Ge unga transsexuella rätt till sin identitet!

Äntligen börjar media uppmärksamma problemet med att minderåriga transsexuella inte får byta juridiskt kön. SVT har uppmärksammat Per-Anders Rydelius förslag att ge minderåriga transsexuella nya ID-kort som inte avslöjar deras födda kön. När KIM gick ut med en debattartikel i GöteborgsPosten, ihop med fyra ungdomsförbund, i somras, var uppmärksamheten avsevärt mindre...

Det vi tyckte var detta:

"Unga transsexuella har rätt till sin identitet
Transsexuella ungdomar tvingas idag leva med ett namn och personnummer som är dem främmande, lagen tillåter inte att personer under arton år byter juridiskt kön eller ges könskorrigerande operationer. Detta gäller oavsett om deras läkare och deras föräldrar tror att det vore det bästa för dem. Det gäller även om de blir självmordsbenägna. Lagen är obeveklig.

HBT-personer kommer idag ut i allt yngre åldrar. Vi ser därför en växande grupp unga transsexuella, en grupp som berättar om hur de är rädda att bli avslöjade av slarviga lärare, inte vågar resa utomlands eller fasar för att visa upp ID-kort. De lever inte sällan fullt ut som det kön de uppfattar sig som, kläder och hormoner gör att de i nästan alla sammanhang uppfattas som sitt självupplevda kön. Men de har fortfarande fel personnummer och namn. För de ungdomarna skulle ett juridiskt könsbyte innebära en enorm förbättring. Skulle bytet trots år av utredning och vuxenkontroll ändå visa sig vara ett misstag kan det enkelt ändras tillbaka. Namn och siffror i personnummer är inte irreversibla.

Vi tror att det är viktigt för unga transsexuella att få tillgång till ett namn och personnummer som stämmer för dem, de behöver den tryggheten. De behöver också samma bekräftelse som alla andra unga, att de är bra som de är.
Alternativen de har idag är inte upplyftande. En transsexuell tonåring kan hantera sina identitetsproblem antingen genom att förtränga sin rätta könsidentitet eller leva med en påtvingad hemlig "dubbelidentitet". Det tredje alternativet, att av nödtvång leva öppet som transsexuell, innebär risk för mobbning, trakasserier och i värsta fall hot och våld. Inga av dessa alternativ är bra för en ung människa.

Träffade inga transsexuella
Betänkandet om könstillhörighetslagen innehåller ingen barnkonsekvensanalys, trots att detta krävdes i direktiven. Inte heller träffade utredningen några minderåriga transsexuella eller deras föräldrar. Betänkandet, och remissvaren, saknar alltså fullgott underlag för hur frågan om unga transsexuellas rätt till sin identitet bör behandlas.
Vi menar att alla unga har rätt till sin identitet, och att en kompletterande utredning krävs! Könskorrigerande operationer på unga människor kan låta dramatiskt och det är svårt att i dagsläge säga om detta är lämpligt. Däremot tycker vi att sjukvård måste handla om medicinska bedömningar, inte juridiska.

Skickas till Thailand
Det finns enstaka fall där svenska läkare tvingats rekommendera patientens föräldrar att åka till Thailand och låta tonåringen genomgå operationerna där, eftersom man befarar att alternativet är självmord. Den ordningen innebär att bara ungdomar med resursstarka föräldrar kan få hjälp. Vad som händer med eventuella övriga patienter vet vi inte, betänkandet behandlar knappast problematiken alls.
Det är viktigt att mer noggrant utreda konsekvenserna av operationsförbudet på minderåriga transsexuella. Vi kräver att betänkandet kompletteras på den punkten!

Alla medborgare i Sverige har rätt till god vård på lika villkor. Därför var det viktigt att den föråldrade könstillhörighetslagen enligt direktiven skulle utredas utifrån diskrimineringskommitténs arbete, men detta skedde inte. Den nya diskrimineringslagen förbjuder diskriminering av transsexuella patienter, om inga medicinska skäl föreligger. Vi kräver att unga transsexuella får rätt till likvärdig vård, så långt det är medicinskt och psykologiskt lämpligt!

