Den manliga blicken i reklamen

Den manliga blicken i reklamen

Stor skillnad på kvinnors rätt att uttrycka sin sexualitet och sexistisk reklam.

"Men det ligger en fara i att göra att göra som Pettersson och förväxla detta att bejaka av kvinnors rätt att vara sexuella subjekt med mäns rätt att framställa kvinnor som sexuella objekt."

Om man sedan analyserar bilden i sin kontext blir det ännu mer uppenbart att den handlar om objektifiering snarare än att lyfta fram kvinnor som sexuella subjekt. Modellen är mycket ung och vi kan anta att hon betalats för uppdraget. Hon står därmed i stark beroendeställning till bildproducenten, American Apparel. Det är högst osannolikt att hon själv fått välja vare sig kläder, pose eller ansiktsuttryck. Hennes makt över vad bilden skall uttrycka är minimal. Att tolka henne som subjekt är en helt orimlig tolkning. Och detsamma gäller en mängd bilder från både American Apparel och andra företag.

"Få områden är så dominerade av berättelsen om kvinnan som sexuellt objekt för mäns begär, mäns blickar, som just reklamen."

Sexualitet kan vara mycket och kommer i mängder med fantasifulla varianter. Den är, när alla samtycker och är vuxna, en källa till glädje. Och alla bör ha rätt att i till exempel bilder eller klädsmak uttrycka sin egen sexualitet efter tycke och smak så länge ingen skadas av det. Men reklamen reproducerar bara en enda bild, bilden av kvinnan som viljelöst objekt och mannen som det erövrande subjektet. Andra bilder, bilder av kvinnor som sexuella subjekt, får mycket sällan synas. Den som vill bejaka alla människors rätt att uttrycka sin sexualitet fritt utan fördömanden borde därmed välkomna kritik av reklamens ensidiga och kvinnoföraktande bild av sexualitet.

"Pettersson motverkar alltså sitt eget uttalade syfte, att frigöra kvinnor. "

Lukas Romson, jämlikhetskonsult och feminist

Etiketter: american apparel, feminism, jämställdhet, sexism, SVT debatt

posted by Luka(s) @ 12:10 em 0 comments

22 tips för män - för mer jämställdhet

Det finns män som tycker jämställdhet är kvinnors ansvar. Det finns män som ryggar skräckslaget bakåt så fort man nämner manliga privilegier. För att inte tala om termer som feminism, könsmaktsordning/genusordning, patriarkat och genus. Alltför ofta handlar det väl om att de inte vill ge upp makt och privilegier, egentligen. Kanske inte så mycket av elakhet som av bekvämlighet. Men ibland tror jag det handlar en hel del om rädsla också, rädsla för ett område där man känner sig underlägsen, nämligen samhällsdebatten om jämställdhet. Och i ett typiskt utslag av normativmaskulinitet slår man tillbaka och säger att frågan knappt existerar, istället för att fråga och försöka lära sig.

Detta är för er. Inga förskräckande ord som könsmaktsordning eller genus. Jag har till och med undvikit att säga något om feminism i rubriken. Istället följer jag Niklas Hellgrens exempel, och ger konkreta tips på vad just du kan göra, för att åstadkomma mer jämställdhet. Både i din vardag och i samhället i stort.


22 tips för ökad jämställdhet
1) Var en närvarande far och ta ut minst halva föräldraledigheten.

2) Uppfostra dina barn jämställt. Färgglada kläder till både flickor och pojkar, teater- och dans-grupper till båda, täljkniv till båda, tala mycket om känslor med båda, lär båda att ta plats och sätta gränser, ge crossbåge till båda, bejaka bådas sexualitet lika mycket och på samma sätt osv

3) Säg ifrån mot sexistiska och homofoba skämt.

4) Gå in och agera mot sexuella övergrepp (ja, även de där jobbiga tillfällena när en rädd och ensam tjej du inte känner blir inträngd i ett hörn av sätet, av en full karl på tunnelbanan!)

5) Säg ifrån när kvinnor trakasseras verbalt, för att de uttalar sin åsikt. Ta debatten, stå upp och visa att du inte accepterar att vissa skitstövlar till män beter sig som svin mot kvinnor.

6)Våga tala öppet och entusiastiskt om "feminina" hobbies du har: pelargonodling, broderi, matlagning, sömnad, heminredning, måleri, scrapbooking os
 
7) Fundera över hur ofta du citerar manliga resp kvinnliga vänner. Försök skapa jämvikt.
 
8) Reflektera över din roll i din familj/relation. Hur mycket ansvar och makt har du för allt från semesterplaner och barnens tandläkarbesök till släktens julklappar och städningen? Känner du dig underlägsen i förhållandet, hänger det ihop med det ansvar du tar? 

9) Säg ifrån nästa gång grabbarna hetsar någon med "Va fan, ta en sup och drick som en karl!" Du kan rädda liv, bokstavligen

10)  Lyssna på manliga vänner, män mår sämre än man tror. Och vi har inga att tala med. Se till att du finns där. 

11) Släpp prestationkraven i sängen. Och kraven på att vara "normal", gör det som du/ni gillar. Och, lika fokus på bådas njutning = more fun!
 
12) Om du är straight, klä upp dig och gå på bögklubb ett par gånger, ensam. Sen vet du hur kvinnor känner sig jämt när de är på klubb, tänk på det och försök sluta objektifiera.

13) Se över familjeekonomin. Kommer din fru/sambo få mycket sämre ekonomi än dig vid pensionen, för att det var hon som var hemma med barnen, mer än fyra år? Åtgärda det, genom att övergå till jämställt pensionssparande.  Och kompensera den redan uppnådda ojämlikheten med en engångsssumma som överförs till hennes pensionssparande.

14) Våga visa dig svag, och stå för att du kan bli sårad och ledsen. Skäms inte över tårar, de visar att du är människa!

15) Ta hälften av ansvaret i hemmet. Kan du varken sy, tvätta  eller laga mat? Kan din fru varken byta däck, tapetsera eller deklarera? Alltihop hör till allmänbildningen. Lär er grunderna, av varandra eller kompisar.

16) Är du föräldraledig, och får beröm för att du är en duktig pappa? Svara med att du bara gör det som är självklart som förälder, tacka nej till allt könsstereotypt beröm mamman inte skulle fått.

17) Vill sonen ha klänning och dottern spindelmannendräkt på kalaset? Låt dem få det, och uppmuntra deras personligheter istället för att tvinga på dem stereotypa roller.

18) Städa ditt språk. Precis som du för länge sedan slutat säga hora/fitta som förolämpningar bör du städa bort uttryck som:  "Typiskt män/kvinnor", "Bra karl reder sig själv", "det svagare/starkare könet", "boys will be boys", "damerna först" osv.
 
19) Hur ser dina manliga förebilder ut?  Vem vill du likna, egentligen? Det finns gott om mer jämställda manliga förebilder, som kan ersätta de som kanske känns för jobbiga efter en granskning.

20) Jobbar du med barn och ungdomar? Gå en kurs i genuspedagogik, och kolla upp alla de projekt och jämställdhetsmaterial som finns.

21) Sluta hylla den odemokratiska alfahannen som tagit makt via sina vassa armbågar, sitt våldsamma sätt att köra över människor (eller tom sina hot om fysiskt  våld), sitt sätt att ryggdunka/ryggdunkas med andra alfahannar och sin bedrägliga charm.
( Han kommer sannolikt ändå aldrig vara till någon hjälp när det är kris i organisationen, eftersom inte han fått sin position främst pga kompetens.)

Stå istället bakom den som getts makt av gräsrötter, den som folk ser upp till för att hon eller han ser folk, tar ansvar, är kompetent och vågar leda även när det är tungt. 

22) Våga bryta mönstret och haka inte på de manliga kompisar som nedvärderar en man för att han inte "var karl nog" att klara en uppgift. Alla misslyckas vi någon gång. Nästa gång är det din tur, då vill du ha någon på din sida, eller hur?

Etiketter: feminism, genus, jämställdhet, patriarkat, tips

posted by Luka(s) @ 9:11 em 5 comments

Yttrandefrihet - debatt under hot

Jag har på sista tiden läst lite fler bloggar och debattinlägg av kvinnliga feminister än jag brukar. Inte för att jag inte läste dem förut, för det gör jag tämligen regelbundet, utan för att jag läst lite mindre inom andra ämnen och fokuserat mer på just jämställdhet på senaste tiden.

Förklaringen är enkel, Assangefallet.
Som intresserar mig, på flera plan. Givetvis även vad gäller yttrandefrihetsfrågorna och rättssäkerhetsfrågorna, men först och främst ur jämställdhetssynpunkt. Eftersom fallet handlar om en brottsmisstanke rörande sexuellt våld. Sexuellt våld är sällan något man sysslar mycket med när man arbetar med jämställdhet på arbetsplatser. Det arbetet fokuserar på jämställdhetsplaner, likalöner, arbetsvillkor för gravida och föräldralediga osv. Inte sällan glöms de allvarligare bitarna om trakasserier och sexuella trakasserier/sexuellt våld bort. Men, det finns även på arbetsplatser, och det är förmodligen vanligare än många arbetsgivare tror.

