan om tvångssteriliseringarna från 1945 och framåt, utan instämmer med kommitténs förslag. Hur man som kristen kan försvara ett förslag som inte på något sätt skiljer sig från de tvångssteriliseringar som skedde förr är för mig fullständigt obegripligt. Det finns helt enkelt inget försvar för den åsikten och det är djupt sorgligt att inte ens SvK klarar att se likheterna med de steriliseringar som tvingades på mindre socialt bemedlade kvinnor när de sökte abort eller tillstånd att gifta sig.
Som tonårsförälder oroar jag mig också extra mycket för alla unga transsexuella. Till skillnad från de flesta, inklusive könstillhörighetskommittén, så har jag talat med transsexuella under arton år. Flera av dem lever sedan länge som det kön de känner sig som. Jag har sett hur de noga håller isär vänner som ”vet” och de som ”inte vet”, för att inte fel person ska få reda på att de ”bara ser ut som” killar och tjejer, att de har ett annat kön och ett annat namn på ID-kortet. Det känns outsägligt grymt att tvinga dem att leva dubbelliv, och ständigt vara rädda att avslöjas. De kan inte handla med kort i affärer ihop med kompisar, betala hyrda videofilmer med kort, inte utan bekymmer resa på språkresa, gå på tonårsdisco eller fixa biljetter till festivaler. Allt kräver legitimering, något de inte kan göra i andras sällskap om de inte vill bli utpekade som ”freaks”. Att byta juridiskt kön är en rent byråkratisk process, lika lite irreversibelt som att byta samfund. Varför ser ni inte likheten med att en ung människa kommer till tro? Även det är livsavgörande och omvälvande, ändå känns det självklart att unga får låta döpa sig och gå med i ett samfund. Men ni verkar tycka att unga transsexuella inte kan antas veta vilket kön de är, inte ens när en läkare ställt diagnos på dem är det riktigt säkert. Förstår ni inte hur orimligt det låter, som om vissa unga inte kan anses vara tillräkneliga för att de anser sig ha motsatt kön? Trots att det finns en vetenskapligt erkänd sjukdom som ger de symptomen och de har fått diagnos? Som förälder gör det mig ont att se att kyrkan inte vill se till dessa våra minsta. Just de som så starkt behöver vår hjälp vill man avvisa och tycks välja att inte tro på eller ens vilja lyssna till.
Som du ser har jag goda skäl att fundera över om det verkligen är försvarbart för mig att längre vara medlem i Svenska Kyrkan. Gudstjänster kan jag alltid delta i ändå, det är ju inte den enskilda församlingens åsikter om speglas tack och lov. Och min tro har jag inga skäl att varken ifrågasätta eller överge, Gud och jag vet var vi har varandra och det vore mig väldigt främmande att tvivla, särskilt med tanke på den ibland ganska steniga väg Han vandrat med mig, och burit mig över, i så många år. Tvärtom, det är min tro som fått mig att fundera på utträde. När mitt samfund agerar på ett sätt jag finner helt oförenligt med min tro tycker jag det finns skäl att fundera på om jag vill stödja samfundet med ett medlemskap. Vill jag nån gång framöver, om jag träffar en ny man eftersom jag är frånskild idag, gifta mig i en kyrka som anser att det var helt korrekt att tvångssterilisera mig? Hjälper det verkligen då om den kyrkan stödjer samkönade äktenskap, kan det första felet uppvägas på så vis? Vill jag bli begravd inom ett samfund som indirekt bidrar till att mina vänner riskerar att bli självmordbenägna? Vill jag ekonomiskt stödja en kyrka som tycker det är rimligt resonera i nationalekonomiska termer av samhällsnytta när det handlar om mänskligt lidande? Jag har inga svar på de här frågorna än, men jag hoppas jag finner dem.
Vill du svara blir jag glad, men det är inte nödvändigt, jag förstår att du har mycket på schemat. Jag lyssnar gärna om du vill ge något gott råd angående hur jag kan fundera kring mitt anförda etiska dilemma, jag har respekt för dig och förutsätter att du i så fall undviker plattityder. För min del får du gärna visa detta brev för andra inom kyrkan, om du tror det hjälper dig och andra att verka för ett bättre förhållningssätt i frågor som rör transsexuella. Mitt huvudsakliga syfte har dock framför allt varit att berätta för dig hur just jag upplevt situationen, inget annat. Tack för att du tog dig tid att läsa.
Tal vid demonstrationen mot tvångssteriliseringarna, 18de januari.
Godmorgon på er. Så står vi då här, efter många års slit. Politikerna verkar äntligen börja begripa att tvångssteriliseringar av transsexuella är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
Foto: Matilda Pihl Men det tar fortfarande tid, man vill utreda mer. För att vinna tid åt Kd, för att hålla sams i regeringen. Det är inte okey. Varje månad som Sverige fortsätter tvångssterilisera kommer fler människor för evigt fråntas möjligheten att skaffa barn. Som stolt förälder till en nu vuxen son tycker jag det är fruktansvärt. Det är också så att flera transsexuella som vet att de nog vill ha barn i framtiden, när de avslutat studier eller skaffat lägenhet, de väntar med att byta juridiskt kön. De tvingas leva med ID-kort som konstant ger dem bekymmer, riskerar att outa deras medicinska historia eller till och med innebär en risk för hot och våld. Att dra ut på beslutet över ännu en utredning innebär ett enormt lidande för väldigt många, det får inte ske!
