Gravida män
Så basunerar Aftonbladet återigen ut världsensationen att
ännu en man är gravid. Det finns en del faktafel i artikeln, alla som någon gång fått testosteron utskrivet av en läkare vet till exempel att preparaten aldrig intas oralt, på grund av risken för leverskador, utan injiceras eller tas upp genom huden via gel eller plåster. Och Scott Moore hade inte valt att behålla inre reproduktiva organ, han hade inget val. Som
Daily Mail rapporterar, könskorrigerande operationer av genitalier är mycket dyra i USA, och bekostas av patienten själv. Scott hade inte råd med något annat än att få brösten ersatta av en manlig bröstkorg. Men överlag är det en helt okey artikel, kul att Aftonbladet motverkar heteronormen såhär.
Vad både Daily Mail och Aftonbladet missar är dock att detta inte är någon nyhet. Thomas Beatie var inte heller någon världsensation, han var inte först.
Matt Rice gjorde uppehåll i sin hormonterapi för att kunna bli gravid och föda sin son
Blake, som föddes 1999. Och transmän har med stor sannolikhet skaffat barn, både via att själv vara gravida och genom adoption, sedan historisk tid. Det nya, sedan
1930-talet är att vi också kan få vård i form av
hormonterapi som (ihop med
könskorrigerande operationer) får oss att se ut som alla andra män.
Det är väl det som upprör, vi har tillåtits bli accepterade som det kön vi anser vi har. Då borde vi också vara tacksamma och inte kräva att dessutom kunna behålla vår möjlighet att få biologiska barn. Men normens krav ser olika ut för transtjejer och transkillar. Att transtjejer blivit "biologiska fäder" i årtionden, även efter att de påbörjat hormonbehandling och genomgått vissa operationer, det tycks inte vara lika uppseendeväckande. Gravida män syns mer än kvinnor som producerar spermier, modersrollen är normativt sett mycket viktigare än fadersrollen.
Det är sorgligt att vi inte kommit längre som släkte. Att en massa människor inte har bättre för sig än att smutskasta och
hata föräldrar som Thomas Beatie, istället för att bry sig om alla de barn som misshandlas, våldtas, säljs som slavar eller bara slängs ut på gatan av sina föräldrar, det är bara tragiskt.
Regnbågsbarn mår lika bra som andra barn,
det vet vi. Och
den forskning som finns om barn i transfamiljer visa samma trend, de mår varken bättre eller sämre än andra barn.
Så det är inte för "barnets bästa" folk skriker ut sitt förakt och äckel för gravida män. Det handlar om heteronormens rädsla för det okända. Om rädslan för att känna att någon man trott sig vara lik sedan visar sig ha egenskaper man föraktar, ofta så kallade kvinnliga egenskaper. Om vissa män accepteras som män trots att de har sex med män, då kanske andra män kan misstas för att vara bögar? Om vissa män accepteras som män trots att de föder barn, då kanske andra män kan misstas för att ha lika starka känslor inför föräldraskap som kvinnor? Vår normativa bild av män blir ifrågasatt, och det hotar normen. Precis som vår normativa bild av kvinnor. För om det inte är en unikt kvinnlig egenskap att föda barn, då kanske inte kvinnor bör ha den mesta makten över barnen? Det kan förklara min erfarenhet av att väldigt många kvinnor reagerar mycket starkt på ämnet gravida transkillar.
I Sverige skulle inte Scott kunna föda sitt barn. I Sverige ogillar vi gravida män så mycket att vi fullt lagligt ser till att
transsexuella tvångssteriliseras. Med Alliansregeringens goda minne.
Och även om jag tror att rätt många kvinna-till-man-transsexuella inte skulle kunna tänka sig att vara gravida, så ska de som vill kunna ha möjligheten. Tvångssterilisering är en skam i en demokratisk stat. Världen går inte under av gravida män. Scott och Thomas Moores son väntas födas om en månad. Han ska heta Miles. Jag håller tummarna för en okomplicerad förlossning och en frisk och pigg krabat, och grattar i förväg!
Andra bloggars tankar: Givetvis
hann Trollhare före mig med att problematisera heteronormen.
Miss Vivi,
Daniel och
Sune the girl är positiva.
Andra är inte lika trevliga, det varierar från tveksamma
Dana Jaja,
Petra till chockade och äcklade
Rewdboy och
Christer Åbergs naturligt "kristna" fördömande.