Men framför allt handlar det sexuella våldet om det våld som sker mellan personer som redan har en relation, eller har haft. En partner, eller en fd partner, slår och våldför sig sexuellt på den andra. Och som det är betydligt många fler kvinnor än män som utsätts för sexualbrott, och nästan uteslutande män ( 2954 män resp. 63 kvinnor misstänkta år 2010) som begår sexualbrott är det rimligt att tala om ett starkt förtryck av kvinnor mha sexuellt våld eller hot om sexuellt våld. När det handlar om sexuella förolämpningar, sexuella trakasserier och sexuella hot är de dessutom mycket tydligt närvarande konstant i det offentliga rummet, i form av allt från ett framkastat "hora" till en servitris som ogillas till tafsanden på kvinnor på tunnelbanan.

Hot om sexuellt våld påverkar yttrandefriheten, för främst kvinnor. Det blir återigen fruktansvärt tydligt när jag läser hur kvinna efter kvinna blir utsatt för helt absurda mängder verbala hot, hot som mycket ofta har en sexuell underton. Orsaken? Att de har haft mage att på sin blogg uttala sin åsikt om jämställdhet, eller just nu, om Assangefallet. Jag är rätt säker på att vilken man som helst skulle tycka att det vore fruktansvärt upprörande om de själva drabbades av den outtröttliga skitflod av förolämpningar, hat och hot som många kvinnliga bloggare drabbas av. Från män. Män som inte ens vågar ta en öppen debatt, som är helt anonyma.

Den här typen av fega skitstövlar gömmer sig bakom alla oss andra män. Gömmer sig bakom alla de män som inte vill se vad de gör, som inte vill ta sin del av ansvaret för att peka ut dem och få stopp på vidrigheterna. Som skruvar på sig om någon manlig medarbetares kränkande attityd och "skämt" om kvinnor tas upp på personalmötet. Som aldrig själva skulle säga eller göra något sådant, men som inte riktigt tycker det behöver göras sån affär av det. Som tycker att "grabbar är ju ändå grabbar", att "litegrann får man nog ta som tjej i en mansdominerad bransch" och som ser lite ovälkommet tafsande som något som inte är så allvarligt.

Jag önskar att den som aldrig har funderat över hur det anonyma hatet, både det med och utan sexuella undertoner, påverkar dem som drabbas av det, läste exempelvis My Vingrens blogginlägg. Och funderade  över vad som "händer med demokratin, yttrandefriheten och för den sakens skull, jämställdheten, när offentliga uttalanden från feminister per automatik genererar dödshot och allvarliga sexuella trakasserier?"

Reflektera sen gärna över att det faktum att den här typen av hat inte drabbar män som uttalar sig om jämställdhet, eller om Assangefallet, eller som kallar sig feminister. Jag är feminist, och det är jag stolt över. Inte sjutton drabbas jag av det som drabbar kvinnliga feminister. När jag drabbas är det istället som transperson och bög, vilket är inte så lite talande. Men just de sexuella hoten och kräkningarna drabbar inte mig, någonsin. Jag är man, och min sexualitet bör därför enligt normen inte kränkas.

Reflektera också gärna över vad denna skillnad mellan manliga och kvinnliga feminister, manliga och kvinnliga debattörer, säger om vårt samhälle och vår yttrandefrihet. Om det betyder något att Pär Ström och Ebba-Witt Brattström har så olika villkor. Det borde inte vara så här. Det behövs  fler män som säger ifrån, för vi vill inte ha det här samhället, eller hur?

Etiketter: Assange, bloggare, feminism, jämställdhet, näthat, yttrandefrihet

posted by Luka(s) @ 11:53 fm 0 comments

BH-storlek på namnbrickan, Handels överväger stämning!

De anställda på underklädeskedjan Change bär sedan tre år namnbrickor på arbetskläderna. Namnbrickor som inte bara anger namn, utan också BH-storlek. För en tid sedan kontaktade en tidigare anställd Handelsanställdas förbund, som är den fackförbund som Change har kollektivavtal med. Facket menar att det är kränkande och diskriminerande (de som säljer herrunderkläder har ingen storleksangivelse) personalen ska behöva sätta ut BH-storlek. Man menar också att personalen upplever att bh-storleken är obligatorisk att ange. Man har försökt komma överens med Change, men de vill inte ge med sig. Nu överväger man att stämma företaget. Butikskedjan hävdar å sin sida att alltsammans är fullständigt frivilligt, att det helt och hållet är ett personalinitiativ och att det enbart handlar om omtanke om kunderna, inte om chanser till merförsäljning.

Jag är skeptiskt till Changes oskuld. Kedjan tycks aktivt stödja detta "personalinitiativ" och varför försöker man få det att låta som om man näst intill bedriver ideell hjälpverksamhet gentemot kunderna? En anställd säger dessutom:

– När man började så fick man ett dokument där det stod att ”namnbrickan med storlek är alltid på”, så jag kan inte tycka att det var frivilligt. Det är ganska jobbigt när man kommer på stan och folk ropar på en med förnamn och bh-storlek. Det känns liksom privat.

Så frivilligheten kan verkligen betvivlas.

Det är allvarligt om detta sprids till fler arbetsgivare, att se de anställdas privata personuppgifter som en allmän tillgång som arbetsgivaren får göra vad de vill med. Se på fallet med Lidl och deras märkliga idéer om att personal som hade mens skulle bära röda pannband. Vi alla privata egenskaper som en skrupelfri arbetsgivaren kan tänka sig dra nytta av, antingen i marknadsföringssyfte eller för att kontrollera oss. Jag tycker det är bra att Handels sätter ned foten och säger ifrån, innan vi hamnar i samma situation som de anställda hos Polska Lidl.

Media: SVT Debatt ikväll, 22.00 , Market, Nytt 24, P3 Nyheter, Äldre Aftonbladet-artikel

Äldre blogginlägg: Cleas Munchkin, Aningen Udd, Badlands Hyena, Elina

Etiketter: BH-storlek, Change, Fackförbund, Handelsanställdas förbund, jämställdhet

posted by Luka(s) @ 4:46 em 0 comments

Storm i ett glas bröstmjölk...

Lars Ohlys uttalande om att det går bra att dela på föräldraförsäkringen trots att kvinnan ammar har väckt rejäl debatt.

Jag tycker utfrågningen var rätt märklig i den här frågan. Det kom påståenden om att många mödrar inte har slutat amma efter sju månader, men ingen åtskillnad gjordes mellan deltids och heltidsamning. Det är faktiskt enbart 12,5% av alla barn i Sverige som helammas fram till och med att barnet fyllt sex månader. Vilket kanske är ett problem, eller kanske inte. Livsmedelsverket och delar av sjukvården rekommenderar helamning tills barnet är sex månader gammalt. Innocentideklarationen anger fyra till sex månader som riktlinje.

Att dela dagens 390 fullbetalda föräldrapenningdagar rakt av (som Vänsterpartiet vill) innebär 195 dagar av föräldraledighet. Då är barnet alltså 6,5 månader, och bör enligt alla rekommendationer jag sett faktiskt få kompletterande föda för att må bra och utvecklas rätt! I undantagsfallen där läkare rekommenderar enbart helamning under längre tid skulle säkert reglerna acceptera undantag. Så varför denna upprördhet? Hur svårt är det att kombinera amning morgon och kväll med att mamman börjar jobba igen? För många fungerar det utmärkt!

Det finns en intressant rapport från Socialdepartementet om uttag av föräldrapenningen. Siffrorna är lite gamla, från 2004, men där framgår att även om ekonomin är det skäl man oftast själv anger som orsak till ojämställd fördelning av föräldraledighet så stämmer itne det riktigt i praktiken. För även om männen bara tog ut 10% av dagarna i fallen där han tjänade över taket i försäkringen och hon under, så gällde inte det omvända när det var hon som tjänade mer än taket och han mindre. Då tog hon nämligen ändå ut 60% av dagarna, dvs uttaget var i princip jämställt! Trots att alltså familjen förlorade på detta ekonomiskt. Pappornas uttag av föräldrapenningdagar är också relativt stort i hushåll där båda föräldrarna har inkomster som överstiger taket (cirka 25 %). Detta tyder på att pappornas uttag av föräldrapenning inte bara hänger samman med vad som är ekonomiskt rationellt utan har även att göra med moderns utbildning och situation på arbetsmarknaden.

Som de två näst största förklaringarna för fördelning av dagarna angav både kvinnor och män mammornas vilja att ta ut större delen av ledigheten samt amning. Och det är kring just amningen det blir väldigt känsligt, att döma av den hetsiga debatten kring Ohlys ändå rätt enkla konstaterande.