Vi kräver att frågan om vad som är lämplig vård att erbjuda unga transsexuella utreds också utifrån den nya diskrimineringslagen! Göran Hägglund har låtit könstillhörighetsbetänkandet samla damm på socialdepartementets bord sedan 2007, utan att ta initiativ till att förändra en föråldrad lagstiftning. Det är uppenbart att Kristdemokraternas tal om att värna barn och unga inte gäller alla. Om KD vill visa omtanke även om transsexuella barn och unga bör Hägglund omedelbart tillsätta en ny utredning för att komplettera bristerna i det liggande betänkandet. En utredning som involverar de berörda själva och som gör den barnkonsekvensanalys och analys utifrån diskrimineringslagen som ursprungligen krävdes. En utredning som lyssnar också på unga transsexuella!
Unga transsexuella har samma värde som alla andra unga. De ska ha rätt till vård på lika villkor och rätt till sin identitet. Det är dags att ordna det nu, Hägglund!

Lukas Romson
ordförande KIM

Maria Ferm
språkrör Grön Ungdom

Ida Gabrielsson
förbundsordförande Ung Vänster

Jytte Guteland
förbundsordförande SSU

Niklas Wykman
förbundsordförande MUF"


Det Per-Anders Rydelius föreslår är en typ av speciella ID-kort, på specialdispens. Namnet kan ungdomarna redan ändra, så den delen av förslaget måste vara ett missförstånd från Rydelius. Men ändå, visst är det härligt att vården och media äntligen uppmärksammar problemet! Däremot finns det inga skäl att införa specialla ID-kort. Det enda rimliga är att ge även minderåriga transsexuella rätt att byta juridiskt kön. Det är vad KIM, SSU, MUF, Grön Ungdom och Ung Vänster vill. Det är också vad RFSL, RFSU, KIM och FPE-S sagt tidgigare i remissyttranden över betänkandet över könstillhörighetslagen.

Personnummerbyte är inte irreversibelt, och unga transsexuella har lika stora behov av sin identitet som andra unga!

Andra bloggar: Lisa, Trollhare

Etiketter: grön ungdom, KIM, MUF, Per-Anders Rydelius, RFSL, SSU, SVT, transsexuell, ung vänster, unga

posted by Luka(s) @ 7:26 em 0 comments

Ungdomsvåld och jämställdhet

Som tonårsförälder blir man illa berörd av den dödsmisshandel som just debatteras som bäst. Dels för att en ung människa mist sitt liv, och andra unga männskor sannolikt fått sina liv förstörda. Men också för att det ställer en rad frågor, frågor om våld, om pojkars ideal och om nedrustningen av stödet till barn och unga. Frågor som tyvärr inte verkar ställas i debatten.

Under lågkonjukturen på nittotalet togs det resurser från bland annat dagis och fritids, det var nödvändigt sas det. Frågan är, har vi återställt nivåerna till den standard som fanns innan nittotalet? Eller har vi lagt pengarna på annat, och glömt att det fanns viktigare behov? Det tycks åtminstone vara betydligt mer ovanligt med elevvårdande personal i skolorna nu än för tjugo år sedan, samtidigt som både fritidsgårdar och fältassistenter tycks gå på knäna. Och både barngrupper och skolklasser är fortfarande otrevligt stora i storstäderna, ända sen nittotalet. Har vi permanentat en försämring i barns och ungas miljö, och vad kan det ha lett till i så fall? Jag har bara frågor och inga svar här, tyvärr.

När det gäller pojkars ideal och ibland våldsamma verklighet håller jag fullständigt med både Roya & Matilda och Män för Jämställdhet, det är symptomatiskt att genusproblematiken förtigs i såna här frågor. Det är män som slår kvinnor och andra män, pojkar som slår pojkar och flickor och män och pojkar som våldtar kvinnor och flickor. Och det är alltför ofta män som står utanför och knappt kommenterar det hela, både i den här debatten och i andra gånger.