Frågan är utredd både fram och baklänges under flera år. Det finns varken juridiska eller medicinska skäl att kräva att människor som vill byta juridisk kön måste vara sterila. Transpersoner som får barn är inget samhällshot. Det enda som kommer hända om kravet avskaffas är att det kommer bli lite fler lyckliga föräldrar och nyfödda barn.
Tvångssteriliseringarna bryter mot de mänskliga rättigheterna. Land efter land tar bort steriliseringskraven, och lämnar Sverige i en moralisk medeltid. Historiens dom över de politiker som nu fortsätter och begär ännu fler hittepå-skäl, ännu fler utredningar för att avskaffa något som var avskyvärt redan när det infördes, den domen kommer bli hård. Därför att transpersoner, och våra barn, vi kommer finnas där även då. Och berätta att ni satte ett lugnt och bekvämt regeringssamarbete framför våra mänskliga rättigheter. Tvångssteriliseringarna är en skam för Sverige, de ska avskaffas inte utredas!
Eberhard är okunnig om forskningen om transsexualism
David Eberhard pläderade i lördags på Newsmill för en återgång till en ålderdomlig modell där den enda vård som ska erbjudas transsexuella är kollektivt anpassade ”paketlösningar”, inklusive sterilisering. Men hans artikel är full av faktafel.
Psykiatrikern David Eberhardt passade i lördags på att halka in i debatten om tvångssteriliseringar av transsexuella. Han argumenterade emot partiella könskorrigerande operationer, av Eberhardt kallat ”könsbyten”. Det är inte vad transsexuella vill ha, enligt Eberhardt.
Frågan är varför vi ska lyssna på just David Eberhardt i frågan. Han är visserligen psykiatriker, men det gör honom knappast till specialist på området. Inte heller har han frågat patienterna vad vi vill. Den internationella transrörelsen är väldigt tydlig i sina krav på tillgång till individanpassad vård, istället för totallösningar som påtvingar vissa patienter fler ingrepp än de vill ha. Faktum är att Eberhardts artikel är så full av faktafel att det tydligt framgår att han inte vet vad han talar om.
Könskonträra hormoner kommer minst lika ofta i form av injektionspreparat som piller. De tas heller aldrig oralt när det handlar om testosteron, eftersom detta skulle skada levern. Könskarakteristika som exempelvis utvecklade bröst hos kvinnor med transsexuell bakgrund och mörkare röst hos män med transsexuell bakgrund förvinner inte alls om hormonterapin avbryts. Inte ens om patienten behållit kroppsegna hormonproducerande organ.
Så här skulle jag kunna fortsätta och räkna upp rena sakfel. Men jag nöjer mig med att berätta vad de internationella behandlingsriktlinjerna, Standards of Care for the Health of Transsexual, Transgender, and Gender Nonconforming People, säger. Dessa riktlinjer tas fram av WPATH, en internationell organisation bestående av personer som är proffessionellt verksamma inom området och, till skillnad från Eberhardt, forskar om och/eller arbetar med transklienter. WPATH utgör den inom området mest ansedda expertisen. Av den senaste versionen av Standards of Care framgår det att det moderna sättet att se på behandling av transsexuella och andra patienter med könsidentitetsstörningar är att vården skall ges utifrån individuella behov, och att det finns patienter som mår bäst av partiell kirurgi eller enbart hormonterapi. Eberhardt tycks inte ha läst riktlinjerna. Hans idé att det enda korrekta skulle vara att antingen erbjuda fullständiga ”paketlösningar” eller ingenting är helt enkelt rejält föråldrad. Så ser inte svensk vård ut i dagsläget. Det händer exempelvis att biologiska kvinnor diagnoticeras som transsexuella och erbjuds hormoner och bröstreducerande kirurgi, utan att genomgå några könskorrigerande operationer av genitalier. Däremot påtvingas de givetvis ändå en kirurgisk sterilisering, på grund av lagens utformning. De får heller inte spara könsceller, och förlorar därmed för all framtid möjligheten att få framtida biologiska barn.
Eberhardt blandar också ihop juridiskt och biologiskt kön, vilket gör hans inlägg mycket förvirrat. Den aktuella debatten handlar om byte av juridiskt kön, inget annat. Frågan är rent juridisk, inte medicinsk. Både förarbetena till könstillhörighetslagen, SOU 2007:16 och Socialstyrelsens utredning fastslår med bestämdhet att tvångssteriliseringarna inte har någon medicinsk grund. Specialistkompetenta läkare har varit inblandade i samtliga dokument, så denna slutsats kan rimligen även Eberhardt godta. Läkarna i WPATH fördömer för övrigt steriliseringskrav för byte av juridiskt kön.
Eberhardt säger sig vara emot lagkrav på sterilisering. Samtidigt pläderar han för en återgång till en ålderdomlig modell där den enda vård som ska erbjudas transsexuella är kollektivt anpassade ”paketlösningar”, inklusive just sterilisering. Den enda slutsats som går att dra av Eberhardt märkliga inlägg i debatten är att han vill flytta makten att besluta över tvångssteriliseringarna från juristerna till läkarna. Låt oss hoppas att han är ensam i läkarkåren om denna idé. Publicerad på Newsmill (ja, detta är för viktigt för att jag ska ha råd att hålla mig med principer, tyvärr.)
Jag har inte kompetens nog att avgöra vilken tyngd avhandlingen har rent vetenskapligt, jag är varken etnolog eller forskare. Det är däremot inte Landström heller, vad jag förstår. Vad jag däremot har kompetens inom är transfrågor, inte minst när det gäller hur könsnormerna styr vården för transsexuella, det vill säga, just det som Bremers avhandling berör. Landström har däremot inte några särskilda kunskaper om transpersoners livsvillkor och hur könsnormen påverkar oss, vad jag kan uppfatta.
