Homo-, hetero- och bisexualitet ska inte finnas mer?

Jag kom på följande text i ett utbildningsmaterial för ungdomar och inser att jag finner det en smula... obekvämt. Självklart tycker jag det är väldigt viktigt att motverka stereotypa normer, och inte minst heteronormen eftersom det i det begreppet ingår att den normen förtrycker homo- och bisexuella. Men jag vet inte om jag är med på att bästa sättet att ändra attityder och uppnå riktig jämlikhet för homo- och bisexuella är att tala sig varm för att upplösa "sexualitetssystemet". Finns inte risken att heteronormen tar över om man slutar tala om den, och är inte identitetsstärkande åtgärder ändå viktigt för en hel del bögar, flator och bin, speciellt bland unga?

Eller är jag helt enkelt är för gammal för att begripa den yngre generationens mer queera tankegångar, eller har läst för lite genusvetenskap? Kanske missförstår jag texten? Vad säger ni som läsare?

*********
Var god kryssa : är du heterosexuell, homosexuell, bisexuell?

Vår utgångspunkt är att alla människor tar skada av den strikta uppdelningen av sexuella läggningar som bara ger utrymme åt tre sexuella läggningar, homo- hetero- och bisexualitet. Med det här materialet vill vi vidga utrymmet åt alla. I dagens snäva system för sexuella identiteter förstås sexuell läggning oftast som något i grunden biologiskt och objektivt. En persons sexuella läggning kopplas till biologin genom att man tydligt kopplar ihop olika sexuella läggningar med parternas biologiska kön. Men sexualitet är mycket mer komplext än så. Vad vi attraheras av sexuellt och emotionellt, hur vi har sex och hur vi relaterar till det emotionellt och sexuellt, det handlar om mer än biologi. Synen på att det bara finns tre sexuella läggningar är en normerande social konstruktion av sexualiteten, som kommer till uttryck genom att sexuell läggning har väldigt stor betydelse för hur vi ser på oss själva och andra. Det finns flera anledningar till varför den här synen på sexuell identitet är så viktigt och påverkar oss som det gör. Ett är kopplingen till synen på kön, att begreppet ”man” ihopkopplat med begreppet ”heterosexuell” innebär ett visst förväntat beteende och förväntade, och biologiska, könsmarkörer. Det finns ett sexualitetssystem som delar in befolkningen utifrån deras kroppar och hur deras begär efter andra kroppar ser ut, utifrån en normativ uppfattning om kropp och kön. Denna indelning förväntas vara bärande för en persons identitet, livsval, karaktär med mera. Det är näst intill omöjligt att föreställa sig en värld där sexuell läggning inte längre har någon betydelse, där sexuell identitet inte är en större markör än skostorlek, längd, ögonfärg eller hårfärg.

Utgångspunkten i det här materialet är att vi är kritiska till sexualitetsstystemet , dess uppdelning och de konsekvenser det medför.
Vi försöker istället med nyfikenhet närma oss ett sammanhang utan sexuella identiteter, utan uppdelning utifrån kroppar och begär.

Sexualitetssystemet ger oss tre till synes lättfattliga kategorier av människor, med ramar för hur de ska ha sex, ingå relationer och bilda familj. Men också ramar för hur de ska se ut, vilken kultur de ska gilla, vilken ekonomi de har, fysisk och mental funktion och så vidare. Nystar en i begreppet ”sexuell läggning” upptäcker en att det inte finns entydiga svar på många till synes självklara frågor. Homo-, hetero- och bisexualitet är genomsyrade med olika normer som ses som självklara och som människor värderar sig själv och andra med. En strikt uppdelning av människor utifrån attraktion/begär kopplat till kropp är starkt sammankopplat med stereotypa bilder och idéer om sexualitet. Sexstereotyper finns runt om oss och reproduceras på olika sätt, inte minst i det offentliga rummet. Detta är begränsande eftersom det bidrar till att ta ifrån människor, framför allt unga människor, makten att definiera sig själva utifrån sina egna visioner snarare än ouppnåeliga stereotyper där utrymmet att vara är otroligt snävt.
*******************

Etiketter: genus, heterosexualitet, homosexualitet, normer, normkritik, queeranarki, queerteori, sexualitet

posted by Luka(s) @ 9:07 fm 2 comments

Anders Wallner - transkolonialism och brist på perspektiv i jämställdhetsdebatten

Anders Wallner skriver i en krönika på SVT debatt om problemet med könsseparerade toaletter. Wallner har ofta intressanta ideér, så också denna gång. Men jag blir lite betänksam över argumentationen.

Han tycks mena att offentliga toaletter bör vara könsneutrala, för att kvinnor inte ska behöva stå i längre köer än män. Det låter inte alls som ett dumt förslag, även om väl de flesta vuxna egentligen inser att det givetvis inte är förbjudet att smita in på "fel" toalett om kön är lång och behovet stort. Däremot kanske det vore än viktigare att propagera för att lokalägare med herrpissoarer för att inte anses diskriminera borde tvingas inrätta även en dampissoar, något Wallner inte berör. Kanske missade han det, kanske är det politiskt kontroversiellt, kanske finns det kvinnor som inte gillar tanken, jag vet faktiskt inte.

