Bara vissa bibelord räknas för Livets Ord....
Tidningen Dagen
meddelar idag att kändispredikanten Benny Hinn från USA återigen ska bevista Livets Ord. Att
Hinn skilt sig utgör ingen hinder, säger man. Annars brukar Livets Ord vara tydliga med att skilsmässor inte hör hemma hos ledare inom rörelsen. Ulf Ekman säger på sin blog att :
"Från en kristen ståndpunkt finns det inte heller något dåligt äktenskap som inte går att rädda, om viljan och ödmjukheten finns." Uppfattningarna om Hinns skilsmässa tycks vara rätt blandad i de högerkristna leden. Stefan Swärd ( ordf i
Evangeliska Frikyrkan, styrelseledamot i
Svenska Evangeliska Alliansen och ordf
Claphaminstitutet, som alla kan sägas höra till trosrörelsen)
tycks på sin blogg mena att det finns skäl att rikta kritik mot Hinn. Medan en
hel del som kommenterar på hans blogg uttrycker större förståelse för Hinn.
Personligen tycker jag ju inte att en skilsmässa med nödvändighet måste vara synd, för även om jag är lika kristen som både Ekman och Swärd läser jag inte Bibeln på samma sätt som dem. Men det är intressant att se att de högerkristna själva har så svårt att hitta en gemensam ståndpunkt när det nu handlar om en av många uppskattad ledare, som har en viss position även i Sverige. (Hinns
tidigare ekonomiska bravader är förmodligen ett mindre bekymmer, där har inte exemelvis Livets Ord lika uttalade åsikter mot sånt som girighet.)
Det är ännu mer intressant att se hur ingen av dessa herrar ens snuddar vid tanken att om man kan tänka sig att göra undantag från sina fundamentalistiska åsikter om äktenskap, då kanske det finns skäl att ompröva även andra ställningtaganden? Som exempelvis om vad som egentligen är rätt och fel när det gäller sånt som samkönade äktenskap? För trots allt, även den mest inbitna fundamentalist måste hålla med om att det finns enormt många fler bibelord mot skilsmässor än bibelord mot samkönat sex och samkönad kärlek.
Det hela ger en känsla av vankelmod, ungefär som när
David Lega först talade för Kristdemokraterna i Uppsala , den del av partiet som är det mest uttalat värdekonservativt och till stor del består av folk från trosrörelsen, för att någon vecka senare
paradera i Regbågspromenaden på HBT-festivalen i Göteborg. För en del kristdemokrater och en del högerkristna tycks inte hyckleri vara synd. Det är det för mig.
Etiketter: david lega, HBT-festivalen, högerkristna, Kristdemokraterna, Nya Dagen, politik, skilsmässa, stefan swärd, ulf ekman, Val2010
Juridiskt kön - en rättighet? Transpolitik del 1
Man kan tänka att rätten att själv få definiera sitt kön är en mänsklig rättighet. Och att den rätten borde gälla även gentemot staten, så länge det inte kränker andra rättigheter.
Men transpersoner har sällan en självklar rätt att ha ett juridiskt kön som stämmer med den de känner att de är. De som känner att de är både kvinna och man, eller ingetdera, de har helt enkelt inga alternativ alls, juridiskt kön är bara kvinna eller man i Sverige. De som vill byta till det motsatta juridiska könet tvingas underkasta sig en rad integritetskränkande krav, eftersom den ålderdomliga lag som fortfarande används kräver både att den sökande är steril, ogift, svensk medborgare och myndig.
Varken tvångssteriliseringen eller kravet att den sökande ska vara ogift är förenligt med mänskliga rättigheter
enligt Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg. Jag har
kommenterat problemet med tvångssteriliseringarna tidigare. Kravet på medborgarskap är förlegat i en globaliserad värld där behandling mot transsexualism finns i hela västvärlden och patienter har fri rörlighet inom EU. Och varför ska inte minderåriga som har starka behov av det få byta juridiskt kön, istället för att tvingas leva med dubbelidentiteter? Minderåriga transsexuella som sedan länge lever i sitt upplevda kön behöver lika mycket som andra ungdomar få tillgång till sin identitet, känna sig bekräftade och möjlighet att legitimera sig utan att riskera att få sin medicinska historia offentliggjord. Den här frågan har
belysts tidigare av mig, och även lyfts av
KIM ihop med ungdomsförbunden.
Det finns inga egentliga skäl för staten att så hårt reglera folks juridiska kön som man gör idag, varken samhället eller individer skadas om en person som ändå redan lever som kvinna också får vara kvinna på sitt ID-kort och vice versa. Alla människor borde ha en rätt att själva definiera sitt kön, och därmed borde alla kunna ansöka om byte, utan kränkande motkrav.
Kopplat till frågan om rätten att själv definiera sitt juridiska kön hör också rätten att få ha vilket förnamn man vill. Den
nya praxisen (RÅ 2009:55) kring namnlagen tillåter numera alla att ta även könskonträra förnamn. Men vill man byta ut samtliga förnamn
kostar det fortfarande hutlösa 1000:- ! Med tanke på transpersoners särskilda behov borde gruppen tillåtas åtminstone ett totalt
förnamnsbyte utan kostnad. Kostnaden för nytt ID-kort, pass och andra handlingar kan vara nog så kostsamma för de transpersoner som redan har höga kostnader för vård och mediciner och haft svårt att få karriär eller utbildning att fungera på grund av heteronormens åsikter om transpersoner.
Personer som byter juridiskt kön heller inte lika tillgång till utbildning och arbete, eftersom de inte har
rätt till intyg och betyg i sina nya personuppgifter. Behöver de intyg med nya personuppgifter är de hänvisade till tidigare arbetsgivares goda vilja. Inte ens då kan de få intyg med gamla datum, vilket gör att intyget tydligt skiljer sig från andra sökandes intyg. Personer med transsexuell bakgrund tvingas alltså ofta välja på att avslöja sin bakgrund och riskera särbehandling eller att undvika att styrka sina meriter och riskera att inte få den sökta tjänsten. Gruppen behöver rätt att få intyg och betyg i de nya personuppgifterna.
Etiketter: betyg, intyg, juridik, namnlagen, skilsmässa, transpolitik, transsexuell, tvångssterilisering