Landströms bristande insikt i frågorna blir uppenbara redan när han beskriver avhandlingen som om den handlar om "människor i färd med att byta kön". Som om det skulle handla om ett slags dokumentärt reportage om transsexuellas könskorrigeringsprocesser. När det istället handlar om forskning om den vård som transsexuella erbjuds, och hur könsnormen påverkar denna vård. Han lyckas visserligen förstå skillnaden mellan Bremers metod, att ha målgruppens egna upplevelser i fokus, och forskningsmetoder i en del tidigare avhandlingar, där forskarens förutfattade meningar om transpersoner styrt både inriktning och slutsats. Gott så.
Men sedan blir recensionen helt obegriplig. I Landströms verklighetsbild ingår det nämligen att det inte alls är radikalt, och därmed inte avvikande får man anta, att med ett "pseudokritiskt, queerfeministiskt språk beskriva transsexualism som frigörelsen från biologin". Som om gemene man i Sverige tycker att det finns fler kön än två, tycker att alla transsexuella har det kön de själva identifierar sig som, tycker att transpersoner ska ha samma rättigheter som alla andra, tycker att tvångssteriliseringar av transsexuella är fel, att även minderåriga ska få heta vad de vill oavsett kön och så vidare.
Det må vara en normerande åsikt i vissa grupper, men knappast i landet som helhet. Det är därför Bremer kommer fram till de resultat hon gör. Nämligen att könsnormen på ett negativt sätt påverkar vården för transsexuella. Något man kan tycka hade varit relevant att beröra i en recension av en vetenskaplig avhandling, forskares slutsatser brukar vara det viktiga. Men det tycker tydligen inte Landström. Han använder istället sin recension för att marknadsföra en syn på transsexuella som sorgliga offer genom att fokusera på just de berättelserna i Bremers material. Att det samtidigt finns andra berättelser i avhandlingen, och att just vårdberättelser kanske inte är de mest representativa för alla berättelser om transsexuella, det bortser han från.
När Landström sedan växlar över till att prata om sin åsikt om transsexualism som "något ganska sorgligt" och "ett symtom på ett samhälle med alltför lite fantasi och alltför strikta könsroller" sysslar han inte längre med att recensera Bremers avhandling. Texten är plötsligt en debattartikel, och Landström sorgligt okunnig om ämnet.
Givetvis kan man i teorin fundera över hur transsexuella skulle agera i ett samhälle där det saknades normer om kön. Kanske skulle det vara mycket mer ovanligt med könskorrigerande behandling? Det vet vi inte. Precis som vi kan diskutera, i teorin, hur aspies skulle agera i ett samhälle där det saknades normer om mänsklig kommunikation och hur våra sinnen fungerar.
Men, i praktiken är det så att dessa samhällen inte existerar. Och sannolikt aldrig kommer existera. De som skapar normerna är majoriteten, och majoriteten är såvitt vi vet cispersonerna och neurotyperna. Vi andra måste förhålla oss till detta, vare sig vi vill eller inte. Vi kan kämpa för att vårt perspektiv ska vara lika mycket värt som deras, och det är viktigt. Målet bör självklart vara ett samhälle där alla sätt att se på kön är lika mycket värda. Men vägen går knappast via att förneka den könsnorm som finns.
Och det är här Landströms till recension maskerade debattinlägg blir riktigt knepigt. För han tycks mena att transsexuella bör agera som om könsnormen inte existerar, även i sina privata liv. Som om vi till och med har en skyldighet att göra det, en större skyldighet än cispersoner. Att transsexuella ska acceptera våra kroppar som de är och stå upp för vår rätt att få vara män (trots att vi har kvinnokroppar) eller kvinnor (trots att vi har manskroppar) eller bigenders, nongenders, intergenders eller queers (trots att vi har synligt enkönade kroppar). Att just vi ska stå på barrikaderna mer än andra, och offra mer än andra för att förändra könsnormen.
Det vill säga, vi bör offra vår möjlighet att åtminstone några av dygnets timmar, åtminstone någon dag i veckan, få vara bara oss själva. Istället för Den Där Transsexuella, den avvikande, den konstiga. Och vi bör offra det för att personer som Rasmus "jag har [inte] något problem med att människor könsopererar sig" Landström ska få som han vill. Tack, men nej tack.
Jag föreslår att Landström kliver ur sitt eget trygga cisnormativa liv för säg en månads tid och lever 24/7 i konträr könsroll. Om han sedan på allvar kan säga att det gick utmärkt att leva så och må bra, då ska jag ta hans åsikter på lite större allvar. Till dess bör han hålla sig till att recensera och debattera saker han begriper sig på.
I fredagens DN gick Hanne Kjöller till storms mot gravida män, genom att raljera över transsexuella som grupp och effektivt blanda bort korten kring vad som är fakta och vad som är hennes egna spekulationer. Det är varken snyggt eller intellektuellt hederligt.
Frågan om tvångssteriliseringarna handlar inte om ”rätten att skaffa barn” som Kjöller påstår, utan om rätten att få försöka skaffa biologiska barn. Att förvägra en folkgrupp den rätten betraktas vanligen som tvångssterilisering, vilket i sin tur betraktas som folkmord när det som i dessa fall är organiserat och påtvingas hela gruppen. När det gäller transsexuella har folkrätten förut blundat för hanteringen. Men Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, fastslog så sent som i juli i åråterigen att alla motkrav på någon typ av medicinsk behandling vid byte av juridiskt kön strider mot europakonventionen.
