Tävlingsbana för agility prioriteras inte av moderaterna i Skarpnäck

Stadsdelsnämnden prioriterar fotboll framför hundsport, tycker aktiva inom hundsport i Skarpnäck, allt enligt lokaltidningen Mitt i Söderort Hammarby. Jag kan nog tyvärr bara instämma.

Den bana som anlades i samband med fotbollsplanen på gamla hundkappen blev för liten på grund av felaktiga uppgifter och nu menar
Billy Östh, ordförande i Skarpnäcks Stadsdelsnämnd, att,
"Det går inte att komma i efterhand och ändra sig." Tydligen menar Östh att det kan bli osannolikt dyrt att genomföra den flyttning av staket som i praktiken är det som behövs. Tillåt mig tvivla, Billy, den kostnande är löjligt liten jämfört med vad fotbollsplanen kostat att anlägga.

Jenny Stridh, aktiv inom agility, tycker också att rastplatsen vid fotbollsplanen bör rustas upp. Billy Öst tycker att
"...ge en massa pengar till inhägnade rast platser är inte prioriterat."

Ja, självklart blir det svårt att ge pengar alls, med tanke på att moderaternas skattesänkning kostat Skarpnäck 30 miljoner i skatteintäkter. Men med tanke på att staden kunde budgetera 12 miljoner på en ny konstgräsplan, trots att närmsta fotbollsplan ligger knappt hundrafemtio meter bort, borde det inte vara omöjligt att få partikollegorna i stadshuset att stödja hundsporten med en mindre summa.

Speciellt inte mot bakgrunden att stadsdelen sannolikt, baserat på innevånarantal och hundägande har lite drygt femtusen hundägare och att det fortfarande inte finns ( trots ett flertal förslag vid olika tillfällen och från olika intressegrupper) en enda hundrastgård i området. Istället har stadsdelsnämnden tyckt att hundar i området gott kan rastas i naturen. ( Om det innebär att man tycker att hundägare bör frångå jaktlagens förbud mot att låta hunden springa lös i skog och mark 1:a mars - 20:de augusti framgår inte riktigt, men den hundägare som gör det och vars hund river vilt lär inte kunna skylla på stadsdelsnämnden.)

När det gällde fotbollen var det alltså inga bekymmer att lobba för att staden skulla satsa pengar. Ändå var antalet fotbollsplaner inom stadsdelen redan då ganska många. En stor upplyst gräsplan, fem större grusplaner och tre mindre, flera av dem med belysning, och ett antal mer eller mindre improviserade gräsytor torde uppta betydligt mycket mer utrymme och kosta betydligt mycket mer i drift och underhåll än en hundrastgård. Och frågan är om antalet fotbollsspelare verkligen är så många fler än antalet hundägare. Klart är i alla fall att andelen unga tjejer inom agility är många fler än inom den pojkdominerade fotbollen, i all fall att döma av de pojklag och agilitytjejer jag sett från mitt fönster mittemot konstgräsplanen. Frågan är vari Billy Ösths ointresse i att jobba även för hundsportsungdomarna består, okunskap om de uppenbart ojämlika förhållanden i satsade medel eller ointresse för "tjejsporter"?

Nej, här borde stadsdelsnämnden inse att behoven är stora och att det är fullt rimligt att begära att stan hjälper till att flytta staketet så Skarpnäcks Hundungdom kan anorda tävlingar precis som fotbollsungdomarna kan. Man bör också begära att staden tar ansvar för att även Skarpnäcks stadsdel ska ha hundrastgårdar! Att hänvisa alla hundägare till naturen, även de med hundar med jaktinstinkt eller som är aggressiva mot barn och joggare, det är helt ansvarslöst!

Det ligger på Ösths och hans kollegors ansvar att be staden rusta upp den befintliga rastgården vid fotbollsplan,och anlägga minst två till rastgårdar inom stadsdelen, förslagsvis på den gamla fotbollsplanen bakom Brotorpet och på Nytorpsgärdet. Upprustning, nyanläggning, drift och underhåll blir i jämförelse med motsvarande kostnader för fotbollsplaner inom stadsdelen sannolikt försumbara. Men glädjen och folk/hund-nyttan minst lika stor!