Det går faktiskt utmärkt att amma även som pappa. Det viktiga för barnet är näring och närhet. Om barnet är så litet att bröstmjölken är viktig går det att ordna, det har kvinnor ordnat i alla tider. Eftersom jag har erfarenhet av att amma, på grund av min bakgrund, dristar jag mig till att påstå att det inte behöver vara så avancerat som det kan låta att mjölka ur brösten. Och där det är viktigt att få till det och det krånglar har säkerligen BVC bra tips och råd. Det är förmodligen många föräldrar som insett hur bra det är att mjölka ur för två kvällsmål till en fyra-fem månader gammal bebis för att äntligen kunna få lite fri vuxentid tillsammans, som vi gjorde. Eller mjölka ur för nattmål, så mamma också får sova ordentligt ibland. Det rekommenderas till alla trötta småbarnsmammor!

Men hur man gör för att mjölka ur, för hand eller med pump, eller om man löser det genom halvtidsarbete för båda från början, mamma som jobbar och pappa som lämnar på jobbet vid amning, andra egna lösningar, det har faktiskt varken Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Socialdemokraterna egentligen uttalat någon åsikt om. För det är upp till var och en. Det viktiga i förslagen är jämställheten, inte hur man matar spädbarn!

Amningen är inget bra argument mot individualiserad föräldraförsäkring. Inte när jämställdhetsvinsten för både kvinnor och män är så stor och inte om man tycker barnets rätt till tidigt och nära kontakt med sin andra förälder är viktig!

Om vi fortsätter med dagens modell på föräldraförsäkringen kommer det ta femtioett år innan män och kvinnor tar lika mycket ansvar för sina barn under de första viktiga åren. Femtioett år innan barn får lika mycket nära och vardaglig kontakt med sina pappor som sina mammor, femtioett år innan män på ett naturligt sätt slussas in i att ta lika mycket ansvar för obetalt hemarbete. Det kommer ta femtioett år innan arbetsgivare självklart i en anställningsintervju kommer tänka att en man lika gärna som en kvinna kan tänkas få barn och därmed vara borta från jobbet. Det kommer ta femtioett år innan en man slipper bli trakasserad av sina kollegor för att han vill vara en bra pappa, slipper bli uttittad på öppna förskolan, slipper bli ifrågasatt som förälder så fort inte mamman är närvarande.

Vi kan inte vänta mer än femtio år på en jämställd arbetsmarknad och mer jämställt familjeliv! Vi behöver en individualiserad föräldraförsäkring så snabbt det går!

Den rödgröna överenskommelsen om höjt tak och fyra istället för två månader som knyts till bara en av vårdnadshavarna är ett bra första steg! Tredelad föräldraförsäkring fungerar utmärkt på Island, och jag tror en helt individualiserad lösning på sikt kommer vara det enda rimliga ur jämställdhetsynpunkt, både där och här! Det är i barnuppfostran vi måste börja, vi måste se och bryta genusstrukturerna tidigt. Och vi måste börja förändra mansrollen ordentligt, det är där det släpar efter! Ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen vore det mest effektiva verktyget för att hantera båda problemen!

Media: Jonas Morian i Aftonbladet
Sydsvenskan, som jagar uppmärksamhet genom att beskriva bloggosfären.
Dagens Nyheter, försöker beskriva en splittring som inte finns.

Andra bloggar: Helene Sigfridsson, som klokt nog påpekar att det inte går att ställa jämställdhet mot amning, som utfrågarna gjorde. Eftersom en kvinna har rätt att ta paus från jobbet för amning, om den andra föräldern kommer dit med barnet.

Gustav Almestad, Mymlan, Rebecka Edgren, NetWorking, Hillevi Wahl, Ewa Jansson

Etiketter: amning, föräldraförsäkring, jämställdhet, Lars Ohly, Val 2010, Vänsterpartiet

posted by Luka(s) @ 2:35 em 1 comments

Feminist javisst, men inte röstar jag på F! för det....

F! har i dagens DN en debattartikel med argument om att folk borde "våga" vara feminister på valdagen. Som om alla vi som tydligt tar ställning för jämställdheten är fega om vi inte röstar på F!. Det känns lite smaklöst, väljare är knappast fega och ska inte behandlas som dumbommar.

Jag är också feminist, men jag är Socialdemokrat. Inte för att jag tycker vi är perfekta i frågorna, det finns mycket kvar att göra. Men jag tycker även andra frågor är viktiga. Frågor där jag tycker F! saknar politik, eller där jag inte delar deras åsikter. Det gör mig inte till en sämre feminist, F! och Gudrun Schyman har inte monopol på den etiketten.

Jag sympatiserar ofta med F!, men som marknadsassistent och någotsånär erfaren i politik tyckte jag de skötte sina interna stridigheter vid bildandet väldigt illa. Det såg både oproffessionellt och odemokratiskt ut. Ett parti i riksdagen bör vara mer än sin partiledare och man bör klara att hantera media.

Jag blir också väldigt ofta besviken på hur Gudrun Schyman så tydligt fokuserar enbart på diskrimineringsgrunden kön. I mina ögon bryr sig inte Schyman så mycket om jämlikhet, bara om jämställdhet.

Om jag inte minns helt fel så var hon under DUs debatt i Almedalen väldigt tydlig med att könsdiskriminering var en viktigare fråga än annan diskriminering. Med ett argument i stil med att könsdiskrimineringen går igen i alla delar av samhället, och att ett genusperspektiv därför är viktigt överallt. Jag stör mig på det här sättet att försöka få just kvinnor att framstå som de mest förfördelade. Inte sällan följer dessutom med ett resonemang, bland annat från Gudrun när hon argumenterade emot den sammanslagna diskrimineringslagstiftningen, om att resurser från jämställdhetsarbete inte får riskeras för att lyfta frågor om diskriminering av andra grupper. Det är inte ett trevligt resonemang, där man i praktiken egentligen säger att man vägrar vara solidarisk med andra förtryckta grupper och hjälpa till, trots att ju just könsdiskrimineringen är den som alltid uppmärksammas mest och där reformerna kommit längst!

Självklart bör man ha med ett genusperspektiv även när man pratar om rasism och integration, eller om tillgänglighet, äldres situation, hbt-frågor eller islamofobi. Men i delar av jämställdhetskampen är det ibland lite svårt för lesbiska, tjejer i rullstol eller slöja, muslimska kvinnor eller pensionärer att överhuvudtaget få yttra sig, upplever nog jag. Så precis som att exempelvis hbt-rörelsen borde bli bättre på jämställdhet borde delar av kvinnorörelsen bli bättre på att inkludera andra perspektiv. Om man helt missar att en etniskt svensk kvinna idag har betydligt starkare ställning och ibland även fler rättigheter än exempelvis en transperson eller en svensk-somalier, då ha man faktiskt missat vad intersektionalitet handlar om.

För mig är valet enkelt, det är bara med en rödgrön regering vi får en kvinnlig statsminister! Det är bara med en rödgrön regering vi blir av med den den moderatstyrda herrklubben som nu i praktiken styr regeringen!

F! må tycka att det är jobbigt att de i realiteten tar väljare från V, Mp och S, när de givetvis hellre vill värva de som annars skulle röstat på Folkpartiet eller Centern. Men ärligt talat, med den profil F! har är det inte därifrån partiet drar röster, det är fakta.

Den som vill rösta bort Alliansen och den moderata herrklubben, bör en alltså rösta rödgrönt, inte på F! För chansen att F! kommer in i riksdagen är trots allt mycket liten.

Etiketter: Feministiskt Initiativ, Gudrun Schyman, intersektionalitet, jämlikhet, jämställdhet, rödgröna, Val 2010

posted by Luka(s) @ 4:05 em 0 comments

Män som skjuter bisonoxar med hjärnan....

Eva Sternberg, självutnämnd expert på att Kvinnor Kan, följer upp sina nedlåtande och plumpa uttalanden om Birgitta Ohlsson med en sanslös debattartikel i dagens Expresssen.se. Eva Sternberg menar, på fullt allvar, att

"hemmapappor är livsfarliga för små barn"

.
Om det inte vore så tragiskt att den här typen av biologistiska särartsfeministiska ännu existerar skulle jag skratta mig halvt fördärvad åt Sternströms artikel. Eller vad sägs om meningen:

"Män har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt."

Tänk om jag kunde det! Döda bisonoxar med blotta tanken. Släng dig i väggen Spock!

Men egentligen är det ju både skrämmande och ledsamt med allt detta mansförakt hos livmodersfeminister som Sternberg, liksom att det accepteras. Expressen skulle väl aldrig ta in debattartiklar som sa att homosexuella var livsfarliga för barnen? Eller vänta nu....? Men, det vore nog åtminstone inte okey att säga att judar var livsfarliga för barnen. Hoppas jag...