Man kan tycka att Kjöller borde satt sig in i både juridiken kring tvångssteriliseringar och mänskliga rättigheter generellt. Självklart är det en mänsklig rättighet att slippa tvingande medicinska ingrepp, som motkrav för att få viktig medicinsk behandling eller myndighetsbeslut. Man behöver inte ens gå till Europakonventionen. Vår egen grundlag, i form av Regeringsformen kap. 2 §5 duger bra. De sk. ”lösaktiga” kvinnor som förr behövde tillstånd till abort eller äktenskap och därför tvångssteriliserades fick sina mänskliga rättigheter kränkta. Transsexuella som idag behöver byta juridiskt kön och tillstånd till operationer bör ha rätt att slippa samma kränkning.
Kjöller fortsätter sedan raljera över att frågan är oviktig, eftersom så få gravida män berörs. Men mänskliga rättigheter är lika viktiga oavsett hur många den berör, mänskligt lidande och enskilda individers värdighet skiljer sig inte åt beroende på antalet berörda. Det är grundläggande i förståelsen av begreppet mänskliga rättigheter. Kjöller fokuserar också medvetet på det mest dramatiska, de gravida männen. Hon "glömmer" att större delen av fallen kommer att handla om patienter som gör samma sak som cancerpatienter och andra länge fått hjälp med, dvs. sparar sina könsceller för att via konstgjord befruktning senare kunna få barn.
Slutligen förvränger Kjöller på ett ohederligt sätt fakta när hon påstår att det finns en förhöjd cancerrisk. Det som i verkligheten sägs i Socialstyrelsens rapport är att det inte finns tillräckligt med forskning för att uttala sig alls om cancerrisker för transsexuella som behåller inre könsorgan och får könskonträra hormoner. Därmed tvingades hon i lördags införa en rättelse, men den syns lämpligt nog inte i anknytningen till den digitala artikeln...
Det finns helt enkelt inga medicinska skäl för tvångssteriliseringarna. Det finns heller inga andra skäl, samhället faller inte samman om män med transsexuell bakgrund tillåts bli gravida och alla transsexuella tillåts spara ägg/spermier. Det har redan Storbrittanien, Portugal och Italien visat, där finns inga steriliseringskrav för transsexuella som byter juridiskt kön. Hanteringen är inhuman och rättsvidrig och måste upphöra, oavsett hur tveksam just Hanne Kjöller är till gravida män.
Uppdaterat 16/8: Kjöllers ledare är nu flyttad till ny adress på DN.se, vilket gör att de som bloggade om hennes inlägg inte längre syns under hennes ledare. Den replik som RFSL, KIM, Diskrimineringsbyrån Uppsala och FPES fick publicerad i pappersupplagan 12/8 finns inte i nätversionen. Där står fortfarande Kjöllers ord oemotsagda. Det är en intressant syn på öppen samhällsdebatt DN visar upp.
Den första tankar som kanske far genom många medelålders svenskar huvuden är; vem är Gavin Rossdale, vem är Marilyn, och var är nyheten? Men sedan kommer kanske tanken att Gavin tydligen gjort något fult, eftersom han nu erkänner, och att ha sexuellt umgänge med en person som är transsexuell måste vara något exceptionellt avvikande eftersom det ges en helt egen beteckning, i rubriken. Transsex var annars något man kanske trodde endast mycket astralt bevandrade, och sexuellt nyfikna kan man anta, personer inom new age ägnade sig åt....
Men nej då, enligt Aftonbladet ägnar man sig åt transsex när man har sex med en transsexuell person. Varpå vi ivrigt väntar på rubriker som "Erkänner heterosex", "Erkänner svennesex" och "Erkänner halvhjärtat vaniljsex" (vilket bör uttydas som sex med flickvän en vanlig tisdagsmorgon, helt utan hjälp kul redskap eller Aftonbladets sexbilaga). Fast risken är väl större att det vi kan vänta oss är "Erkänner negersex", "Erkänner islamsex", "Erkänner homosex" och "Erkänner rullstolssex".
Det som är den egentligen nyheten, som Aftonbladet helt missar, är att Rossdale sedan 1995 envist förnekat att han en gång haft en relation med Marilyn. Sannolikt berodde det på att Marilyn, när de hade ett förhållandet, var man, och att det alltså, åtminstone enligt media, var en homosexuell relation. Nu har han alltså krupit till korset och "erkänt" denna mörka hemlighet. Dessutom tycks han få mediauppmärksamhetför det och kanske gynnar det till och med hans karriär. Marilyn är fullt förståeligt inte helt road. Relationen beskrivs som tillfällig eller ett one-night-stand i media, när det i själva verket enligt Marilyn handlade om en fem år lång relation. Hon säger också:
"I am pleased that Gavin is finally able to be honest about our relationship. I just wish he could have come to terms with this 15 years ago."
En fullt rimlig kommentar kan man tycka. Som Aftonbladet gärna hade fått uppmärksamma.
Det är dessutom svårt att bekräfta huruvida Marilyn verkligen är transsexuell, oavsett om man menar diagnosen eller identitetsbegreppet. Cross-dresser eller transgender verkar vara den vanligaste termen kopplat till Marilyn. Det finns liksom inte ett enda rätt med Aftonblaskans artikel... Men som avskräckande exempel till journaliststudenter kommer den bli alldeles utmärkt.
Med tanke på senaste bloggposten inser jag att jag också måste beröra Ungdomsstyrelsens rapport "Hon, Hen, Han" som jag äntligen läst. Den kom för några veckor sedan och bekräftar tyvärr bara det många redan visste, att HBT-ungdomar överlag, och transungdomar i synnerhet, är en extra utsatt grupp. Samtidigt mår givetvis många bra, det ska man inte heller glömma.
