2012-11-16

Rasismen är problemet, SD symptomet

Nu duggar de feta tidningsrubrikerna tätt om "avslöjandet" att SD är rasister. Men SD och företrädare som Almqvist och Ekeroth är inte problemen, de är symptomen. Symptomen på den rasism vi inte velat se och som vi måste börja bekämpa, med långsiktiga insatser, inte snabba och enkla tidningsrubriker


Så har då media ”avslöjat” det som vi alla visste, att Sd är rasister. Från alla håll går drevet igång och både nyhetsredaktörer och frilansande samhällsdebattörer gör sitt för att fördöma och synas i ramljuset. Ibland kanske framförallt det sistnämnda, och jag är medveten om att jag själv givetvis bidrar till den trenden genom detta inlägg.

Men det finns en mycket viktigare lärdom att dra av Sd-skandalen än att SD är rasister. Lärdomen att Almqvist inte är problemet, utan symptomet. Inte ens SD är problemet. Utan de väljare som röstade på dem skulle partiet inte ha den makt de har idag. Det är rasismen och fascismen som ideologi som är problemet, och det är den som måste bekämpas. Och det görs inte med svarta mediarubriker om ”avslöjanden” utan med långsiktigt och strategiskt förändringsarbete på nationell nivå.

För att motverka rasism behövs långsiktiga och strategiska folkbildnings- och informationsinsatser. Värderingar hos hela grupper ändras inte över en natt. Men som det ser ut idag består mycket av det antirasistiska arbetet i det civila samhället av brandkårsutryckningar och ad hoc-lösningar, eftersom större delen av den statliga finansieringen är projektbaserad och fokuserar just på tillfälliga insatser. Det är inte rätt väg att gå. Ska vi komma åt problemet, rasismen och generell främlingsfientlighet, måste vi satsa långsiktigt, med långsiktig finansiering.

Det behövs tydliga strategier och satsningar inte bara inom frivilligsverige, utan även inom statlig och kommunal förvaltning, områden som de senare åren släpat efter i sitt likabehandlingssarbete. Vi behöver en fast bas av ett bättre föredöme än idag hos myndigheter, med rejäla informationsinsatser gentemot medborgarna, internutbildningar och bättre styrdokument. Och vi behöver det civila samhället, med  folkbildning om varför Sverige tjänar på invandring, och vilka utmaningar som ligger i att förändra ett land, en ort eller ett företag från en monokultur till en mångkultur. För det är givetvis inte oproblematiskt, inga kulturella förändringar sker utan att några tycker det är jobbigt. Men det är absolut nödvändigt, Sverige klarar sig inte utan den kontinuerliga tillväxt av kompetens och resurser som invandringen innebär. Vi lever i en global tidsålder, vi kan inte isolera oss. Det ligger också en framtidstro och glädje i detta, att vi alla som människor behöver varandra.
Vi måste också bli mycket bättre på värdegrundsarbete. Samhällsdebatten bör inte tillåtas handla om flyktingar och invandring utan att också tala om mänskliga rättigheter, likabehandling och vad man menar med människovärde. Det är när media tillåter rasisterna att sätta agendan och tala om människor som om det enbart handlade om kronor och ören som vi förlorar kampen. Vi bör inte ”ta debatten” på det sättet, precis som Henrik Arnstad skrev i Dagens Nyheter. Att diskutera invandringspolitik med SD och ge dem problemformuleringsföreträdet, det är inte modigt, det är idiotiskt.

Däremot måste vi diskutera med deras väljare. Vi måste diskutera med, inte mot, de som idag känner att det är okey att sätta stopp för böneutrop, att kräva att kvinnor tar av sig slöjan, att vägra anlita tolk, att kalla brottsoffer för blatte, att vägra servera alternativ till fläskköttet, att kalla romer för tjuvar eller afrosvenskar för negrer. Vi måste lyssna, förklara och upprepa igen och igen, varför det är så viktigt med alla människors lika värde, vad mänskliga rättigheter handlar om i praktiken, vad likabehandling innebär och varför vi alla tjänar på det. Varför det är livsviktigt i ett samhälle. Bara så kan vi förändra, i det långa loppet.

Och vi måste lyssna på otryggheten, på rädslan, som så ofta är det som ligger till grund för viljan att utse syndabockar. Otrygga människor sluter sig så lätt samman genom att hitta en gemensam fiende, det blir en lätt utväg. Och det blir lätt så att man tar den fiende som är svagast och känns mest annorlunda, invandrare. Istället för de som kanske är grunden för otryggheten, företagsledningen som flyttade verksamheten bort från orten, kommunledningen som försämrade närsjukvården eller regeringen som försämrade A-kassan. Om otryggheten elemineras, om klassklyftorna slutar växa och istället minskar, om människor kan känna sig trygga med att de kommer ha mat på bordet, ha råd med sjukvård och mediciner och slipper flytta även om de förlorar jobbet eller blir långtidssjukskrivna, ja då försvinner mycket av grunden för rasismen. Trygga människor orkar vara solidariska, även när de har det tufft.

Almqvist, Ekeroth och SD är bara symptomen. Det är rasismen som är problemet, och det är den som måste bekämpas. Vi har alla ett ansvar, att stå emot rasisternas propaganda och ge korrekt information, att föra samtal om mänskliga rättigheter och likabehandling och att motverka klassklyftor och otrygghet. Och vi måste satsa rätt, på långsiktigheten, istället för att peka finger åt det monster vi alla varit med och skapat, genom att ignorera problemet.

0 Comments:

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home