Och det är alltför ofta så att debatten kommer efteråt, istället för innan. Nu demonstreras det och görs namninsamlingar, men var fanns dessa människor när vuxna som såg vad som höll på att hända bad om mer resurser, och skrek åt föräldrar och andra att hjälpa till?

Det är möjligt att sånt som Tyresömodellen eller liknande projekt är bra lösningar i efterhand. Jag håller ändå med BO, vi måste agera redan innan den här typen av händelser inträffar. Vad är det som unga pojkar lär sig av samhället, varför är det ingen journalist som frågar sig varför de killar som nu intervjuas i media känner att det är accepterat att slå, att det till och med är mesigt att inte ta till våld i en konflikt? En del killar verkar leva i en våldsspiral som offer och förövare redan från ganska unga år, se t ex det här reportaget. Är det inte där spiralen börjar vi borde leta efter lösningen, inte vid dess slut?

För det handlar om förebilder, om vad både flickor och pojkar får lära sig. Och det handlar om vuxnas engagemang och förståelse. Som socialdemokrater har vi ett självklart ansvar att kämpa för jämställdhet, men det är lite si och så med det just nu i partiet. Jag hoppas, och tror, att det blir bättre nu, med Mona vid rodret. Och precis som Lena Nyberg tror jag på samhällsinsatser för hela familjen, i ett tidigt skede. Men jag tror också på att det behöver göras den genusanalys BO inte gör.

Jag delar Rebellas inställning, vi behöver bli bättre på att se genusstrukturerna redan tidigt, och motverka dem. Fler män in i dagis, förskola och skola. Som förebilder, både för pojkar och flickor men också för vuxna män utanför, som då ser att även riktiga karlakarlar kan jobba med barn- och unga. Att som man vara menator och förebild för en ung kille är ju egentligen oerhört manligt laddat, varför lyfter så få män fram det som en god manlig egenskap? Om små pojkar får de språkliga och känslomässiga verktygen redan tidigt och små flickor får ta för sig och lära sätta gränser har vi början till en lösning, tror jag.

Men, det räcker inte. Mer resurser till dagis, skola, fritids och barn- och ungdomskultur, riktade insatser tidigt till familjer med problem, uppföljning och samarbete över myndighetsgränser, genuspedagogik och fler män som vårdar och utbildar barn och unga, allt detta mister lite av sin effekt om det fortsätter att vara så att kvinnorna står för den stora merparten av föräldraledigheten.

Det är i familjen som könsrollerna i grunden slås fast. Jag vågar en slant på att män som på ett jämställt sätt varit hemma med sina barn också senare tar samhällsansvar för barn- och unga i större utsträckning än andra män. Och att killar som har en närvarande manlig förebild som löser konflikter utan våld själv lär sig att lösa konflikter genom samtal. Därför är det illa att JämO inte vill dela föräldraledigheten. Delad föräldraledighet är den enskilda största insatsen vi kan göra idag för att förändra könsnormerna. Det skulle innebära oerhört mycket, inte bara för kvinnors bättre villkor på arbetsmarknaden utan också för mäns möjligheter att umgås med sina barn och barns rätt till sina fäder. Och det skulle nog innebära en hel del för alla småkillar som behöver en manlig förebild som bekräftar deras känslor och snackar med dem när de är arga.

HBT-socialdemokrater står bakom kravet på delad föräldraförsäkring. Det är det av våra beslut jag är mest stolt över och jag hoppas fler S-föreningar ansluter sig till vår och Rebellas linje!

Etiketter: barn, dödsmisshandel, föräldraförsäkring, jämställdhet, manlighet, mäns våld mot kvinnor, unga

posted by Luka(s) @ 9:09 fm 2 comments