Ungdomsstyrelsen visar hur HBT-ungdomar har sämre hälsa än befolkningen som helhet. Problemen handlar om allt från osynliggörande och öppen diskriminering till hot, hat och våld. Transpersoner och personer med osäker könsidentitet var generellt sett i studien i högre grad utsatta för våld och sexuella övergrepp och hade dessutom i större utsträckning en sämre psykosocial livssituation, (s. 10). De upplever också en systematisk stigmatisering och osynliggörande (s. 12).
När det gäller lösningar ser Ungdomsstyrelsen behoven av * rutiner i skolan för att förebygga trakasserier och våld *transkompetens hos skolpersonal och myndigheter * trygga och identitetsstärkande mötesplatser, både i det vanliga föreningslivet men också som egna mötesplatser (s. 8). Problemet är tyvärr att även om skolorna vill motverka trakasserier och våld mot transelever, så har de inga strategier för detta och i princip ingen att vända sig till för att få den hjälpen. Inte heller vimlar det direkt av kvalitativa transkompetensutbildningar till myndigheter, eller kurser för personal på ungdomsgårdar och ungdomsföreningar som vill bli transinklusiva. Som jag redan nämnt tycker jag att Skolverket måste börja ta ansvar för situationen och erbjuda material och fakta till de skolor som vill arbeta aktivt för att bli mer transinklusiva. Skolpersonal och nyckelmyndigheter måste ges transkompetens. Och kommunerna måste börja se över transkompetensen hos både föreningsliv och ungdomsgårdar, i samband med tilldelning av bidrag, samtidigt som man också erbjuder bra transkompetensutveckling såklart.
Ungdomsstyrelsen undviker tyvärr problematiken med att tvingas leva med "hemlig identitet" och bristen på vård för unga transsexuella, även om de lyfter problemet med att många unga transpersoner inte känner sig väl bemötta inom vården för transsexuella. Däremot de lyfter en fråga jag glömde nämna, problemet med att unga transpersoner ofta upplever intolerans och hot från sina egna föräldrar. Hedersproblematiken vad gäller HBT-ungdomar överlag måste tas på allvar, och samhället måste hitta strategier för att hantera problemet. Inte bara när det sker, med bättre HBT-kompetens hos skolpersonal, ungdomsmottagningar, socialtjänst, kvinnojourer och skyddade boenden. Utan vi måste också hitta strategier för att förhindra att problemet uppstår!
Kanske borde vi redan på föräldrakurser och BVC prata om mångfaldsfrågor med föräldrarna? Istället för att låtsas som om alla föräldrar kommer uppleva att deras barn är precis som dem borde vi vara öppna med och erkänna att så ser inte verkligheten ut. Alla barn är inte neurotypiska och en del barn har funktionsnedsättningar eller är HBT-barn. Som tonårsförälder blir man överröst med information om "hur man talar med sin tonåring om droger" men när kommer det börja skickas ut material om "Så hanterar du att ditt barn är ateist", eller "Bli inte rädd om ditt barn vill byta kön"? Är det för att alla föräldrar antas alla klara av att hantera sånt, eller för att föräldrarnas normer antas vara de nyttiga hur heteronormativa och religiöst funtamentalistiska de än är?
Vore det inte bättre att redan tidigt "chocka" alla småbarnsföräldrar, och avslöja att en del av dem sannolikt har barn som är HBT-barn, aspisar, kommer köra med hjul istället för ben eller konvertera till en religion föräldrarna avskyr? Att lite milt chocka alla redan på BVC, det känns bättre än de familjekatastrofer som utspelar sig när de berörda föräldrarna äntligen inser faktum, och reagerar med uppgivenhet, sorg, resignation eller hot, hat, avståndstagande och ibland våld. Mångfaldskurser på BVC, nu!
Man kan tänka att rätten att själv få definiera sitt kön är en mänsklig rättighet. Och att den rätten borde gälla även gentemot staten, så länge det inte kränker andra rättigheter.
Men transpersoner har sällan en självklar rätt att ha ett juridiskt kön som stämmer med den de känner att de är. De som känner att de är både kvinna och man, eller ingetdera, de har helt enkelt inga alternativ alls, juridiskt kön är bara kvinna eller man i Sverige. De som vill byta till det motsatta juridiska könet tvingas underkasta sig en rad integritetskränkande krav, eftersom den ålderdomliga lag som fortfarande används kräver både att den sökande är steril, ogift, svensk medborgare och myndig.
Varken tvångssteriliseringen eller kravet att den sökande ska vara ogift är förenligt med mänskliga rättigheter enligt Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg. Jag har kommenteratproblemet med tvångssteriliseringarna tidigare. Kravet på medborgarskap är förlegat i en globaliserad värld där behandling mot transsexualism finns i hela västvärlden och patienter har fri rörlighet inom EU. Och varför ska inte minderåriga som har starka behov av det få byta juridiskt kön, istället för att tvingas leva med dubbelidentiteter? Minderåriga transsexuella som sedan länge lever i sitt upplevda kön behöver lika mycket som andra ungdomar få tillgång till sin identitet, känna sig bekräftade och möjlighet att legitimera sig utan att riskera att få sin medicinska historia offentliggjord. Den här frågan har belysts tidigare av mig, och även lyfts av KIM ihop med ungdomsförbunden.
