2007-11-19

Manligt att ta sig ton?

Jag läste en artikel idag (SvD, skriven av Lina Kalmteg, tyvärr ej på webben) om rockbiografier. Det är tydligen höstens trend på förlagen, och de behandlar uteslutande manliga svenska musiker. En av redaktörerna, ansv. för Kent-biografin, ger en briljant förklaring, så lysande stupid att jag inte kan avhålla mig från att citera den.
"- Det är svårt att hitta kvinnliga svenska artister som har en så lång karriär bakom sig att det går att göra en bok om dem och som dessutom har en så stor publlik att det är ekonomiskt försvarbart." Detta sagt av Håkan Steen, SonicMagazine.

Det känns onekligen som om det är enbart musiker av Ulf Lundells-stuk som Håkan Steen kan tro duger till att skriva säljbara biografier om. Som om andra genrer omöjligt kan generera samma stora idol-intresse och därför blir helt osäljbara. Eller som om stora kvinnliga musiker inte är "riktiga musiker" just för att de inte är manliga rockmusiker. För en "riktig rockmusiker" är per definiton man.

Att vi har kvinnliga musiker av stora mått konstaterar Karin Magnusson, red. P1 kulturfredag, redan i artikeln. Hon räknar upp några snabba exempel; Carola, Agnetha Fältskog, Lill Lindfors och Anni-Frid Lyngstad. Själv kom jag omedelbart att tänka på både Marie Fredriksson och Eva Dahlgren. Ingen av dem är mindre rockiga än Per Gessle och båda har längre karriär än Steens favoritband Kent.

Håkans Steens och andra manliga musikjournalisters fixering vid manliga musiker är helt enkelt ett klassiskt utslag av den gamla vanliga könsmaktsordningen. Precis som det är det när manliga sportjournalister väljer att visa herridrott, och prata om herridrott på ett sätt som antyder att det är detta som är all idrott som finns. För det heter givetvis fotboll och damfotboll, hockey respektive damhockey, i de allra flesta sportreferat. Fortfarande, år 2007. Möjligen kan de nämna damidrotten, inte sällan då i lätt förklenande och nedsättande ordalag.

Hur musik- och sportjournalister beskriver sin verklighet kan givetvis staten aldrig bestämma över. Men, vi kan se till att det är enbart journalisten egen vilja att blunda som gör att han inte ser de kvinnliga musikerna och idrottsutövarna. Vi kan kräva att anslag till ungdomskultur ges med ett tydligt genusperspektiv för ögonen, så idrotter som har många flickor bland utövarna får lika stort stöd per utövare som de som domineras av pojkar. Och så att de klubbar som har jämställdhetspolicys får en bonus för det. Vi kan kräva att särskilda pengar till kommunala ungdomssatsnignar bara betalas ut om kommunen kan visa att de ska satsa lika mycket på aktiviteter som lockar tjejer som på aktiviteter som lockar killar. Vi kan sträva efter att återupprätta den kommunala musikskolan, och anlägga ett genusperspektiv på det jobbet också.

Vi skulle till och med kunna initiera bildandet av en ny TV-kanal, enbart fokuserad på damidrott. Eller kanske på all den idrott som inte får synas i den normativa sportjournalistiken; damidrotten, handikappidrotten, gayidrotten och idrott som utövas i länder med många emigrerade medborgare boende i Sverige. Om SVT skulle satsa på det är jag övertygad om att det skulle bli en veritabel framgångssaga, tittarmässigt. Det är trots allt en minoritet av befolkningen som tillhör normen vita, etniskt svenska, medelålders, icke-funktionhindrade, heterosexuella män. Vi andra är i majoritet, och vi gillar även annan idrott än svensk herrfotboll och svensk herrhockey.

Tillägg, 1/1,: Artikeln finns sedan en tid tillbaka på SvDs webplats.

Etiketter: , , , , , , ,

0 Comments:

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home