Lång väg till transkompetens i media

I dagens Svenska Dagbladet finns det en rejäl artikel om hbt-rörelsens historia och rättigheter världen över, med anledning av att det svenska pridefirandet i år fyller 40 år. I vanlig ordning har tidningen helt glömt att även transpersoner är en del av hbt-rörelsen. Enda gången transrättigheter nämns är när RFSLs ordförande Ulrika Westerlund konstaterar att utvecklingen för transpersoner inte följt den positiva trenden och exemplifierar med att transsexuella fortfarande tvångssteriliseras. I övrigt handlar hela artikeln och all grafik om hatbrott och drakoniska lagar med dödsstraff om sexuell läggning, inte könsidentitet eller könsuttryck.

I jublet över att homo- och bisexuella fått det väldigt mycket bättre bara de senaste femton åren i Sverige glöms ofta transpersoner bort. Media glömmer lätt var den svenska juridiken ger transpersoner problem:

Transpersoner inte har något skydd alls mot hets, till skillnad från t ex homosexuella, judar, muslimer, kristna och etniska minoriteter.

Transpersoner är inte uttryckligen inskrivna i straffskärpningsregeln, till skillnad från t ex religiösa och etniska minoriteter och homosexuella.

Transpersoner har, som enda minoritetsgrupp, inget grundlagsskydd mot diskriminering.

Skolor och högskolor behöver inte skriva in transstudenter/elever i sin likabehandlingsplan, annat än de som är transsexuella. De flesta andra minoritetsgrupper ska omfattas.

Minderåriga transpersoner får inte byta förnamn till ett könskonträrt förnamn.

Transsexuella som vill byta juridiskt kön tvångssteriliseras.

Om könsceller sparats, pga den påtvingade steriliseringen, och det kommer till myndighetens kännedom får inte tillstånd till nytt juridiskt kön ges.

Minderåriga transsexuella får inte byta juridiskt kön eller genomgå könskorrigerande kirurgi.

Transsexuella som bor permanent i Sverige men inte är svenska medborgare får inte byta juridiskt kön eller genomgå könskorrigerande kirurgi.

Kliniker får inte bistå med att inseminera en kvinna med sädesceller från donator och ägg från hennes man (som har transsexuell bakgrund). Det betraktas som surrogatmödraskap och är förbjudet. Men det är tillåtet att inseminera henne med sädesceller från hennes man (utan transsexuell bakgrund) och ägg från en donator.

Det är i princip omöjligt att få ut nya examensbevis i sina nya personuppgifter efter byte av juridiskt kön. Detsamma gäller nya skolbetyg och arbetsintyg. Det hänger på utfärdarens goda vilja, någon lagstadgad rätt finns inte.

Det går inte att vara registrerad som något annat än man eller kvinna. De transpersoner som inte definierar sig som entydigt män eller kvinnor har alltså inget juridiskt erkännande.


Internationellt

Detta om Sverige, som är ett relativt bra land vad gäller transrättigheter.Om vi vidgar perspektivet och ser på världen i stort, som i SvDs artikel, ser det mycket värre ut.

Rätten till hälsa
Många, men inte alla, transpersoner är i behöv av könskorrigerande vård. I stora delar av världen är denna inte tillgänglig och om den är tillgänglig är den ofta bara tillgänglig för de som kan bekosta den själva. I flera länder är den typen av vård rent av förbjuden, och det verkar inte gå framåt.

Där vården är tillgänglig är det inte ovanligt att krav ställs på att patienten inte får vara gift eller ha barn. Dessa krav finns även i länder som exempelvis Japan.

Rätten till personlig integritet
I större delen av världen är det omöjligt att byta juridiskt kön. I flera länder där det är möjligt är det ändå omöjligt eller mycket svårt att få ut ID-handlingar som inte indikerar att personen har en transsexuell bakgrund. Det innebär att för många transpersoner som lever i sitt självidentifierade kön innebär ett uppvisande av ID-handlingar att deras transtillhörighet blir känd, ofta i länder där attityderna mot transpersoner är fruktansvärda. Att få ut olika intyg/betyg i sina nya personuppgifter är vad jag vet bara möjligt i ett fåtal länder och någon enkel process och lagstadgad rätt känner jag inte till i något land.

