Jag talade på demonstrationen i söndags, mot sexuellt  våld och för en samtyckeslagstiftning.
För detta har jag fått kritik, huvudsakligen för att en av arrangörerna var ROKS, som har en del kvinnojourer som inte släpper in utsatta transkvinnor. Övriga arrangörer är transinkluderande, som jag uppfattar det. ROKS hade inga talare anmälda, och var inte huvudarrangör.

Jag ställde upp och talade för att det är oerhört viktigt att motverka sexuellt våld, i alla former och mot alla människor. Jag tycker också, som feminist, att det är viktigt att synliggöra att den överväldigande majorititeten av detta våld utövas av män, mot kvinnor och alla som ses som kvinnor. Det är mitt ansvar som man, alla mäns ansvar, att försöka göra något åt detta.
En så viktig fråga kan innebära att andra diskussioner får stå tillbaka, just då.

För intersektionell feminism handlar om samarbete, inte separatism. Och jag är inte enbart transaktivist, utan även feminist.

Talet från i söndags:

Jag heter Lukas Romson. Jag är transman, jag har alltså levt som kvinna. Men idag lever jag som man och det är aldrig någon tafsar på mig på bussen. Jag behöver inte vara rädd att bli våldtagen för att jag först sa ja, men sen ändrade mig och sa att jag inte ville ha sex. Eftersom jag är man är risken att jag blir utsatt att för sexuellt våld betydlig mycket lägre än om jag hade varit kvinna.

De här privilegierna förpliktigar, tycker jag. Jag har, precis som alla män, ett ansvar. Den våldtäktskultur som vi har idag där kvinnor och alla som ses som kvinnor, lever under ett latent hot om sexuellt våld, den måste avskaffas!

Ett av de områden jag vill lyfta extra är transkvinnors situation.
Internationell forskning visar att en av de grupper som drabbas av mest och allvarligast av sexuellt våld är transkvinnor. Ändå såg vi förra sommaren hur tingsrätten i Örebro avkunnade en dom som i praktiken sa att det inte händer att transkvinnor våldtas. För inga normala män vill ha sex med transkvinnor, var budskapet som stod mellan raderna.

Det är inte rimligt att rättsväsendet har såna fördomar att de tar för givet att sexuellt våld mot transkvinnor inte förekommer. Det är heller inte rimligt att polisen agerar transfobiskt och låter bli att säkra bevis när en transkvinna anmäler en våldtäkt, somskedde i Trelleborg förra hösten. Det är inte rimligt att den allmänna attityden till transkvinnor är sådan att många människor tycker det är helt oeky om en man misshandlar en transkvinna i samband med sex, just för att han inser att hon är transkvinna. Som skedde iLuleå.

Det är heller inte rimligt att media bagatelliserar detta våld på det sätt som alltför ofta sker, och antyder att offren får skylla sig själva eftersom de ”lurades”. Transkvinnor är förmodligen en av de grupper som är mest utsatt för sexuellt våld även i Sverige, men här har vi ingen forskning. Det är inte rimligt.

När det gäller  kvinnorjourer, är det så att utsatta transkvinnor inte ens är välkomna på alla kvinnojourer, eller på alla skyddade boenden. Det är väldigt allvarligt, och helt orimligt.

Däremot är det rimligt att ett ja betyder ja och ett nej betyder nej, även i lagens mening. Lagar är normerande. De signalerar vilka värderingar samhället har. Det är orimligt att alltid ta för givet att människor vill ha sex, tills de säger emot. Ändå är det i princip vad lagen antar idag. Istället för det enda rimliga, att lagen antar att vi säger till när vi vill ha sex, och att det först då är fråga om samtycke. Aldrig annars. Vi behöver en samtyckeslag i Sverige.