Vissa könsstympningar är okey...

Idag är det internationella dagen mot kvinnlig könsstympning en sån där dag man önskar inte borde behöva finnas, eftersom alla människor, även kvinnor, borde har rätt även i praktiken att själva besluta över om de vill operera sina könsorgan eller inte. Utan starkt kulturellt förtryck och utan att med fysiskt våld påtvingas det som barn.

Men kvinnor har inte rätt till sina egna kroppar på många håll i världen. 130 - 140 miljoner kvinnor och flickor antas vara könsstympade, 6000 nya antas bli könsstympade varje dag! Den här sedvänjan med övergrepp på kvinnors och flickors kroppar pågår både i utvecklingsländer (både kristna och muslimska) och i invandrargrupper i västvärlden. Alla har vi ett ansvar att få slut på övergreppen, både i andra länder och innanför det egna lands gränser.

Detta sagt om de övergrepp som uppmärksammas.
Samtidigt förekommer det andra övergrepp där man med tvång opererar barns könsorgan av rent kulturella orsaker. Övergrepp som inte alls uppmärksammas, får några dagar uppkallad efter sig och i princip är okända för gemene man. Det handlar om övergreppen på intersexuella barn/barn med DSD, barn med medfödda tillstånd där könets kromosomala, gonadala (= könskörtlar, dvs. testiklar eller äggstockar) eller anatomiska utveckling är atypisk. Dessa barns kroppar och kroppsliga integritet är inte tillräckligt viktiga för FN eller media att uppmärksamma.

Det finns svenska läkare som menar att experterna själva gärna vill vänta med operationer men samtidigt talar om att föräldrarna inte "står ut" med barnets avvikelse. Socialstyrelsens riktlinjer är tämligen tydliga vad gäller en av diagnoserna, Adrenogenitalt syndrom. Men följs de, och följs de även när det gäller andra DSD-diagnoser? Får verkligen föräldrarna tillräckligt med stöd för att inte genomdriva andra operationer än de medicinskt sett nödvändiga på sina nyfödda barn med avvikande könsorgan? Vad händer när stressade och nomativa föräldrar kräver att läkarna opererar könsorganen på deras nyföddabarn, för att behandla sin egen rädsla den vägen? Och hur mycket lyssnar man på de som själva är berörda?

Det finns exempel på fall där informationen till föräldrarna kanske inte varit helt lyckad. Och en artikel av från ett antal läkare på området kan tolkas som att operationer på små barn fortfarande utförs, även när det inte är rent medicinskt motiverat. Samtidigt skriver läkarna i artikeln att "Det är en allmänt spridd uppfattning att det är viktigt med kirurgi under första levnadsåret av kosmetiska skäl för att minska föräldrarnas stress och oro och förbättra förälder– barnrelationen. Det saknas dock vetenskapligt stöd för detta." Så varför genomförs ändå operationerna? Alex Grönkvist, läkarstudent och transsexuell, menar att besluten om operation fattas utifrån föräldrars oro och läkares oförmåga att erbjuda föräldrarna tillräckligt stöd och jag håller med.

Jag säger som Sara Edenheim, det är hyckleri att fördöma "andra kulturers" könsstympningar av kvinnor men samtidigt acceptera västvärldens könsstympningar av intersexuella barn. Och precis som Alex Grönkvist är jag ytterst tveksam till om föräldrarnas trauma kring ett barns annorlundaskap bör behandlas med att barnen opereras.

Det som istället behövs är att föräldrar med barn födda med DSD behöver få mycket bättre stöd och bättre information än de får idag. Vårdpersonal behöver få kompetensutveckling så de tryggt kan berätta för föräldrarna att bortsett från barnets eventuella medicinska problem ( som kan finnas och ska behandlas) behöver de avvikande könsorganen inte bli något stort bekymmer. Innan den här kompetensen finns på samtliga BB-avdelningar håller jag med läkarexpertisen på området, föräldrar och barn bör omedelbart remitteras till närmsta DSD-team. Men kanske behöver även de teamen lite kompetensutveckling, om nu operationer som inte är medicinskt motiverade ändå sker?

Jag är övertygad om att om bara barnet får känna att det behandlas som alla andra barn, registreras som pojke eller flicka beroende på vad som verkar troligast att barnet kommer identifiera sig som och föräldrarna sedan är lyhörda inför framtida signaler om vad barnet själv uppfattar sig som, ja då kommer barnet troligen må bra och utveckla en stabil könsidentitet. Att kroppen ser lite annorlunda ut har barn med sunda vuxna ikring sig inga problem med, fråga alla ungar som vuxit upp med olika sk. missbildningar men ändå varit en i gänget. När och om barnet vill opereras, ta det då, i samråd med barnet självt! Föräldras oro ska behandlas med stöd och information, inte onödiga operationer på spädbarn.

Etiketter: DSD, FN, intersexuell, kvinnor, könsstympning, läkare, mänskliga rättigheter, Sara Edenheim

posted by Luka(s) @ 10:14 fm