Etiketter: Alliansen, gravid, heteronorm, Kd, manlighet, Scott Moore, transsexuell, tvångssterilisering
Ungdomsvåld och jämställdhet
Som tonårsförälder blir man illa berörd av den dödsmisshandel som just debatteras som bäst. Dels för att en ung människa mist sitt liv, och andra unga männskor sannolikt fått sina liv förstörda. Men också för att det ställer en rad frågor, frågor om våld, om pojkars ideal och om nedrustningen av stödet till barn och unga. Frågor som tyvärr inte verkar ställas i debatten.Under lågkonjukturen på nittotalet togs det resurser från bland annat dagis och fritids, det var nödvändigt sas det. Frågan är, har vi återställt nivåerna till den standard som fanns innan nittotalet? Eller har vi lagt pengarna på annat, och glömt att det fanns viktigare behov? Det tycks åtminstone vara betydligt mer ovanligt med elevvårdande personal i skolorna nu än för tjugo år sedan, samtidigt som både fritidsgårdar och fältassistenter tycks gå på knäna. Och både barngrupper och skolklasser är fortfarande otrevligt stora i storstäderna, ända sen nittotalet. Har vi permanentat en försämring i barns och ungas miljö, och vad kan det ha lett till i så fall? Jag har bara frågor och inga svar här, tyvärr.
När det gäller pojkars ideal och ibland våldsamma verklighet håller jag fullständigt med både
Roya & Matilda och
Män för Jämställdhet, det är symptomatiskt att genusproblematiken förtigs i såna här frågor. Det är män som slår kvinnor och andra män, pojkar som slår pojkar och flickor och män och pojkar som våldtar kvinnor och flickor. Och det är alltför ofta män som står utanför och knappt kommenterar det hela, både i den här debatten och i andra gånger.
Och det är alltför ofta så att debatten kommer efteråt, istället för innan. Nu demonstreras det och görs namninsamlingar, men var fanns dessa människor när vuxna som såg vad som höll på att hända
bad om mer resurser, och skrek åt föräldrar och andra att hjälpa till?
Det är möjligt att sånt som
Tyresömodellen eller liknande projekt är bra lösningar i efterhand. Jag håller ändå med
BO, vi måste agera redan innan den här typen av händelser inträffar. Vad är det som unga pojkar lär sig av samhället, varför är det ingen journalist som frågar sig varför de killar som nu intervjuas i media känner att det är accepterat att slå, att det till och med är mesigt att inte ta till våld i en konflikt? En del killar verkar leva i en våldsspiral som offer och förövare redan från ganska unga år, se t ex det här
reportaget. Är det inte där spiralen börjar vi borde leta efter lösningen, inte vid dess slut?
För det handlar om förebilder, om vad både flickor och pojkar får lära sig. Och det handlar om vuxnas engagemang och förståelse. Som socialdemokrater har vi ett självklart ansvar att kämpa för jämställdhet, men det
är lite si och så med det just nu i partiet. Jag hoppas, och tror, att det blir bättre nu, med Mona vid rodret. Och precis som
Lena Nyberg tror jag på samhällsinsatser för hela familjen, i ett tidigt skede. Men jag tror också på att det behöver göras den genusanalys BO inte gör.
Jag delar
Rebellas inställning, vi behöver bli bättre på att se genusstrukturerna redan tidigt, och motverka dem. Fler män in i dagis, förskola och skola. Som förebilder, både för pojkar och flickor men också för vuxna män utanför, som då ser att även riktiga karlakarlar kan jobba med barn- och unga. Att som man vara menator och förebild för en ung kille är ju egentligen oerhört manligt laddat, varför lyfter så få män fram det som en god manlig egenskap? Om små pojkar får de språkliga och känslomässiga verktygen redan tidigt och små flickor får ta för sig och lära sätta gränser har vi början till en lösning, tror jag.
Men, det räcker inte. Mer resurser till dagis, skola, fritids och barn- och ungdomskultur, riktade insatser tidigt till familjer med problem, uppföljning och samarbete över myndighetsgränser, genuspedagogik och fler män som vårdar och utbildar barn och unga, allt detta mister lite av sin effekt om det fortsätter att vara så att kvinnorna står för den stora merparten av föräldraledigheten.
Det är i familjen som könsrollerna i grunden slås fast. Jag vågar en slant på att män som på ett jämställt sätt varit hemma med sina barn också senare tar samhällsansvar för barn- och unga i större utsträckning än andra män. Och att killar som har en närvarande manlig förebild som löser konflikter utan våld själv lär sig att lösa konflikter genom samtal. Därför är det illa att
JämO inte vill dela föräldraledigheten.
Delad föräldraledighet är den enskilda största insatsen vi kan göra idag för att förändra könsnormerna. Det skulle innebära oerhört mycket, inte bara för kvinnors bättre villkor på arbetsmarknaden utan också för mäns möjligheter att umgås med sina barn och barns rätt till sina fäder. Och det skulle nog innebära en hel del för alla småkillar som behöver en manlig förebild som bekräftar deras känslor och snackar med dem när de är arga.
HBT-socialdemokrater står bakom kravet på delad föräldraförsäkring. Det är det av våra beslut jag är mest stolt över och jag hoppas fler S-föreningar ansluter sig till vår och Rebellas linje!
Etiketter: barn, dödsmisshandel, föräldraförsäkring, jämställdhet, manlighet, mäns våld mot kvinnor, unga
