Storm i ett glas bröstmjölk...

Lars Ohlys uttalande om att det går bra att dela på föräldraförsäkringen trots att kvinnan ammar har väckt rejäl debatt.

Jag tycker utfrågningen var rätt märklig i den här frågan. Det kom påståenden om att många mödrar inte har slutat amma efter sju månader, men ingen åtskillnad gjordes mellan deltids och heltidsamning. Det är faktiskt enbart 12,5% av alla barn i Sverige som helammas fram till och med att barnet fyllt sex månader. Vilket kanske är ett problem, eller kanske inte. Livsmedelsverket och delar av sjukvården rekommenderar helamning tills barnet är sex månader gammalt. Innocentideklarationen anger fyra till sex månader som riktlinje.

Att dela dagens 390 fullbetalda föräldrapenningdagar rakt av (som Vänsterpartiet vill) innebär 195 dagar av föräldraledighet. Då är barnet alltså 6,5 månader, och bör enligt alla rekommendationer jag sett faktiskt få kompletterande föda för att må bra och utvecklas rätt! I undantagsfallen där läkare rekommenderar enbart helamning under längre tid skulle säkert reglerna acceptera undantag. Så varför denna upprördhet? Hur svårt är det att kombinera amning morgon och kväll med att mamman börjar jobba igen? För många fungerar det utmärkt!

Det finns en intressant rapport från Socialdepartementet om uttag av föräldrapenningen. Siffrorna är lite gamla, från 2004, men där framgår att även om ekonomin är det skäl man oftast själv anger som orsak till ojämställd fördelning av föräldraledighet så stämmer itne det riktigt i praktiken. För även om männen bara tog ut 10% av dagarna i fallen där han tjänade över taket i försäkringen och hon under, så gällde inte det omvända när det var hon som tjänade mer än taket och han mindre. Då tog hon nämligen ändå ut 60% av dagarna, dvs uttaget var i princip jämställt! Trots att alltså familjen förlorade på detta ekonomiskt. Pappornas uttag av föräldrapenningdagar är också relativt stort i hushåll där båda föräldrarna har inkomster som överstiger taket (cirka 25 %). Detta tyder på att pappornas uttag av föräldrapenning inte bara hänger samman med vad som är ekonomiskt rationellt utan har även att göra med moderns utbildning och situation på arbetsmarknaden.

Som de två näst största förklaringarna för fördelning av dagarna angav både kvinnor och män mammornas vilja att ta ut större delen av ledigheten samt amning. Och det är kring just amningen det blir väldigt känsligt, att döma av den hetsiga debatten kring Ohlys ändå rätt enkla konstaterande.

Det går faktiskt utmärkt att amma även som pappa. Det viktiga för barnet är näring och närhet. Om barnet är så litet att bröstmjölken är viktig går det att ordna, det har kvinnor ordnat i alla tider. Eftersom jag har erfarenhet av att amma, på grund av min bakgrund, dristar jag mig till att påstå att det inte behöver vara så avancerat som det kan låta att mjölka ur brösten. Och där det är viktigt att få till det och det krånglar har säkerligen BVC bra tips och råd. Det är förmodligen många föräldrar som insett hur bra det är att mjölka ur för två kvällsmål till en fyra-fem månader gammal bebis för att äntligen kunna få lite fri vuxentid tillsammans, som vi gjorde. Eller mjölka ur för nattmål, så mamma också får sova ordentligt ibland. Det rekommenderas till alla trötta småbarnsmammor!

Men hur man gör för att mjölka ur, för hand eller med pump, eller om man löser det genom halvtidsarbete för båda från början, mamma som jobbar och pappa som lämnar på jobbet vid amning, andra egna lösningar, det har faktiskt varken Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Socialdemokraterna egentligen uttalat någon åsikt om. För det är upp till var och en. Det viktiga i förslagen är jämställheten, inte hur man matar spädbarn!