För att inte tala om föraktet för en ánnan kvinna och hennes arbete. Anna Carlssons avhandling ( som Sternberg använder i artikeln som slagträ för att föra ut sina egna, lite mindre vetenskapligt förankrade, åsikter) säger nämligen ingenting om att män är sämre föräldrar. Vad hon har studerat är de ökande olycksfallen i hemmet när det gäller små barn. Och slutsatsen tycks vara att det handlar om dålig målgruppsanpassning vad gäller informationen hos BVC, som gör att lågutbildade föräldrar och invandrarföräldrar är sämre på att skydda sina barn mot sådant.

Med tanke på det här beteendet hos Sternberg vill jag citera hennes egen blogg:

"Pojkar far särskilt illa av att inte bli ständigt sedda och påpassade och uppmuntrade av sina mödrar. Deras hjärnor behöver stöd och hjälp med rangordningen till andra."

Jag undrar vem det är som har ett mycket starkt behov av att ständigt bli sedd jag...
(Tack för tipset, Emma Grey Munthe!)

Det här med förakt för andra kvinnor verkar för övrigt återkomma hos Sternberg. Det här inlägget på Sternbergs blogg riktigt dryper av förakt och bitterhet över tidigare medsystrar. Det är så man baxnar, tydligen är det bara Sternberg som kan, inte andra kvinnor. Kanske blir det så, när man talar om sig själv i tredje person? Håller för övrigt med Tankar från rooten, klart män blir livsfarliga om nån vill ta ifrån oss rätten till att vara med våra barn. Då är det tur att vi kan avreagera oss på några bisoxar! :-)

Jag har sagt det förut och säger det igen, ett av de beslut jag är mest stolt över som HBT-socialdemokrat är att vi i HBT-socialdemokraterna vill ha en delad föräldraförsäkring. För jag är övertygad om att det inte bara är det bästa för jämställdheten, utan också för barnen. Tills vidare får vi nöja oss med den låtsaspolitik om jämställhet i hemmet som vi visste Alliansen skulle föra. Men till hösten blir det andra, rödgröna, bullar!

Fler pappor svarar Sternberg: Kjellberg, Marko, Sebastian Hallén, Johan Hammarkvist på ledarplats i Skånskan,

Andra bloggar: Fredrik Westerlund,Utsikt från höjden Vi som aldrig sa sexist, Per Pettersson , Trollhare, SMYG, Lilla O, något närmare Newyn, Lindisen, Sjumilakliv

Etiketter: Alliansen, Anna Carlsson, barn, biologism, Eva Sternberg, Expressen, feminism, jämställdhet, Kvinnor Kan, rödgröna, särartsfeminism, Val 2010

posted by Luka(s) @ 8:46 em 9 comments

Sverigedemokraterna - partiet som är emot

Åsa Regner, RFSUs generalsekreterare, och Mats Wingborg varnar i gårdagens Aftonblad för Sverigedemokraterna. De menar att det kan vara farligt att stirra sig blind på deras nationalism och främlingsfientlighet, att man måste minnas att partiet är fientligt både mot kvinnor och homosexuella också. Även Sydsvenskan uppmärksammar det hela.

Och det stämmer, SD är stockkonservativa när det kommer till familjepolitik och sexualpolitik. (Eftersom partiet knappast känner till begrepp som HBT-politik och transpersoner är det svårt att säga vilka åsikter de har om sådana frågor.)

Sverigedemokraterna:
* Vill avskaffa maxtaxan inom barnomsorgen, som är kopplad till föräldrarnas inkomst, och ersätta den med en slags barnpeng som ska motsvara kostnaden för kommunal barnomsorg. I praktiken ett vårdnadsbidrag till alla som har ekonomi att stanna hemma alltså, mindre pengar till kommunal barnomsorg och högre avgifter för lågavlönade och ensamstående.
* Är emot all kvotering av föräldraledighet.
* Vill sänka abortgränsen till tolv veckor.
* Är emot samkönade äktenskap.
* Vill ta bort det ekonomiska stödet vid utlandsadoption.
* Är emot ensamståendes och samkönade pars rätt att prövas för adoption.
* Är emot lesbiska kvinnors rätt till insemination.
Partiet domineras mer än något annat parti av män. Vita, etniskt svenská män utan funktionsnedsättningar, kan tilläggas. Förmodligen också till mycket stor del heterosexuella.

Vad man också bör minnas är att

SD är ett typiskt högerinriktat skattesänkarparti, vars ekonomiska politik knappt går ihop ens i de vildaste fantasier.

Partiet vill ta bort reavinstskatten vid försäljning av aktier/egendom och förmögenhetsskatten. De vill sänka inkomstskatten och skatten på kapital.
Sverigedemokraterna menar att:

"I det längre perspektivet behöver det inte finnas några motsättningar mellan arbetstagares och kapitalägares intressen. Därför bör alla krav som endast leder till kortsiktiga vinster för endera sidan stå tillbaka för de som leder till optimal tillväxt i ekonomin på lång sikt"

Partiet menar också att det är först när Sverige kan anses vara en "ekonomisk stormakt" igen som man kan

"återskapa ett samhälle byggt på den nordiska välfärdsmodellen präglad av rättvisa och trygghet för alla."

Vad detta skulle innebära för de som inte kan betala för sin välfärd under tiden Sverige blir en "ekonomisk stormakt", det talar partiet tyst om.
Sverigedemokraternas omvända fördelningspoltik ger mer pengar åt de som redan har, så enkelt är det.

När det gäller näringsliv har man heller inte så mycket att komma med. Man är emot utländskt ägande samtidigt som man tror på fri prissättning och fri konkurrens. Partiet gillar decentralicering men vill att staten äger betydande andel av bolag inom näringar som anses viktiga för Sverige, som gruvindustri, energiindustri infrastruktur, stora jord- och skogsägare och försvarsmateriel. Hur detta ska ordnas i praktiken redovisas inte.

SDs arbetsmarknadspolitik är tämligen kortfattad. Man vill satsa på forskning och utveckling samt turistnäringen. Partiet vill försvaga LAS, så fler kan undantas från turordningsreglerna och investera i ny kärnkraft. Sen vill man visserligen höja A-kassan men också sänka arbetsgivaravgifterna, och hur det ska gå ihop ekonomisk med den föreslagna skattesänkarpolitiken redovisas inte. En hel del av SDs arbetsmarknadspolitik går också ut på att motverka alla former av invandring och skydda "svenska" arbetare.

Mitt budskap till den som är arbetslös, pensionär, sjuk eller "bara" fattig och av desperation och rädsla ser Sverigedemokraterna som ett alternativ är, tänk igen!
Är det verkligen den lokala pizzabagaren eller städaren på barnens skola som gjort så du är arbetslös? Är det invandrare som flyttar stora tillverkningsindustrier från Sverige till låglöneländer? Hur mycket vinner du på att din inkomstskatt sänks, jämfört med de pengar staten, dvs du!, förlorar på andra skattesänkningar som SD vill ha? Och hur ska din ensamstående granne, mamma med två barn, och din sjuka syster klara sig om maxtaxorna försvinner och det generella välfärdssystemet luckras upp ännu mer?

Det Sverige behöver är inte främlingsfientlighet, skattesänkningar och ett hat mot alla som inte liknar normen. En rödgrön arbetsmarknadspolitik, återställd A-kassa och en rödgrön, genomtänkt och finansierad, finanspolitik med rättvisa skatter är bättre. Tillsammans kommer vi mycket längre än om vi alla rädda kurar i varsitt hörn. Du är välkommen du också!

Fotnot: Fakta om SDs politik är hämtat från deras olika idédokument, på partiets hemsida.

Andra bloggar: SD fakta från förr och nu, Jinges web och fotoblogg, Vi i Sverige, HBT-sossen, Emil Broberg, In Your Face

Etiketter: Aftonbladet, arbetslös, familjepolitik, invandrare, jämställdhet, pensionärer, RFSU, Skatter, Sverigedemokraterna, Åsa Regnér

posted by Luka(s) @ 8:59 fm 7 comments

8 mars och bögars frimureri...

Dagen till ära tar jag tillfället i akt att skriva om könsmaktsordningen i HBT-världen. Det kanske är lite gnälligt, lite överdrivet, inte sådär välavvägt nyanserat som jag säkert borde vara. Men ibland måste man få vara mer personlig också.

För inspirationen vill jag tacka Fredrik Federley som i lördags intervjuades av Vestmanlands Läns Tidning ( artikeln finns tyvärr inte på nätet). Intervjun handlade en hel del om "Ursula", Federleys drug-alterego, rubriken är "Könet - ingen stor sak för Fredrik" och budskapet verkade vara att Fredrik Federley är en openminded person som tycker det är dumt att döma folk utifrån kön. Och det stämmer säkert.

Men, när reportern frågar: "Hur skulle världen se ut om vi inte hade normer om könsroller?" och Federley svarar "Då skulle den se ut mer som gayvärlden" brister allt.