Det jag däremot slås av är att hela krönikan snarare verkar handla om att vinna politiska poäng än att faktiskt vilja konkret gynna jämställdheten. För, handen på hjärtat, det finns viktigare jämställdhetsfrågor än denna att ta itu med. Wallner tycks sälla sig till den, ofta unga och välutbildade, grupp som hellre talar om genusteorier än i praktiskt politiskt arbete genomdriver jämställdhetsreformer. Nu vet jag inte vad Wallner gjort i frågorna i övrigt, så detta kanske bara var ett kul hugskott. Men som del av en större trend är den ändå värd att analysera.

Jag är nämligen rädd att ju fler välutbildade, unga och debattglada tjejer och killar som fokuserar på visioner om hur ett "perfekt samhälle" helt utan könsnormer skulle se ut, desto mer dras fokus från vad vi rent konkret faktiskt kan göra för att motverka ojämställdhet. Och ju oftare det talas om jämställdhetsproblem på, ursäkta uttrycket, skitnivå, desto mer sällan kommer det pratas om de tunga frågorna. Som bristen på kvinnor i näringslivets toppskikt, att kvinnor fortfarande tar ut lejonparten av föräldraledigheten (kvotering fungerar!) att mäns våld mot kvinnor innebär en kollektiv rädsla hos kvinnor, att kvinnors idrottsaktiviteter får en mindre del av den gemensamma kakan än mäns idrottsaktiviteter, att det fortfarande finns löneskillnader på grund av kön, att män förlorar vårdnadstvister på grund av kön och att kvinnor får sämre vård än män. Bara för att ta några exempel, alltså.

I efterdyningarna av queerteori och i mer snacksaliga genusanalyser tenderar dock de här mer konkreta problemanalyserna att utebli. All debatt förs på en så teoretisk nivå att det nog ofta är väldigt svårt att bygga en praktisk politik på det. Jag tycker också att det akademiska perspektivet, med både visioner och analys, är viktigt. Men inte ensamt. Visioner och diskussioner utan handling leder inte framåt.

Risken är också att allmänheten inte ens förstår vad man talar om, akademiker är inte alltid bra på att tala så folk förstår. Jämställdhet är ingen fråga förbehållen vissa grupper, det ska inte heller debatten om den vara. Allas åsikter är viktiga, oavsett utbildning och bakgrund. Men idag är en hel del människor utestängda från den jämställdhetsdebatt som anses vara den tyngre och mer seriösa, den som snarare benämns genusdebatt och förs på ett språk som jag ibland inte är säker på om ens de invigda egentligen begriper. Ändå handlar det om något ganska enkelt, att inga människor ska ha sämre villkor, rättigheter och möjligheter bara för att de tillhör ett visst kön.

Frågor om transpersoners rättigheter kan nog också sägas höra till jämställdhetsdebatten, eller borde åtminstone göra det. De strukturer som diskriminerar kvinnor diskriminerar även transpersoner. När normen är en man, blir både transpersoner och kvinnor avvikare och därmed förtryckta. Men det finns ett problem med att koppla ihop frågorna, ett problem som Wallner tyvärr exemplifierar själv. För, den som inte själv tillhör den grupp som anses förtryckt löper högre risk att hamna fel, ja kanske till och med att utnyttja gruppens frågor för sina egna syften.

Tittar man lite närmare på de frågor som de senaste åren drivits av olika enskilda transaktvister och transorganisationer i Sverige ser man snabbt att frågan om att göra offentliga toaletter könsneutrala knappast är prioriterad. Många fokuserar på sånt som att alla transpersoner bör omfattas av diskrimineringslagstiftningen, att vi bör ha lagskydd mot hets och bör inkluderas i hatbrottslagstiftningen, att namnlagen och könstillhörighetslagen måste reformeras och att vården för transsexuella måste ses över.(Se exempelvis RFSL, INIS, min webplats, Transgender Europa och KIM ) Toalettbekymrena finns där, men de är del av en större diskrimineringsproblematik där ett heltäckande lagskydd är första steget och en rejäl informationskampanj ett andra.

När Wallner låtsas att transpersoner tycker att just frågan om könsneutrala toaletter är viktig är det helt enkelt ett typiskt utslag av politisk kolonialism, där han tar sig rätten att använda en minoritetsgrupp för att argumentera för sitt eget förslag, utan att egentligen ha någon position i gruppen. Han tycks dessutom tro att alla transpersoner deinierar sitt kön som något mittemellan, något som bara stämmer för delar av gruppen. När han sen också sätter likhetstecken mellan dessa queeridentifierade intergenders och hela transrörelsen blir det riktigt galet. Det är helt enkelt en rätt oinsatt syn på en rörelse som omfattar betydligt mer. Bland andra transsexuella som definitivt uppfattar sig som just kvinnor eller män.

Etiketter: Anders Wallner, dampissoar, jämställdhet, kolonialism, offentliga toaletter, queerteori, transfrågor, transpersoner

posted by Luka(s) @ 4:18 em 8 comments