Etiketter: agility, billy östh, fotboll, hundar, hundsport, idrott, jenny stridh, jämställdhet, konstgräsplan, mitt i söderort, politik, skarpnäck, tjejidrott

posted by Luka(s) @ 3:06 em 0 comments

Manligt att ta sig ton?

Jag läste en artikel idag (SvD, skriven av Lina Kalmteg, tyvärr ej på webben) om rockbiografier. Det är tydligen höstens trend på förlagen, och de behandlar uteslutande manliga svenska musiker. En av redaktörerna, ansv. för Kent-biografin, ger en briljant förklaring, så lysande stupid att jag inte kan avhålla mig från att citera den.
"- Det är svårt att hitta kvinnliga svenska artister som har en så lång karriär bakom sig att det går att göra en bok om dem och som dessutom har en så stor publlik att det är ekonomiskt försvarbart." Detta sagt av Håkan Steen, SonicMagazine.

Det känns onekligen som om det är enbart musiker av Ulf Lundells-stuk som Håkan Steen kan tro duger till att skriva säljbara biografier om. Som om andra genrer omöjligt kan generera samma stora idol-intresse och därför blir helt osäljbara. Eller som om stora kvinnliga musiker inte är "riktiga musiker" just för att de inte är manliga rockmusiker. För en "riktig rockmusiker" är per definiton man.

Att vi har kvinnliga musiker av stora mått konstaterar Karin Magnusson, red. P1 kulturfredag, redan i artikeln. Hon räknar upp några snabba exempel; Carola, Agnetha Fältskog, Lill Lindfors och Anni-Frid Lyngstad. Själv kom jag omedelbart att tänka på både Marie Fredriksson och Eva Dahlgren. Ingen av dem är mindre rockiga än Per Gessle och båda har längre karriär än Steens favoritband Kent.

Håkans Steens och andra manliga musikjournalisters fixering vid manliga musiker är helt enkelt ett klassiskt utslag av den gamla vanliga könsmaktsordningen. Precis som det är det när manliga sportjournalister väljer att visa herridrott, och prata om herridrott på ett sätt som antyder att det är detta som är all idrott som finns. För det heter givetvis fotboll och damfotboll, hockey respektive damhockey, i de allra flesta sportreferat. Fortfarande, år 2007. Möjligen kan de nämna damidrotten, inte sällan då i lätt förklenande och nedsättande ordalag.

Hur musik- och sportjournalister beskriver sin verklighet kan givetvis staten aldrig bestämma över. Men, vi kan se till att det är enbart journalisten egen vilja att blunda som gör att han inte ser de kvinnliga musikerna och idrottsutövarna. Vi kan kräva att anslag till ungdomskultur ges med ett tydligt genusperspektiv för ögonen, så idrotter som har många flickor bland utövarna får lika stort stöd per utövare som de som domineras av pojkar. Och så att de klubbar som har jämställdhetspolicys får en bonus för det. Vi kan kräva att särskilda pengar till kommunala ungdomssatsnignar bara betalas ut om kommunen kan visa att de ska satsa lika mycket på aktiviteter som lockar tjejer som på aktiviteter som lockar killar. Vi kan sträva efter att återupprätta den kommunala musikskolan, och anlägga ett genusperspektiv på det jobbet också.

Vi skulle till och med kunna initiera bildandet av en ny TV-kanal, enbart fokuserad på damidrott. Eller kanske på all den idrott som inte får synas i den normativa sportjournalistiken; damidrotten, handikappidrotten, gayidrotten och idrott som utövas i länder med många emigrerade medborgare boende i Sverige. Om SVT skulle satsa på det är jag övertygad om att det skulle bli en veritabel framgångssaga, tittarmässigt. Det är trots allt en minoritet av befolkningen som tillhör normen vita, etniskt svenska, medelålders, icke-funktionhindrade, heterosexuella män. Vi andra är i majoritet, och vi gillar även annan idrott än svensk herrfotboll och svensk herrhockey.

Tillägg, 1/1,: Artikeln finns sedan en tid tillbaka på SvDs webplats.

Etiketter: Håkan Steen, idrott, jämställdhet, Karin Magnusson, Lina Kalmteg, musik, rockbiografier, SvD

posted by Luka(s) @ 12:32 fm 0 comments