För inget kunde vara mer fel! HBT-världen är långt ifrån befriad från hårda könsnormer. Bara det faktum att Federley, och detta är han verkligen inte ensam om, pratar om gayvärlden säger en hel del. Gayvärlden omfattar bara män, fråga närmsta flata eller bi-tjej. Att kvinnorna i HBT-världen osynliggörs är liksom ingen nyhet, killarnas homosocialisering blir självklart stark i en subkultur som inte ens är intresserade av kvinnor som objekt.

Det är ett sånt ömsesidigt manligt ryggdunkande, kombinerat med flörtande, och nätverkande att frimurarna ibland ligger i lä!

Det är knappast en ren tillfällighet att endast en av RFSLs ordföranden genom alla år varit kvinna, Christin Gilljam. Eller att QX jippo heter gaygala, inte HBT-gala. Homokultur antas ju vara schlager, inredning, mode, Drag Queens och en ytlig, manlig, klubbkultur. Och det är också ofta så den marknadsförs av gaymedia. Lesbisk kultur och transkultur, den ges rätt sällan utrymme.

Även i HBT-världen lyfter alltså män fram andra män. Att de partipolitiska HBT-nätverken domineras av män, särskilt om man går 5-10 år bakåt i tiden, är ingen hemlighet. Bara tre av de elva öppna homo-/bisexuella riksdagsledmöterna och ministrarna är kvinna, Elisebeth Markström (s), Josefine Brink (v) och Marianne Berg (v). Det förvånar knappast. Speciellt gäller den här manliga favoriseringen om mannen råkar vara snygg, kan tilläggas. Idealet är en stereotypt manligt snygg och lagom straightacting kille, men en lagom fjollig druga duger nog det också, om han är glamorös nog.

Men eftersom det inte är så glamoröst att vara transsexuell (eller transvestit, transgender, intergender, interssexuell etc) har vi inga liknande fördelar. Faktum är att jag är inte är säker på om transkillar ens är välkomna hos strikt manliga klubbar som SLM, men det ska jag låta vara osagt. Transtjejer var i alla fall länge portförbjudna hos Kvinnohuset på Blekingegatan, som dominerades av flator. Problemet med att vissa lesbiska subkulturer hade, och har, svårt att acceptera transtjejer hänger förmodligen ihop med delar av radikalfeminismen. Jag vet inte hur många gånger jag tvingats försvara min rätt att ha en kropp som stämmer med min själ, för rabiata lesbiska radikalfeminister. Angreppen från just den lilla delen av feminismen är ett enormt problem för transrörelsen, som vi ständigt tvingas bemöta. I den mån transkillar förvägras inträde handlar det väl knappast om att man tror att vi skulle vara utsända spioner från kvinnorörelsen, (vilket alltså är vad Janice Raymond &co predikar) utan mest om kroppsfixeringen i gaykulturen.

Könsmaktsordningen i HBT-världen handlar inte bara om att kvinnor ges mindre makt, utrymme och möjligheter. För så är det, oavsett vad vissa bögar naivt inbillar sig. Men nedvärderandet av alla transpersoner som inte showar i paljettklänningar på scen, den handlar såklart om kön den också. Drag Kings uppskattas visserligen av flator, men gaymedia bryr sig inte nämnvärt. Och alla vi andra, vi som gärna skulle ha samma rättigheter som andra och som tycker det liksom är vår tur nu, vi räknas knappt alls. Det finns alltid andra frågor som måste hanteras först, aldrig pengar att satsa på oss, alltid argument för att man ju inte kan kvotera in en massa transpersoner bara för att de är transpersoner. Som om inte unga, snygga bögkillar alltid kvoterats in i styrelser i HBT-världen, utan särskilt mycket kompetens att bidra med. Antalet transpersoner i beslutande organ i tyngre organisationer som RFSL, Stockholm Pride och de partipolitiska HBT-nätverken är lätt räknade. Transpersoner är ofta "the ugly ducklings" som Stephen Whittle, grundare av Press for Change och Professor of Equalities Law så träffande uttryckt det.

För mig som transperson är det svårt att se att allt detta handlar om något annat än en könsmaktsordning, som säger att cispersoner (icke-transpersoner) är mer värda än transpersoner. Den könsnorm som finns både i HBT-världen och i resten av samhället säger att det enda bra och riktiga sättet att se på kön är att det bara finns två kön, man och kvinna. Och att en människa måste ha en kropp, ett beteende/utseende och en könsidentitet som alla är entydigt manliga eller kvinnliga. Helst manliga såklart. För det handlar väl i grund och botten om ett förakt för allt som inte är entydigt manligt. Eller kanske ibland en brist på insikt om att man inte blir bra på jämställdhet bara för att man är bög och drag queen.

Fotnot: I den yngre generationen i queerrörelsen, < 35, ser det däremot annorlunda ut. Där tas vissa transfrågor lite mer på allvar, bögdominansen är också relativt försvunnen. Men det blir istället lite mycket queernorm ( du bör vara androgyn, vegan, vägra definiera ditt kön och sexuella läggning, polyamorös och "alternativ") ibland. Men överlag kanske det alltså finns visst hopp för framtiden.

-------------
Det här inlägget är en del av en rödgrön bloggstafett med anledning av internationella kvinnodagen. Först ut var initiativtagaren Ilona Szatmári Waldau, sen kom Anders Wallner, Åsa & Alexandra och Trollhare Hela stafetten hittar du här.

Etiketter: Fredrik Federley, HBT, Internationella kvinnodagen, jämställdhet, könsmaktsordning, QX, transpersoner

posted by Luka(s) @ 11:30 fm 12 comments

Näringsdepartementet raljerar över Monas väska, tiger om Reinfeldts klocka

Såpan med Monas väska går vidare. Nu har den mindre seriösa pressen upptäckt att även Reinfeldt , som är man och moderat och inte kvinna och socialdemokrat, har dyra accessoarer. Visserligen först efter att Katrine Kielos och Socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesman, Cleas Borgström (gamla JämO) påpekat att:
1. Reinfeldts klocka är mycket dyrare än Monas väska
2. Det inte är okey att utpeka just kvinnor som slösaktiga men tycka det är helt okey att män har dyra accessoarer.

Reinfeldt vill inte diskutera priset på sin fina present-klocka, 22.000:-, och hänvisar till integritet. Det har han rätt att slippa, men jag hade väl trott att landets statsminister kände att det tungt vägande skälet snarare var att det är bättre att diskutera politik, inte hans egen integritet. För integritet är ju Alliansen inte så bra på, som bekant.

Samtidigt raljerade igår näringsdepartementet på sin blogg över Monas väska, och jämförde den med vårdbiträdenas jobbskatteavdrag. Alliansens polik hade gjort att vårdbiträdet hade råd med Monas väska. Att det däremot inte räcker för att köpa Reinfeldts klocka teg man om. Det kanske bara är kvinnliga lågavlönade som kan tröstas med dyra accessoarer, i näringsdepartementets värld?

Sen begriper jag inte hur departementet räknar. En genomsnittligt vårdbiträde har 17.600:- i månaden i lön. Knappar man in det i departementets egen mall , och tänker sig en kvinna (kvinnor är klart överrepresenterade i de tunga och lågavlönade jobben inom vården) på 35 år som bor i Stockholm, ja då "tjänar" hon bara 16.032:- under 2010 på Alliansens jobbskatteavdrag och sänkta skatter. Inte 18.000:- som Alliansen påstår. Tar man hänsyn till inflationen blir det ännu mindre, 15.144:-. Det är en skillnad som förmodligen motsvarar en av Reinfeldts slipsar.

Samtidigt, för många människor är faktiskt 17.000:- före skatt astronomiska inkomster, trot eller ej. Alla som inte får lön eller studiemedel och som saknar A-kassa tvingas idag klara livhanken på 4683:-/mån. Före skatt. Lägsta nivån på aktvitetsstödet är ett skämt, jag vet inte vem som trott att folk kan leva på den nivån. Och märk väl, det handlar alltså om människor som är i arbetsmarknadsåtgärder och gör allt de kan för att ta sig in på arbetsmarknaden. Samma nivå gäller för sjukskrivna som saknar sjukpenninggrundande inkomst, människor som har ont och mår så dåligt att de under lång tid inte kunnat arbeta. Det är studenter som blivit arbetslösa efter examen, människor som halkat ur systemet efter återkommande sjukskrivningar och åtgärder, människor som aldrig gick med i A-kassa, för på alla vikariat de hade fanns ingen som fick dem att förstå vikten av att vara med och kvinnor som fick barn innan de kom ut i arbetslivet. Människor som du och jag.