Amningen är inget bra argument mot individualiserad föräldraförsäkring. Inte när jämställdhetsvinsten för både kvinnor och män är så stor och inte om man tycker barnets rätt till tidigt och nära kontakt med sin andra förälder är viktig!

Om vi fortsätter med dagens modell på föräldraförsäkringen kommer det ta femtioett år innan män och kvinnor tar lika mycket ansvar för sina barn under de första viktiga åren. Femtioett år innan barn får lika mycket nära och vardaglig kontakt med sina pappor som sina mammor, femtioett år innan män på ett naturligt sätt slussas in i att ta lika mycket ansvar för obetalt hemarbete. Det kommer ta femtioett år innan arbetsgivare självklart i en anställningsintervju kommer tänka att en man lika gärna som en kvinna kan tänkas få barn och därmed vara borta från jobbet. Det kommer ta femtioett år innan en man slipper bli trakasserad av sina kollegor för att han vill vara en bra pappa, slipper bli uttittad på öppna förskolan, slipper bli ifrågasatt som förälder så fort inte mamman är närvarande.

Vi kan inte vänta mer än femtio år på en jämställd arbetsmarknad och mer jämställt familjeliv! Vi behöver en individualiserad föräldraförsäkring så snabbt det går!

Den rödgröna överenskommelsen om höjt tak och fyra istället för två månader som knyts till bara en av vårdnadshavarna är ett bra första steg! Tredelad föräldraförsäkring fungerar utmärkt på Island, och jag tror en helt individualiserad lösning på sikt kommer vara det enda rimliga ur jämställdhetsynpunkt, både där och här! Det är i barnuppfostran vi måste börja, vi måste se och bryta genusstrukturerna tidigt. Och vi måste börja förändra mansrollen ordentligt, det är där det släpar efter! Ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen vore det mest effektiva verktyget för att hantera båda problemen!

Media: Jonas Morian i Aftonbladet
Sydsvenskan, som jagar uppmärksamhet genom att beskriva bloggosfären.
Dagens Nyheter, försöker beskriva en splittring som inte finns.

Andra bloggar: Helene Sigfridsson, som klokt nog påpekar att det inte går att ställa jämställdhet mot amning, som utfrågarna gjorde. Eftersom en kvinna har rätt att ta paus från jobbet för amning, om den andra föräldern kommer dit med barnet.

Gustav Almestad, Mymlan, Rebecka Edgren, NetWorking, Hillevi Wahl, Ewa Jansson

Etiketter: amning, föräldraförsäkring, jämställdhet, Lars Ohly, Val 2010, Vänsterpartiet

posted by Luka(s) @ 2:35 em 1 comments

Ungdomsvåld och jämställdhet

Som tonårsförälder blir man illa berörd av den dödsmisshandel som just debatteras som bäst. Dels för att en ung människa mist sitt liv, och andra unga männskor sannolikt fått sina liv förstörda. Men också för att det ställer en rad frågor, frågor om våld, om pojkars ideal och om nedrustningen av stödet till barn och unga. Frågor som tyvärr inte verkar ställas i debatten.

Under lågkonjukturen på nittotalet togs det resurser från bland annat dagis och fritids, det var nödvändigt sas det. Frågan är, har vi återställt nivåerna till den standard som fanns innan nittotalet? Eller har vi lagt pengarna på annat, och glömt att det fanns viktigare behov? Det tycks åtminstone vara betydligt mer ovanligt med elevvårdande personal i skolorna nu än för tjugo år sedan, samtidigt som både fritidsgårdar och fältassistenter tycks gå på knäna. Och både barngrupper och skolklasser är fortfarande otrevligt stora i storstäderna, ända sen nittotalet. Har vi permanentat en försämring i barns och ungas miljö, och vad kan det ha lett till i så fall? Jag har bara frågor och inga svar här, tyvärr.

