Ungdomsvåld och jämställdhet

Som tonårsförälder blir man illa berörd av den dödsmisshandel som just debatteras som bäst. Dels för att en ung människa mist sitt liv, och andra unga männskor sannolikt fått sina liv förstörda. Men också för att det ställer en rad frågor, frågor om våld, om pojkars ideal och om nedrustningen av stödet till barn och unga. Frågor som tyvärr inte verkar ställas i debatten.

Under lågkonjukturen på nittotalet togs det resurser från bland annat dagis och fritids, det var nödvändigt sas det. Frågan är, har vi återställt nivåerna till den standard som fanns innan nittotalet? Eller har vi lagt pengarna på annat, och glömt att det fanns viktigare behov? Det tycks åtminstone vara betydligt mer ovanligt med elevvårdande personal i skolorna nu än för tjugo år sedan, samtidigt som både fritidsgårdar och fältassistenter tycks gå på knäna. Och både barngrupper och skolklasser är fortfarande otrevligt stora i storstäderna, ända sen nittotalet. Har vi permanentat en försämring i barns och ungas miljö, och vad kan det ha lett till i så fall? Jag har bara frågor och inga svar här, tyvärr.

När det gäller pojkars ideal och ibland våldsamma verklighet håller jag fullständigt med både Roya & Matilda och Män för Jämställdhet, det är symptomatiskt att genusproblematiken förtigs i såna här frågor. Det är män som slår kvinnor och andra män, pojkar som slår pojkar och flickor och män och pojkar som våldtar kvinnor och flickor. Och det är alltför ofta män som står utanför och knappt kommenterar det hela, både i den här debatten och i andra gånger.

Och det är alltför ofta så att debatten kommer efteråt, istället för innan. Nu demonstreras det och görs namninsamlingar, men var fanns dessa människor när vuxna som såg vad som höll på att hända bad om mer resurser, och skrek åt föräldrar och andra att hjälpa till?

Det är möjligt att sånt som Tyresömodellen eller liknande projekt är bra lösningar i efterhand. Jag håller ändå med BO, vi måste agera redan innan den här typen av händelser inträffar. Vad är det som unga pojkar lär sig av samhället, varför är det ingen journalist som frågar sig varför de killar som nu intervjuas i media känner att det är accepterat att slå, att det till och med är mesigt att inte ta till våld i en konflikt? En del killar verkar leva i en våldsspiral som offer och förövare redan från ganska unga år, se t ex det här reportaget. Är det inte där spiralen börjar vi borde leta efter lösningen, inte vid dess slut?

För det handlar om förebilder, om vad både flickor och pojkar får lära sig. Och det handlar om vuxnas engagemang och förståelse. Som socialdemokrater har vi ett självklart ansvar att kämpa för jämställdhet, men det är lite si och så med det just nu i partiet. Jag hoppas, och tror, att det blir bättre nu, med Mona vid rodret. Och precis som Lena Nyberg tror jag på samhällsinsatser för hela familjen, i ett tidigt skede. Men jag tror också på att det behöver göras den genusanalys BO inte gör.

Jag delar Rebellas inställning, vi behöver bli bättre på att se genusstrukturerna redan tidigt, och motverka dem. Fler män in i dagis, förskola och skola. Som förebilder, både för pojkar och flickor men också för vuxna män utanför, som då ser att även riktiga karlakarlar kan jobba med barn- och unga. Att som man vara menator och förebild för en ung kille är ju egentligen oerhört manligt laddat, varför lyfter så få män fram det som en god manlig egenskap? Om små pojkar får de språkliga och känslomässiga verktygen redan tidigt och små flickor får ta för sig och lära sätta gränser har vi början till en lösning, tror jag.

Men, det räcker inte. Mer resurser till dagis, skola, fritids och barn- och ungdomskultur, riktade insatser tidigt till familjer med problem, uppföljning och samarbete över myndighetsgränser, genuspedagogik och fler män som vårdar och utbildar barn och unga, allt detta mister lite av sin effekt om det fortsätter att vara så att kvinnorna står för den stora merparten av föräldraledigheten.

Det är i familjen som könsrollerna i grunden slås fast. Jag vågar en slant på att män som på ett jämställt sätt varit hemma med sina barn också senare tar samhällsansvar för barn- och unga i större utsträckning än andra män. Och att killar som har en närvarande manlig förebild som löser konflikter utan våld själv lär sig att lösa konflikter genom samtal. Därför är det illa att JämO inte vill dela föräldraledigheten. Delad föräldraledighet är den enskilda största insatsen vi kan göra idag för att förändra könsnormerna. Det skulle innebära oerhört mycket, inte bara för kvinnors bättre villkor på arbetsmarknaden utan också för mäns möjligheter att umgås med sina barn och barns rätt till sina fäder. Och det skulle nog innebära en hel del för alla småkillar som behöver en manlig förebild som bekräftar deras känslor och snackar med dem när de är arga.

HBT-socialdemokrater står bakom kravet på delad föräldraförsäkring. Det är det av våra beslut jag är mest stolt över och jag hoppas fler S-föreningar ansluter sig till vår och Rebellas linje!

Etiketter: barn, dödsmisshandel, föräldraförsäkring, jämställdhet, manlighet, mäns våld mot kvinnor, unga

posted by Luka(s) @ 9:09 fm