Det finns inga egentliga skäl för staten att så hårt reglera folks juridiska kön som man gör idag, varken samhället eller individer skadas om en person som ändå redan lever som kvinna också får vara kvinna på sitt ID-kort och vice versa. Alla människor borde ha en rätt att själva definiera sitt kön, och därmed borde alla kunna ansöka om byte, utan kränkande motkrav.
Kopplat till frågan om rätten att själv definiera sitt juridiska kön hör också rätten att få ha vilket förnamn man vill. Den nya praxisen (RÅ 2009:55) kring namnlagen tillåter numera alla att ta även könskonträra förnamn. Men vill man byta ut samtliga förnamn kostar det fortfarande hutlösa 1000:- ! Med tanke på transpersoners särskilda behov borde gruppen tillåtas åtminstone ett totalt förnamnsbyte utan kostnad. Kostnaden för nytt ID-kort, pass och andra handlingar kan vara nog så kostsamma för de transpersoner som redan har höga kostnader för vård och mediciner och haft svårt att få karriär eller utbildning att fungera på grund av heteronormens åsikter om transpersoner.
Personer som byter juridiskt kön heller inte lika tillgång till utbildning och arbete, eftersom de inte har rätt till intyg och betyg i sina nya personuppgifter. Behöver de intyg med nya personuppgifter är de hänvisade till tidigare arbetsgivares goda vilja. Inte ens då kan de få intyg med gamla datum, vilket gör att intyget tydligt skiljer sig från andra sökandes intyg. Personer med transsexuell bakgrund tvingas alltså ofta välja på att avslöja sin bakgrund och riskera särbehandling eller att undvika att styrka sina meriter och riskera att inte få den sökta tjänsten. Gruppen behöver rätt att få intyg och betyg i de nya personuppgifterna.
Jag blev inspirerad och tänkter därför också folkbilda! Men var och en bör ju göra det en är bäst på, och mitt område är transpolitik, som det skrivs alldeles för lite om. För även om det skrivslite grann om såntsomtvångssteriliseringarochendelomnamnlagen, det finns väldigt många transfrågor det inte skrivs något alls om i media. Samtidigt har vi sämre rättigheter än alla andra minoriteter!
Jag tänkte ta upp de viktigare transfrågorna, en per inlägg. Förhoppningen är att när den här miniserien är avslutad har åtminstone de som läser bloggen lärt sig mer om transfrågor. Homofrågor handlade inte enbart om partnerskap år 1995, transfrågor handlar inte enbart om tvångssteriliseringar år 2010. Homo- och bisexuella har fått nästan samma rättigheter, även äktenskapsfrågan är i hamn. Nu är det transpersoners tur, och därför måste folk lära sig frågorna!
Äntligen börjar media uppmärksamma problemet med att minderåriga transsexuella inte får byta juridiskt kön. SVT har uppmärksammatPer-Anders Rydelius förslag att ge minderåriga transsexuella nya ID-kort som inte avslöjar deras födda kön. När KIM gick ut med en debattartikel i GöteborgsPosten, ihop med fyra ungdomsförbund, i somras, var uppmärksamheten avsevärt mindre...
Det vi tyckte var detta:
"Unga transsexuella har rätt till sin identitet Transsexuella ungdomar tvingas idag leva med ett namn och personnummer som är dem främmande, lagen tillåter inte att personer under arton år byter juridiskt kön eller ges könskorrigerande operationer. Detta gäller oavsett om deras läkare och deras föräldrar tror att det vore det bästa för dem. Det gäller även om de blir självmordsbenägna. Lagen är obeveklig.
HBT-personer kommer idag ut i allt yngre åldrar. Vi ser därför en växande grupp unga transsexuella, en grupp som berättar om hur de är rädda att bli avslöjade av slarviga lärare, inte vågar resa utomlands eller fasar för att visa upp ID-kort. De lever inte sällan fullt ut som det kön de uppfattar sig som, kläder och hormoner gör att de i nästan alla sammanhang uppfattas som sitt självupplevda kön. Men de har fortfarande fel personnummer och namn. För de ungdomarna skulle ett juridiskt könsbyte innebära en enorm förbättring. Skulle bytet trots år av utredning och vuxenkontroll ändå visa sig vara ett misstag kan det enkelt ändras tillbaka. Namn och siffror i personnummer är inte irreversibla.
Vi tror att det är viktigt för unga transsexuella att få tillgång till ett namn och personnummer som stämmer för dem, de behöver den tryggheten. De behöver också samma bekräftelse som alla andra unga, att de är bra som de är. Alternativen de har idag är inte upplyftande. En transsexuell tonåring kan hantera sina identitetsproblem antingen genom att förtränga sin rätta könsidentitet eller leva med en påtvingad hemlig "dubbelidentitet". Det tredje alternativet, att av nödtvång leva öppet som transsexuell, innebär risk för mobbning, trakasserier och i värsta fall hot och våld. Inga av dessa alternativ är bra för en ung människa.
Träffade inga transsexuella Betänkandet om könstillhörighetslagen innehåller ingen barnkonsekvensanalys, trots att detta krävdes i direktiven. Inte heller träffade utredningen några minderåriga transsexuella eller deras föräldrar. Betänkandet, och remissvaren, saknar alltså fullgott underlag för hur frågan om unga transsexuellas rätt till sin identitet bör behandlas. Vi menar att alla unga har rätt till sin identitet, och att en kompletterande utredning krävs! Könskorrigerande operationer på unga människor kan låta dramatiskt och det är svårt att i dagsläge säga om detta är lämpligt. Däremot tycker vi att sjukvård måste handla om medicinska bedömningar, inte juridiska.
