2010-02-26

Juridiskt kön - en rättighet? Transpolitik del 1

Man kan tänka att rätten att själv få definiera sitt kön är en mänsklig rättighet. Och att den rätten borde gälla även gentemot staten, så länge det inte kränker andra rättigheter.

Men transpersoner har sällan en självklar rätt att ha ett juridiskt kön som stämmer med den de känner att de är. De som känner att de är både kvinna och man, eller ingetdera, de har helt enkelt inga alternativ alls, juridiskt kön är bara kvinna eller man i Sverige. De som vill byta till det motsatta juridiska könet tvingas underkasta sig en rad integritetskränkande krav, eftersom den ålderdomliga lag som fortfarande används kräver både att den sökande är steril, ogift, svensk medborgare och myndig.

Varken tvångssteriliseringen eller kravet att den sökande ska vara ogift är förenligt med mänskliga rättigheter enligt Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg. Jag har kommenterat problemet med tvångssteriliseringarna tidigare. Kravet på medborgarskap är förlegat i en globaliserad värld där behandling mot transsexualism finns i hela västvärlden och patienter har fri rörlighet inom EU. Och varför ska inte minderåriga som har starka behov av det få byta juridiskt kön, istället för att tvingas leva med dubbelidentiteter? Minderåriga transsexuella som sedan länge lever i sitt upplevda kön behöver lika mycket som andra ungdomar få tillgång till sin identitet, känna sig bekräftade och möjlighet att legitimera sig utan att riskera att få sin medicinska historia offentliggjord. Den här frågan har belysts tidigare av mig, och även lyfts av KIM ihop med ungdomsförbunden.

Det finns inga egentliga skäl för staten att så hårt reglera folks juridiska kön som man gör idag, varken samhället eller individer skadas om en person som ändå redan lever som kvinna också får vara kvinna på sitt ID-kort och vice versa. Alla människor borde ha en rätt att själva definiera sitt kön, och därmed borde alla kunna ansöka om byte, utan kränkande motkrav.

Kopplat till frågan om rätten att själv definiera sitt juridiska kön hör också rätten att få ha vilket förnamn man vill. Den nya praxisen (RÅ 2009:55) kring namnlagen tillåter numera alla att ta även könskonträra förnamn. Men vill man byta ut samtliga förnamn kostar det fortfarande hutlösa 1000:- ! Med tanke på transpersoners särskilda behov borde gruppen tillåtas åtminstone ett totalt förnamnsbyte utan kostnad. Kostnaden för nytt ID-kort, pass och andra handlingar kan vara nog så kostsamma för de transpersoner som redan har höga kostnader för vård och mediciner och haft svårt att få karriär eller utbildning att fungera på grund av heteronormens åsikter om transpersoner.

Personer som byter juridiskt kön heller inte lika tillgång till utbildning och arbete, eftersom de inte har rätt till intyg och betyg i sina nya personuppgifter. Behöver de intyg med nya personuppgifter är de hänvisade till tidigare arbetsgivares goda vilja. Inte ens då kan de få intyg med gamla datum, vilket gör att intyget tydligt skiljer sig från andra sökandes intyg. Personer med transsexuell bakgrund tvingas alltså ofta välja på att avslöja sin bakgrund och riskera särbehandling eller att undvika att styrka sina meriter och riskera att inte få den sökta tjänsten. Gruppen behöver rätt att få intyg och betyg i de nya personuppgifterna.

Etiketter: , , , , , , ,

1 Comments:

At 7:40 em, Blogger Reb said...

Håller med om allt. Och tycker dessutom att det i och med den könsneutrala äktenskapslagstiftningen blivit riktigt obegripligt/oförsvarligt med tvångsskilsmässor. Inte för att jag tycker det är rimligt att tvinga till skilsmässa annars heller, i och för sig, men med en icke-könsneutral äktenskapslagstiftning finns ju åtminstone det juridiska formaliaargumentet att bytet av juridiskt kön i sig gör äktenskapet ogiltigt, då det kräver att parterna är av olika juridiskt kön.

 

Skicka en kommentar

<< Home