Knappar man in den summan i departementets mall ja då blir resultatet tristare. Inget jobbskatteavdrag, såklart, det gäller ju bara dem med "riktig" lön. Pensionärer, sjukskrivna, studenter, arbetslösa, de som har de verkligt låga inkomsterna, de har inte omfattas alls av dessa "fantastiska inkomstökningar". Tvärtom faktiskt visar modellen. Nästa år får en 35-åring med lägsta möjliga aktivitetsstöd 38:- mer i månaden än 2006, tack vara Alliansens skattesänknngar. Trettioåtta kronor! Visserligen tre kronor mindre än 2009, tack vare höjd kommunalskatt, men ändå! På bara 48 år kan det räcka till Reinfeldts 22.000-kronors klocka, tänk vad härligt!

Fast, samtidigt har kostnaden för SL-kortet, som man behöver om man ska till sin arbetsmarknadspraktik exempelvis, ökat med 90:-/mån, sedan Alliansen tog över i stadshuset. Så egentligen går dessa mest lågbetalda back på borgarnas politik. Men det säger näringsdepartementets blogg inget om, där föredrar man att jamsa om Monas handväska. Men inte Reinfeldts klocka, den får ju inte diskuteras, enligt Reinfeldt.

Fler bloggar om Reinfeldts klocka: Jinges fotoblogg, som lyckas skriva långt bättre än de etablerade tidningarna om väsk- och klocksåpan. Röda Berget, Tokstan´s Blogg

Tillägg:Moderata riksdagsledamoten Anna König Jerlmyr drar sig inte för att hänga på näringsdepartmentets raljanta jämförelse.

Etiketter: aktivitetsstöd, arbetslös, Fredrik Reinfeldt, jobbskatteavdrag, jämställdhet, klocka, näringsdepartementet

posted by Luka(s) @ 3:15 em 5 comments

Tycker Aftonbladet att Mona borde bränna handväskan offentligt eller?

Aftonbladet tycks ha rejäl nyhetstorka. Såpass att man anser att folks åsikter om Mona Sahlins handväska är värt att skriva artiklar om. Om en eller annan magsur människa anser sig ha rätt att ha åsikter om hur dyra handväskor Mona Sahlin får använda må det stå dem fritt att skvallra om detta på twitter, facebook, sin blogg eller någon annat vuxen motsvarighet till skolgårdens skvallerklungor. Vi har yttrandefrihet, folk får tycka vad de vill.

Men måste verkligen Aftonbladet se sig tvingade att kommentera det? Är det på något sätt omoraliskt av en socialdemokrat att bära snygga märkeshandväskor? Aftonbladet tycks tycka det.

Mona hade fått väskan i 50-års present och tycker om den. Vad borde hon göra istället för att använda den? Ge bort den, och såra givaren och sakna väskan? Auktionera ut den till förmån för jordbävningsoffren på Haiti? En intressant tanke, men då kommer Aftonbladet och twitter-belackare tycka att hon försöker "slingra sig ur en jobbig situation" och försöker plocka politiska poäng på katastrofoffren. Ingen bra idé det heller alltså, dessutom är jag övertygad om att Mona redan skänker pengar till de nödställda på Haiti. Bränna väskan offentligt och ta avstånd från allt jordiskt samt deklarera att hon hädanefter tänker leva som asket och gå i kloster? Skulle säkert glädja Alliansen men knappast socialdemokraterna, eller hennes man för den delen. Klimatsmart är det inte heller. Så, väskan är snygg och uppenbarligen användbar, klart Mona ska använda den!

Jag håller för övrigt med Katrin Kielos, det är rätt märkligt att gå igång på Monas handväska när det är väldig tyst om manliga politikers, även socialdemokraters, dyra kläder och accessoarer. Mäns utseende granskas inte, det ska mycket till innan en tidning kritiserar utseendet på en manlig kändis på det sätt som kvinnliga kändisars utseende kritiseras. Kvinnor bedöms fortfarande, år 2010, väldigt mycket efter sitt utseende. Denna tragiska brist på jämställdhet borde Aftonbladet skriva lite fler artiklar om. Klarar man inte det kan man kanske skriva mer om Monas politik än hennes handväska. För det är politiken som väljarna ska ta ställning till i höst, inte handväskan förslagen burits runt i.

Tillägg: Göran Greider tar i så han kräks och tycker handväskan är "ett hot mot socialdemokratin". Tillåt mig betvivla detta. Jag tror de flesta partimedlemmar, och förmodligen andra också, tycker denna storm i en handväska är absurd.

Andra inlägg i handväske-debatten: Jenny - som för övrigt ger en snygg känga åt ABs riggade läsaromröstning om handväskan. ronny-persson, Johanna Graf, Karin Berg, Ola Möller, Annaa Mattsson, Per Holmgren,Anna-Lena Hansson Göran Elmertoft, Miss Odess, Callisto

Etiketter: Aftonbladet, handväska, jämställdhet, klimatsmart, Mona Sahlin

posted by Luka(s) @ 11:31 fm 0 comments

Anders Wallner - transkolonialism och brist på perspektiv i jämställdhetsdebatten

Anders Wallner skriver i en krönika på SVT debatt om problemet med könsseparerade toaletter. Wallner har ofta intressanta ideér, så också denna gång. Men jag blir lite betänksam över argumentationen.

Han tycks mena att offentliga toaletter bör vara könsneutrala, för att kvinnor inte ska behöva stå i längre köer än män. Det låter inte alls som ett dumt förslag, även om väl de flesta vuxna egentligen inser att det givetvis inte är förbjudet att smita in på "fel" toalett om kön är lång och behovet stort. Däremot kanske det vore än viktigare att propagera för att lokalägare med herrpissoarer för att inte anses diskriminera borde tvingas inrätta även en dampissoar, något Wallner inte berör. Kanske missade han det, kanske är det politiskt kontroversiellt, kanske finns det kvinnor som inte gillar tanken, jag vet faktiskt inte.

Det jag däremot slås av är att hela krönikan snarare verkar handla om att vinna politiska poäng än att faktiskt vilja konkret gynna jämställdheten. För, handen på hjärtat, det finns viktigare jämställdhetsfrågor än denna att ta itu med. Wallner tycks sälla sig till den, ofta unga och välutbildade, grupp som hellre talar om genusteorier än i praktiskt politiskt arbete genomdriver jämställdhetsreformer. Nu vet jag inte vad Wallner gjort i frågorna i övrigt, så detta kanske bara var ett kul hugskott. Men som del av en större trend är den ändå värd att analysera.

Jag är nämligen rädd att ju fler välutbildade, unga och debattglada tjejer och killar som fokuserar på visioner om hur ett "perfekt samhälle" helt utan könsnormer skulle se ut, desto mer dras fokus från vad vi rent konkret faktiskt kan göra för att motverka ojämställdhet. Och ju oftare det talas om jämställdhetsproblem på, ursäkta uttrycket, skitnivå, desto mer sällan kommer det pratas om de tunga frågorna. Som bristen på kvinnor i näringslivets toppskikt, att kvinnor fortfarande tar ut lejonparten av föräldraledigheten (kvotering fungerar!) att mäns våld mot kvinnor innebär en kollektiv rädsla hos kvinnor, att kvinnors idrottsaktiviteter får en mindre del av den gemensamma kakan än mäns idrottsaktiviteter, att det fortfarande finns löneskillnader på grund av kön, att män förlorar vårdnadstvister på grund av kön och att kvinnor får sämre vård än män. Bara för att ta några exempel, alltså.

I efterdyningarna av queerteori och i mer snacksaliga genusanalyser tenderar dock de här mer konkreta problemanalyserna att utebli. All debatt förs på en så teoretisk nivå att det nog ofta är väldigt svårt att bygga en praktisk politik på det. Jag tycker också att det akademiska perspektivet, med både visioner och analys, är viktigt. Men inte ensamt. Visioner och diskussioner utan handling leder inte framåt.

Risken är också att allmänheten inte ens förstår vad man talar om, akademiker är inte alltid bra på att tala så folk förstår. Jämställdhet är ingen fråga förbehållen vissa grupper, det ska inte heller debatten om den vara. Allas åsikter är viktiga, oavsett utbildning och bakgrund. Men idag är en hel del människor utestängda från den jämställdhetsdebatt som anses vara den tyngre och mer seriösa, den som snarare benämns genusdebatt och förs på ett språk som jag ibland inte är säker på om ens de invigda egentligen begriper. Ändå handlar det om något ganska enkelt, att inga människor ska ha sämre villkor, rättigheter och möjligheter bara för att de tillhör ett visst kön.

Frågor om transpersoners rättigheter kan nog också sägas höra till jämställdhetsdebatten, eller borde åtminstone göra det. De strukturer som diskriminerar kvinnor diskriminerar även transpersoner. När normen är en man, blir både transpersoner och kvinnor avvikare och därmed förtryckta. Men det finns ett problem med att koppla ihop frågorna, ett problem som Wallner tyvärr exemplifierar själv. För, den som inte själv tillhör den grupp som anses förtryckt löper högre risk att hamna fel, ja kanske till och med att utnyttja gruppens frågor för sina egna syften.