Skickas till Thailand Det finns enstaka fall där svenska läkare tvingats rekommendera patientens föräldrar att åka till Thailand och låta tonåringen genomgå operationerna där, eftersom man befarar att alternativet är självmord. Den ordningen innebär att bara ungdomar med resursstarka föräldrar kan få hjälp. Vad som händer med eventuella övriga patienter vet vi inte, betänkandet behandlar knappast problematiken alls. Det är viktigt att mer noggrant utreda konsekvenserna av operationsförbudet på minderåriga transsexuella. Vi kräver att betänkandet kompletteras på den punkten!
Alla medborgare i Sverige har rätt till god vård på lika villkor. Därför var det viktigt att den föråldrade könstillhörighetslagen enligt direktiven skulle utredas utifrån diskrimineringskommitténs arbete, men detta skedde inte. Den nya diskrimineringslagen förbjuder diskriminering av transsexuella patienter, om inga medicinska skäl föreligger. Vi kräver att unga transsexuella får rätt till likvärdig vård, så långt det är medicinskt och psykologiskt lämpligt!
Vi kräver att frågan om vad som är lämplig vård att erbjuda unga transsexuella utreds också utifrån den nya diskrimineringslagen! Göran Hägglund har låtit könstillhörighetsbetänkandet samla damm på socialdepartementets bord sedan 2007, utan att ta initiativ till att förändra en föråldrad lagstiftning. Det är uppenbart att Kristdemokraternas tal om att värna barn och unga inte gäller alla. Om KD vill visa omtanke även om transsexuella barn och unga bör Hägglund omedelbart tillsätta en ny utredning för att komplettera bristerna i det liggande betänkandet. En utredning som involverar de berörda själva och som gör den barnkonsekvensanalys och analys utifrån diskrimineringslagen som ursprungligen krävdes. En utredning som lyssnar också på unga transsexuella! Unga transsexuella har samma värde som alla andra unga. De ska ha rätt till vård på lika villkor och rätt till sin identitet. Det är dags att ordna det nu, Hägglund!
Lukas Romson ordförande KIM
Maria Ferm språkrör Grön Ungdom
Ida Gabrielsson förbundsordförande Ung Vänster
Jytte Guteland förbundsordförande SSU
Niklas Wykman förbundsordförande MUF"
Det Per-Anders Rydelius föreslår är en typ av speciella ID-kort, på specialdispens. Namnet kan ungdomarna redan ändra, så den delen av förslaget måste vara ett missförstånd från Rydelius. Men ändå, visst är det härligt att vården och media äntligen uppmärksammar problemet! Däremot finns det inga skäl att införa specialla ID-kort. Det enda rimliga är att ge även minderåriga transsexuella rätt att byta juridiskt kön. Det är vad KIM, SSU, MUF, Grön Ungdom och Ung Vänster vill. Det är också vad RFSL, RFSU, KIM och FPE-S sagt tidgigare i remissyttranden över betänkandet över könstillhörighetslagen.
Personnummerbyte är inte irreversibelt, och unga transsexuella har lika stora behov av sin identitet som andra unga!
Så basunerar Aftonbladet återigen ut världsensationen att ännu en man är gravid. Det finns en del faktafel i artikeln, alla som någon gång fått testosteron utskrivet av en läkare vet till exempel att preparaten aldrig intas oralt, på grund av risken för leverskador, utan injiceras eller tas upp genom huden via gel eller plåster. Och Scott Moore hade inte valt att behålla inre reproduktiva organ, han hade inget val. Som Daily Mail rapporterar, könskorrigerande operationer av genitalier är mycket dyra i USA, och bekostas av patienten själv. Scott hade inte råd med något annat än att få brösten ersatta av en manlig bröstkorg. Men överlag är det en helt okey artikel, kul att Aftonbladet motverkar heteronormen såhär.
Vad både Daily Mail och Aftonbladet missar är dock att detta inte är någon nyhet. Thomas Beatie var inte heller någon världsensation, han var inte först. Matt Rice gjorde uppehåll i sin hormonterapi för att kunna bli gravid och föda sin son Blake, som föddes 1999. Och transmän har med stor sannolikhet skaffat barn, både via att själv vara gravida och genom adoption, sedan historisk tid. Det nya, sedan 1930-talet är att vi också kan få vård i form av hormonterapi som (ihop med könskorrigerande operationer) får oss att se ut som alla andra män.
Det är väl det som upprör, vi har tillåtits bli accepterade som det kön vi anser vi har. Då borde vi också vara tacksamma och inte kräva att dessutom kunna behålla vår möjlighet att få biologiska barn. Men normens krav ser olika ut för transtjejer och transkillar. Att transtjejer blivit "biologiska fäder" i årtionden, även efter att de påbörjat hormonbehandling och genomgått vissa operationer, det tycks inte vara lika uppseendeväckande. Gravida män syns mer än kvinnor som producerar spermier, modersrollen är normativt sett mycket viktigare än fadersrollen.
Så det är inte för "barnets bästa" folk skriker ut sitt förakt och äckel för gravida män. Det handlar om heteronormens rädsla för det okända. Om rädslan för att känna att någon man trott sig vara lik sedan visar sig ha egenskaper man föraktar, ofta så kallade kvinnliga egenskaper. Om vissa män accepteras som män trots att de har sex med män, då kanske andra män kan misstas för att vara bögar? Om vissa män accepteras som män trots att de föder barn, då kanske andra män kan misstas för att ha lika starka känslor inför föräldraskap som kvinnor? Vår normativa bild av män blir ifrågasatt, och det hotar normen. Precis som vår normativa bild av kvinnor. För om det inte är en unikt kvinnlig egenskap att föda barn, då kanske inte kvinnor bör ha den mesta makten över barnen? Det kan förklara min erfarenhet av att väldigt många kvinnor reagerar mycket starkt på ämnet gravida transkillar.