När det gäller pojkars ideal och ibland våldsamma verklighet håller jag fullständigt med både Roya & Matilda och Män för Jämställdhet, det är symptomatiskt att genusproblematiken förtigs i såna här frågor. Det är män som slår kvinnor och andra män, pojkar som slår pojkar och flickor och män och pojkar som våldtar kvinnor och flickor. Och det är alltför ofta män som står utanför och knappt kommenterar det hela, både i den här debatten och i andra gånger.

Och det är alltför ofta så att debatten kommer efteråt, istället för innan. Nu demonstreras det och görs namninsamlingar, men var fanns dessa människor när vuxna som såg vad som höll på att hända bad om mer resurser, och skrek åt föräldrar och andra att hjälpa till?

Det är möjligt att sånt som Tyresömodellen eller liknande projekt är bra lösningar i efterhand. Jag håller ändå med BO, vi måste agera redan innan den här typen av händelser inträffar. Vad är det som unga pojkar lär sig av samhället, varför är det ingen journalist som frågar sig varför de killar som nu intervjuas i media känner att det är accepterat att slå, att det till och med är mesigt att inte ta till våld i en konflikt? En del killar verkar leva i en våldsspiral som offer och förövare redan från ganska unga år, se t ex det här reportaget. Är det inte där spiralen börjar vi borde leta efter lösningen, inte vid dess slut?

För det handlar om förebilder, om vad både flickor och pojkar får lära sig. Och det handlar om vuxnas engagemang och förståelse. Som socialdemokrater har vi ett självklart ansvar att kämpa för jämställdhet, men det är lite si och så med det just nu i partiet. Jag hoppas, och tror, att det blir bättre nu, med Mona vid rodret. Och precis som Lena Nyberg tror jag på samhällsinsatser för hela familjen, i ett tidigt skede. Men jag tror också på att det behöver göras den genusanalys BO inte gör.

Jag delar Rebellas inställning, vi behöver bli bättre på att se genusstrukturerna redan tidigt, och motverka dem. Fler män in i dagis, förskola och skola. Som förebilder, både för pojkar och flickor men också för vuxna män utanför, som då ser att även riktiga karlakarlar kan jobba med barn- och unga. Att som man vara menator och förebild för en ung kille är ju egentligen oerhört manligt laddat, varför lyfter så få män fram det som en god manlig egenskap? Om små pojkar får de språkliga och känslomässiga verktygen redan tidigt och små flickor får ta för sig och lära sätta gränser har vi början till en lösning, tror jag.

Men, det räcker inte. Mer resurser till dagis, skola, fritids och barn- och ungdomskultur, riktade insatser tidigt till familjer med problem, uppföljning och samarbete över myndighetsgränser, genuspedagogik och fler män som vårdar och utbildar barn och unga, allt detta mister lite av sin effekt om det fortsätter att vara så att kvinnorna står för den stora merparten av föräldraledigheten.

Det är i familjen som könsrollerna i grunden slås fast. Jag vågar en slant på att män som på ett jämställt sätt varit hemma med sina barn också senare tar samhällsansvar för barn- och unga i större utsträckning än andra män. Och att killar som har en närvarande manlig förebild som löser konflikter utan våld själv lär sig att lösa konflikter genom samtal. Därför är det illa att JämO inte vill dela föräldraledigheten. Delad föräldraledighet är den enskilda största insatsen vi kan göra idag för att förändra könsnormerna. Det skulle innebära oerhört mycket, inte bara för kvinnors bättre villkor på arbetsmarknaden utan också för mäns möjligheter att umgås med sina barn och barns rätt till sina fäder. Och det skulle nog innebära en hel del för alla småkillar som behöver en manlig förebild som bekräftar deras känslor och snackar med dem när de är arga.

HBT-socialdemokrater står bakom kravet på delad föräldraförsäkring. Det är det av våra beslut jag är mest stolt över och jag hoppas fler S-föreningar ansluter sig till vår och Rebellas linje!

Etiketter: barn, dödsmisshandel, föräldraförsäkring, jämställdhet, manlighet, mäns våld mot kvinnor, unga

posted by Luka(s) @ 9:09 fm 2 comments