Tittar man lite närmare på de frågor som de senaste åren drivits av olika enskilda transaktvister och transorganisationer i Sverige ser man snabbt att frågan om att göra offentliga toaletter könsneutrala knappast är prioriterad. Många fokuserar på sånt som att alla transpersoner bör omfattas av diskrimineringslagstiftningen, att vi bör ha lagskydd mot hets och bör inkluderas i hatbrottslagstiftningen, att namnlagen och könstillhörighetslagen måste reformeras och att vården för transsexuella måste ses över.(Se exempelvis RFSL, INIS, min webplats, Transgender Europa och KIM ) Toalettbekymrena finns där, men de är del av en större diskrimineringsproblematik där ett heltäckande lagskydd är första steget och en rejäl informationskampanj ett andra.

När Wallner låtsas att transpersoner tycker att just frågan om könsneutrala toaletter är viktig är det helt enkelt ett typiskt utslag av politisk kolonialism, där han tar sig rätten att använda en minoritetsgrupp för att argumentera för sitt eget förslag, utan att egentligen ha någon position i gruppen. Han tycks dessutom tro att alla transpersoner deinierar sitt kön som något mittemellan, något som bara stämmer för delar av gruppen. När han sen också sätter likhetstecken mellan dessa queeridentifierade intergenders och hela transrörelsen blir det riktigt galet. Det är helt enkelt en rätt oinsatt syn på en rörelse som omfattar betydligt mer. Bland andra transsexuella som definitivt uppfattar sig som just kvinnor eller män.

Etiketter: Anders Wallner, dampissoar, jämställdhet, kolonialism, offentliga toaletter, queerteori, transfrågor, transpersoner

posted by Luka(s) @ 4:18 em 8 comments

Tävlingsbana för agility prioriteras inte av moderaterna i Skarpnäck

Stadsdelsnämnden prioriterar fotboll framför hundsport, tycker aktiva inom hundsport i Skarpnäck, allt enligt lokaltidningen Mitt i Söderort Hammarby. Jag kan nog tyvärr bara instämma.

Den bana som anlades i samband med fotbollsplanen på gamla hundkappen blev för liten på grund av felaktiga uppgifter och nu menar
Billy Östh, ordförande i Skarpnäcks Stadsdelsnämnd, att,
"Det går inte att komma i efterhand och ändra sig." Tydligen menar Östh att det kan bli osannolikt dyrt att genomföra den flyttning av staket som i praktiken är det som behövs. Tillåt mig tvivla, Billy, den kostnande är löjligt liten jämfört med vad fotbollsplanen kostat att anlägga.

Jenny Stridh, aktiv inom agility, tycker också att rastplatsen vid fotbollsplanen bör rustas upp. Billy Öst tycker att
"...ge en massa pengar till inhägnade rast platser är inte prioriterat."

Ja, självklart blir det svårt att ge pengar alls, med tanke på att moderaternas skattesänkning kostat Skarpnäck 30 miljoner i skatteintäkter. Men med tanke på att staden kunde budgetera 12 miljoner på en ny konstgräsplan, trots att närmsta fotbollsplan ligger knappt hundrafemtio meter bort, borde det inte vara omöjligt att få partikollegorna i stadshuset att stödja hundsporten med en mindre summa.

Speciellt inte mot bakgrunden att stadsdelen sannolikt, baserat på innevånarantal och hundägande har lite drygt femtusen hundägare och att det fortfarande inte finns ( trots ett flertal förslag vid olika tillfällen och från olika intressegrupper) en enda hundrastgård i området. Istället har stadsdelsnämnden tyckt att hundar i området gott kan rastas i naturen. ( Om det innebär att man tycker att hundägare bör frångå jaktlagens förbud mot att låta hunden springa lös i skog och mark 1:a mars - 20:de augusti framgår inte riktigt, men den hundägare som gör det och vars hund river vilt lär inte kunna skylla på stadsdelsnämnden.)

När det gällde fotbollen var det alltså inga bekymmer att lobba för att staden skulla satsa pengar. Ändå var antalet fotbollsplaner inom stadsdelen redan då ganska många. En stor upplyst gräsplan, fem större grusplaner och tre mindre, flera av dem med belysning, och ett antal mer eller mindre improviserade gräsytor torde uppta betydligt mycket mer utrymme och kosta betydligt mycket mer i drift och underhåll än en hundrastgård. Och frågan är om antalet fotbollsspelare verkligen är så många fler än antalet hundägare. Klart är i alla fall att andelen unga tjejer inom agility är många fler än inom den pojkdominerade fotbollen, i all fall att döma av de pojklag och agilitytjejer jag sett från mitt fönster mittemot konstgräsplanen. Frågan är vari Billy Ösths ointresse i att jobba även för hundsportsungdomarna består, okunskap om de uppenbart ojämlika förhållanden i satsade medel eller ointresse för "tjejsporter"?

Nej, här borde stadsdelsnämnden inse att behoven är stora och att det är fullt rimligt att begära att stan hjälper till att flytta staketet så Skarpnäcks Hundungdom kan anorda tävlingar precis som fotbollsungdomarna kan. Man bör också begära att staden tar ansvar för att även Skarpnäcks stadsdel ska ha hundrastgårdar! Att hänvisa alla hundägare till naturen, även de med hundar med jaktinstinkt eller som är aggressiva mot barn och joggare, det är helt ansvarslöst!

Det ligger på Ösths och hans kollegors ansvar att be staden rusta upp den befintliga rastgården vid fotbollsplan,och anlägga minst två till rastgårdar inom stadsdelen, förslagsvis på den gamla fotbollsplanen bakom Brotorpet och på Nytorpsgärdet. Upprustning, nyanläggning, drift och underhåll blir i jämförelse med motsvarande kostnader för fotbollsplaner inom stadsdelen sannolikt försumbara. Men glädjen och folk/hund-nyttan minst lika stor!

Etiketter: agility, billy östh, fotboll, hundar, hundsport, idrott, jenny stridh, jämställdhet, konstgräsplan, mitt i söderort, politik, skarpnäck, tjejidrott

posted by Luka(s) @ 3:06 em 0 comments

Manligt att ta sig ton?

Jag läste en artikel idag (SvD, skriven av Lina Kalmteg, tyvärr ej på webben) om rockbiografier. Det är tydligen höstens trend på förlagen, och de behandlar uteslutande manliga svenska musiker. En av redaktörerna, ansv. för Kent-biografin, ger en briljant förklaring, så lysande stupid att jag inte kan avhålla mig från att citera den.
"- Det är svårt att hitta kvinnliga svenska artister som har en så lång karriär bakom sig att det går att göra en bok om dem och som dessutom har en så stor publlik att det är ekonomiskt försvarbart." Detta sagt av Håkan Steen, SonicMagazine.

Det känns onekligen som om det är enbart musiker av Ulf Lundells-stuk som Håkan Steen kan tro duger till att skriva säljbara biografier om. Som om andra genrer omöjligt kan generera samma stora idol-intresse och därför blir helt osäljbara. Eller som om stora kvinnliga musiker inte är "riktiga musiker" just för att de inte är manliga rockmusiker. För en "riktig rockmusiker" är per definiton man.

Att vi har kvinnliga musiker av stora mått konstaterar Karin Magnusson, red. P1 kulturfredag, redan i artikeln. Hon räknar upp några snabba exempel; Carola, Agnetha Fältskog, Lill Lindfors och Anni-Frid Lyngstad. Själv kom jag omedelbart att tänka på både Marie Fredriksson och Eva Dahlgren. Ingen av dem är mindre rockiga än Per Gessle och båda har längre karriär än Steens favoritband Kent.

Håkans Steens och andra manliga musikjournalisters fixering vid manliga musiker är helt enkelt ett klassiskt utslag av den gamla vanliga könsmaktsordningen. Precis som det är det när manliga sportjournalister väljer att visa herridrott, och prata om herridrott på ett sätt som antyder att det är detta som är all idrott som finns. För det heter givetvis fotboll och damfotboll, hockey respektive damhockey, i de allra flesta sportreferat. Fortfarande, år 2007. Möjligen kan de nämna damidrotten, inte sällan då i lätt förklenande och nedsättande ordalag.

Hur musik- och sportjournalister beskriver sin verklighet kan givetvis staten aldrig bestämma över. Men, vi kan se till att det är enbart journalisten egen vilja att blunda som gör att han inte ser de kvinnliga musikerna och idrottsutövarna. Vi kan kräva att anslag till ungdomskultur ges med ett tydligt genusperspektiv för ögonen, så idrotter som har många flickor bland utövarna får lika stort stöd per utövare som de som domineras av pojkar. Och så att de klubbar som har jämställdhetspolicys får en bonus för det. Vi kan kräva att särskilda pengar till kommunala ungdomssatsnignar bara betalas ut om kommunen kan visa att de ska satsa lika mycket på aktiviteter som lockar tjejer som på aktiviteter som lockar killar. Vi kan sträva efter att återupprätta den kommunala musikskolan, och anlägga ett genusperspektiv på det jobbet också.