I Sverige skulle inte Scott kunna föda sitt barn. I Sverige ogillar vi gravida män så mycket att vi fullt lagligt ser till att transsexuella tvångssteriliseras. Med Alliansregeringens goda minne.
Och även om jag tror att rätt många kvinna-till-man-transsexuella inte skulle kunna tänka sig att vara gravida, så ska de som vill kunna ha möjligheten. Tvångssterilisering är en skam i en demokratisk stat. Världen går inte under av gravida män. Scott och Thomas Moores son väntas födas om en månad. Han ska heta Miles. Jag håller tummarna för en okomplicerad förlossning och en frisk och pigg krabat, och grattar i förväg!
Tvångssteriliseringarna fortsätter - Kd ser inga problem och alliansen tiger...
Media har äntligen börjat uppmärksamma det faktum att trots att tvångssteriliseringar varit förbjudet i Sverige sedan 1975 så tvångssteriliserar vi fortfarande en grupp människor, nämligen transsexuella.
P1 Morgon hade igår ett utmärkt inslag som belyste frågan. Kds politiskt sakkunniga gjorde ett så fantastiskt uttalande att jag inte kan undanhålla er det.
Joakim Pettersson, : - Alltså, det handlar om personer som byter kön. Och ska man då som kvinna kunna bli pappa till ett barn, respektive ska man som man kunna bli mamma till ett barn? Det är klart att det här är frågor som inte på något sätt har ett självklart svar. Det viktiga är att man tittar på det ur ett barnrättsperspektiv. Hur blir situationen för de här barnen som växer upp?
Jo Joakim, det finns ett självklart svar! Tvångssterilisering är ett brott mot Europakonventionen och FN-deklarationen om mänskliga rättigheter. Oavsett hur bra eller dåliga föräldrar en stat antar att vissa människor kan vara, tvångssterilisering är inte något ett civiliserat samhälle använder sig av. Det räknas när det gäller alla andra grupper än transsexuella som en typ av folkmord. Men just när det gäller oss tummar världens humanrättsjurister på principerna, för ytterst få ställer sig upp och påpekar det rättsvidriga i denna hantering, som pågår världen över. Men Thomas Hammarberg, Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, har uttalat sig i frågan. Han menar att krav på någon typ av operation för att erhålla nytt juridiskt kön "...clearly run counter to the respect for the physical integrity of the person." Solklart, för alla med civilkurage som värnar mänskliga rättigheter. Men dit hör tydligen inte Kd. Eller Alliansen, som tiger i frågan.
När P1s journalist Malin Bennet Klarin frågar om andra grupper i samhället, där barn till dem kan tänkas fara illa, och om han tycker det finns andra grupper som inte ska få reproducera sig, ur ett barnrättsperspektiv svarar Joakim Pettersson: - Absolut inte. Vi är ju självklart emot tvångssteriliseringar! Det är ju naturligtvis helt oacceptabelt att man skulle gå tillbaka till en sån lagstiftning. Men det finns, som jag ser det, en viss skillnad i de här fallen, eftersom det här är en del av en behandling. Sen påstår han att det inte ligger något tvång i att byta kön.
Det är helt uppenbart att Kd gör skillnad på folk och folk. Just transsexuella kan man gärna tvångssterilisera, vi får liksom skylla oss själva verkar man tänka. Kanske tror man till och med att vi själva valt att vara transsexuella? Det strider visserligen mot forskningen, men förakt för etablerad forskning är ju för många kristdemokrater en fin tradition.
Faktum är att Sverige har en trist historia av tvångssteriliseringar. Mellan 1934 och 1975 tvångssteriliserades mellan 20 000 och 30 00 människor i Sverige, enligt den utredning som tillsattes för att se över eländet. Det handlade mestadels om kvinnor, och skälen var bland andra att kvinnan ansågs "promiskuös" eller var "sinnesslö" eller "tattare". I många av dessa fall fanns det en skenbar "frivillighet", det kunde handla om ett krav för att få en abort eller tillstånd att gifta sig. Paralellerna till det steriliseringskrav som ställs på transsexuella för att få tillstånd till nytt juridiskt kön eller tillgång till livsviktig vård (könskorrigerande operationer) är uppenbar. Om man vill se den, och det vill tydligen inte Kd.
Andra delar inte riktigt Kds inställning, tack och lov. Eller tiger som Alliansregeringen. Dagens Expressen har en ledare av Johannes Forsberg, som påpekar det vansinniga i Kds inställning.
Och vi är många inom De rödgröna som kommer arbeta hårt för att könstillhörighetslagen ändras fort efter valsegern 2010! Vi behöver nämligen inte göra som M, C och Fp, som sitter still i båten för att inte välta regeringen, när Kd skiter i grundläggande mänskliga rättigheter. För vi bildar regering på en gemensam värdegrund, att mänskliga rättigheter gäller lika för alla!
Jag är jämlikhetskonsult och socialdemokrat som bloggar om allt från normer och genusfrågor till utbildningspolitik. Jag brinner bland annat för jämlikhet, mänskliga rättigheter och rättstrygghet!
Verksam inom bla Socialdemokraterna, svensk transrörelse, Transgender Europe och transföreningen KIM.
Bloggen innehåller mina helt privata åsikter. Fotograf: Carolina Hawranek