I de länder där det är möjligt att byta juridiskt kön uppställs i allmänhet ett antal motkrav, ofta att personen ska vara ogift, inte ha barn, måste vara steril och ha genomgått större eller mindre könskorrigerande operationer eller åtminstone hormonterapi. De enda länder som inte uppställer några motkrav på sterilisering alls för byte av juridiskt kön är Storbrittannien och Portugal. Österrike och Spanien har heller inga krav på kirurgiska ingrepp, men kräver hormonell behandling.

Storbrittannien kräver att den sökande är ogift, medan Portugal inte kräver detta och Tyskland nyligen har kommit fram till att kravet strider mot konstitutionen. I övrigt är skilsmässokravet regel.


Rätt att bilda familj
I länder där samkönade äktenskap/partnerskap är förbjudet, det är omöjligt att få könskorrigerande behandling och/eller olagligt att uppträda i det motsatta könets kläder blir det av naturliga skäl mycket svårt att ingå äktenskap för transpersoner. Enda möjligheten är att personen i förhållande till sitt biologiska kön är homosexuell och accepterar att i sitt äktenskap leva som sitt biologiska kön. Även i länder där könskorrigerande behandling är tillgängligt och relativt socialt accepterat förekommer det att transsexuella inte får ingå äktenskap i sitt självdefinierade kön. Detta förekommer även i vissa länder där man i övrigt tillåter byten av juridiskt kön, som USA.

Rätten till arbete
I stora delar av världen är man-till-kvinna-transpersoner hänvisade till att prostituera sig eller tigga för sin försörjning, eftersom övriga arbetsmarknaden är stängd för dem. I vissa länder, exempelvis Indien, Pakistan, Bangladesh, Indonesien,, Thailand finns det även utrymme för dem att försörja sig genom att uppträda eller medverka vid religiösa ceremonier. Hur kvinna-till-man-transpersoner som inte kan/vill leva som kvinnor försörjer sig finns det mycket lite skrivet om.

Det är ovanligt med nationella lagar som skyddar transpersoner mot diskriminering, även i västvärlden. Det var först år 2010 som Europadomstolen slutligen kom fram till att även transpersoner omfattas av Europakonventionens generella förbud mot diskriminering i artikel 14.

Förbud mot crossdressing
Precis som det i flera länder är straffbart att idka samkönat sex är det straffbart att klä sig i det motsatta könets kläder. Detta omfattar länder som Bahrain, Iran, Kuwait, Saudiarbien, Förenade Arabemiraten, Malaysia, Nigeria och Argentina.

Hatbrott
I många länder som saknar uttryckliga förbud mot crossdressing och/eller könskorrigerande vård är det ändå mycket vanligt med förföljelse av transpersoner, både från polisen och civilbefolkningen. Trans Murder Monitoring project har undersökt 539 mord på transpersoner, utförda 2008 - 2010. Flest rapporterade mord fanns i länder som Brazilien (227 st), USA (38 st) och Guatemala (28 st). I Europa utmärker sig inte bara Turkiet utan även Italien med 13 rapporterade mord.

Antalet länder som har lagar som ger straffskärpning vid hatbrott mot transpersoner eller skyddar mot hets är försvinnande få, även i västvärlden.

Slutsats...
Den enda rimliga slutsatsen man kan dra av mainstreammedias bevakning av transfrågor är att det i bästa fall ligger på en tämligen låg nivå. Det är många år kvar innan transrättigheter behandlas som andra mänskliga rättighetsfrågor i svensk press.

Vilket kan vara värt att minnas på tisdag, då det är IDAHO, som alltså numera faktiskt utläses International Day Against Homofobia and Transphobia. Själv är jag upptagen på annat håll, men jag kommer skicka en videohälsning till de som högtidlighåller dagen i Uppsala.

Andra bloggar:
Håkans blogg

Etiketter: hatbrott, mänskliga rättigheter, Svenska Dagbladet, trasperson, Ulrika Westerlund

posted by Luka(s) @ 1:15 em