Vi skulle till och med kunna initiera bildandet av en ny TV-kanal, enbart fokuserad på damidrott. Eller kanske på all den idrott som inte får synas i den normativa sportjournalistiken; damidrotten, handikappidrotten, gayidrotten och idrott som utövas i länder med många emigrerade medborgare boende i Sverige. Om SVT skulle satsa på det är jag övertygad om att det skulle bli en veritabel framgångssaga, tittarmässigt. Det är trots allt en minoritet av befolkningen som tillhör normen vita, etniskt svenska, medelålders, icke-funktionhindrade, heterosexuella män. Vi andra är i majoritet, och vi gillar även annan idrott än svensk herrfotboll och svensk herrhockey.

Tillägg, 1/1,: Artikeln finns sedan en tid tillbaka på SvDs webplats.

Etiketter: Håkan Steen, idrott, jämställdhet, Karin Magnusson, Lina Kalmteg, musik, rockbiografier, SvD

posted by Luka(s) @ 12:32 fm 0 comments

Loggbok, om blogglänkar

En bekant undrade hur jag valt ut de bloggar och andra hemsidor jag länkar till. Tanken är enkel, det ska vara något som jag tror är intressant och viktigt för mina läsare. Att det då blir sånt jag själv finner tänkvärt och intressant kanske är ofrånkomligt, bloggande är en rätt egocentrerad sysselsättning. Den här principen gör också att jag aldrig, varken på bloggen eller på min hemsida tillåter slumpmässig reklam. Jag skriver inte, eller driver hemsidan, för att tjäna pengar. Jag skriver för att jag har ett budskap, och det hjälps inte fram av allsköns reklambudskap som stör läsuplevelsen. Betalda annonser för något som jag tycker är bra är en helt annan sak, då kan det ligga i läsarnas intresse också.

Vad gäller partikollegornas bloggar tillämpar jag ett försök till mångfaldspolicy, det ska synas att vi är ett parti för både kvinnor och män, både ung och gammal , för folk med alla etniciteter och sexuella läggningar. Position i partiet är mindre intressant än vad folk verkligen skriver, det är åsikterna och "tänket" som är viktigt. Och så borde det egentligen vara inom partiet också, men vi brister där, precis som alla andra partier.

Tips om andra politiska bloggar kräver inte, precis som S-bloggarna, att jag alltid delar deras åsikter. Det gör jag inte, bara ibland. Men, jag finner i allmänhet deras inlägg tänkvärda och intressanta, väl värda att fundera över.

Ett sista krav är att det ska vara läsbara och aktiva bloggar. Röriga bakgrunder, de som inte går att läsa i Firefox eller inte uppdaterats sen augusti går oftast bort. Nu har jag lagt till lite tips på alternativa nyheter också, för den som inte vill nöja sig med den slätstrukna mittfåran av tidningar. FiB fick också en länk, sedan det visat sig att de ändå inte, trots Myrdals koppling till tidningen och hans famösa uttalande ändå inte fastnat i forntiden.

Min förhoppning är att mina läsare finner lika stort intresse i de jag länkar till som jag själv. Och när man tröttnat på politiken kopplar av med de mer underhållande eller djupare sidorna, för ett samhälle utan kultur är ett samhälle utan kunskap om det som är allra viktigast, nämligen vad det innebär att vara människa.

Etiketter: bloggande, FiB, jämställdhet, kultur, länkar, läsare, mångfald

posted by Luka(s) @ 7:41 em 0 comments

Ungdomsvåld och jämställdhet

Som tonårsförälder blir man illa berörd av den dödsmisshandel som just debatteras som bäst. Dels för att en ung människa mist sitt liv, och andra unga männskor sannolikt fått sina liv förstörda. Men också för att det ställer en rad frågor, frågor om våld, om pojkars ideal och om nedrustningen av stödet till barn och unga. Frågor som tyvärr inte verkar ställas i debatten.

Under lågkonjukturen på nittotalet togs det resurser från bland annat dagis och fritids, det var nödvändigt sas det. Frågan är, har vi återställt nivåerna till den standard som fanns innan nittotalet? Eller har vi lagt pengarna på annat, och glömt att det fanns viktigare behov? Det tycks åtminstone vara betydligt mer ovanligt med elevvårdande personal i skolorna nu än för tjugo år sedan, samtidigt som både fritidsgårdar och fältassistenter tycks gå på knäna. Och både barngrupper och skolklasser är fortfarande otrevligt stora i storstäderna, ända sen nittotalet. Har vi permanentat en försämring i barns och ungas miljö, och vad kan det ha lett till i så fall? Jag har bara frågor och inga svar här, tyvärr.

När det gäller pojkars ideal och ibland våldsamma verklighet håller jag fullständigt med både Roya & Matilda och Män för Jämställdhet, det är symptomatiskt att genusproblematiken förtigs i såna här frågor. Det är män som slår kvinnor och andra män, pojkar som slår pojkar och flickor och män och pojkar som våldtar kvinnor och flickor. Och det är alltför ofta män som står utanför och knappt kommenterar det hela, både i den här debatten och i andra gånger.

Och det är alltför ofta så att debatten kommer efteråt, istället för innan. Nu demonstreras det och görs namninsamlingar, men var fanns dessa människor när vuxna som såg vad som höll på att hända bad om mer resurser, och skrek åt föräldrar och andra att hjälpa till?

Det är möjligt att sånt som Tyresömodellen eller liknande projekt är bra lösningar i efterhand. Jag håller ändå med BO, vi måste agera redan innan den här typen av händelser inträffar. Vad är det som unga pojkar lär sig av samhället, varför är det ingen journalist som frågar sig varför de killar som nu intervjuas i media känner att det är accepterat att slå, att det till och med är mesigt att inte ta till våld i en konflikt? En del killar verkar leva i en våldsspiral som offer och förövare redan från ganska unga år, se t ex det här reportaget. Är det inte där spiralen börjar vi borde leta efter lösningen, inte vid dess slut?

För det handlar om förebilder, om vad både flickor och pojkar får lära sig. Och det handlar om vuxnas engagemang och förståelse. Som socialdemokrater har vi ett självklart ansvar att kämpa för jämställdhet, men det är lite si och så med det just nu i partiet. Jag hoppas, och tror, att det blir bättre nu, med Mona vid rodret. Och precis som Lena Nyberg tror jag på samhällsinsatser för hela familjen, i ett tidigt skede. Men jag tror också på att det behöver göras den genusanalys BO inte gör.

Jag delar Rebellas inställning, vi behöver bli bättre på att se genusstrukturerna redan tidigt, och motverka dem. Fler män in i dagis, förskola och skola. Som förebilder, både för pojkar och flickor men också för vuxna män utanför, som då ser att även riktiga karlakarlar kan jobba med barn- och unga. Att som man vara menator och förebild för en ung kille är ju egentligen oerhört manligt laddat, varför lyfter så få män fram det som en god manlig egenskap? Om små pojkar får de språkliga och känslomässiga verktygen redan tidigt och små flickor får ta för sig och lära sätta gränser har vi början till en lösning, tror jag.

Men, det räcker inte. Mer resurser till dagis, skola, fritids och barn- och ungdomskultur, riktade insatser tidigt till familjer med problem, uppföljning och samarbete över myndighetsgränser, genuspedagogik och fler män som vårdar och utbildar barn och unga, allt detta mister lite av sin effekt om det fortsätter att vara så att kvinnorna står för den stora merparten av föräldraledigheten.

Det är i familjen som könsrollerna i grunden slås fast. Jag vågar en slant på att män som på ett jämställt sätt varit hemma med sina barn också senare tar samhällsansvar för barn- och unga i större utsträckning än andra män. Och att killar som har en närvarande manlig förebild som löser konflikter utan våld själv lär sig att lösa konflikter genom samtal. Därför är det illa att JämO inte vill dela föräldraledigheten. Delad föräldraledighet är den enskilda största insatsen vi kan göra idag för att förändra könsnormerna. Det skulle innebära oerhört mycket, inte bara för kvinnors bättre villkor på arbetsmarknaden utan också för mäns möjligheter att umgås med sina barn och barns rätt till sina fäder. Och det skulle nog innebära en hel del för alla småkillar som behöver en manlig förebild som bekräftar deras känslor och snackar med dem när de är arga.

HBT-socialdemokrater står bakom kravet på delad föräldraförsäkring. Det är det av våra beslut jag är mest stolt över och jag hoppas fler S-föreningar ansluter sig till vår och Rebellas linje!

Etiketter: barn, dödsmisshandel, föräldraförsäkring, jämställdhet, manlighet, mäns våld mot kvinnor, unga

posted by Luka(s) @ 9:09 fm 2 comments