Jag funderade ett tag på ett seriöst inlägg för att bemöta Sara Skyttedals dumheter. Men andrahar redan gjort detta på ett föredömligt sätt och det är trots allt sommar och pride och politik behöver inte alltid vara gravallvarligt. Så jag ger istället Sara Skyttedal och KDU det svar hon förtjänar, i samma stil som hennes egna idiotiska inlägg. ***************** KDU är en belastning för kristdemokraterna
Stockholm Pride är åter igång och som ett brev på posten dyker KDUs udda åsikter upp. Åsikter som bara delas av en mycket liten minoritet av befolkningen om man ska tro väljarsiffrorna. KDU gör heller inget för att bättra på dem, tvärtom. Ungdomsförbundet har länge varit en belastning för moderförbundet, och svåra att styra. Man har skämt ut sig med sin seglats med "Ship to Visby" under Almedalsveckan, för att sjösätta politiska förnödenheter. Konspirationsteorierna om påstådda förtryckande socialistiska blockeringar hos makthavarna, blockeringar som påstås hålla "verklighetens folk" tillbaka ligger dessutom oftast i nivå med McCharthy, och sprids av förbundets ledning, helt obekymrat om vilka konsekvenser detta får för moderpartiets möjligheter att framstå som seriösa. Och inte blir det bättre av att framstående företrädare för KDU utmärker sig genom att bedriva politik genom att dela ut korv iförd läppstift och rött nagellack direkt.
Man kan fråga sig om det är rädslan för repressalier som gör att KD inte tar itu med gatstenshögern i ungdomsförbundet.
Kristdemokratin bakåtsträvande idéer inleddes med ett värnande om traditionella värden, ifrågasättandet av framåtskridande i form av liberalisering av synen på familj och sexualitet och ett försvar för religionens koppling till staten. Nu har det lett till betydligt större konsekvenser. En legitim kamp för att få leva sina liv enligt en extremt konservativ kristen kärnfamiljsnorm har övergått till att denna norm ska påtvingas alla och envar. När det nu dyker upp grupperingar som vill att kristdemokraterna ska bli en konventionell högerextrem, våldsbejakande, diktaturkramande och kunskapsföraktade religiös sekt är det på något sätt en naturlig utveckling. Samtidigt blir också den religiösa fanatismen allt tydligare inom rörelsen. Rent kunskapsförakt blandas med en högst omodern och avvikande syn på jämställdhet och en victoriansk sexualskräck som skulle gjort drottningen själv grön av avund.Också här är KDU bland de mest extrema, med företrädare som har hävdat att kvinnor har en slags "omsorgsgener" som inte män har , tror på kreationism framför vetenskap , menar att folk ska låta bli abort och ta ansvar sin omoraliskt lössläppta sexualitet istället , ogillar att utländska kvinnor kan få hjälp med abort i Sverige och tycker att lösningen på mäns våld mot kvinnor är att stänga riksdagen . Ett tungt ansvar vilar onekligen på de mer klassiskt skolade
kristdemokraterna. Man måste stoppa utvecklingen och hantera de
högerextrema grupperingarna och de religiösa fanatikerna i de egna
leden. Om de mer sansade kristdemokraterna tar en diskussion om KDUs roll i rörelsen kan det förhoppningsvis leda till en mer
mångsidig debatt om vad syftet med ett ungdomsförbund egentligen är. Frågeställningen
kan förefalla banal, men det är en grundläggande frågeställning som
måste dryftas. Man skulle kunna tro att ungdomsförbundets huvuduppgift är att på ett lite mer radikalt sätt driva kristdemokratisk politik.
Men i stället har KDU utvecklats till ett redskap för högerextremister och bigotta religiösa fanatiker som för fram sin extrema agenda.. En agenda
som implementeras med provokation som verktyg. Det är med den bakgrunden
vi måste se utspel som Ship-to-Visby, medlemskap i extrema organisationer som Livets Ord, Ja till livet och Engelbrekt, hotfulla uttalanden och vurmandet för kreationism och kampanjer som Bevara äktenskapet .
Att detta ökar stigmatiseringen av mer normala kristna
förefaller närmast självskrivet. Men det innebär också en lång rad andra
problem. KDU och ibland även KDs, nuvarande diskurs innebär för det första en
politisering av det privata. Man vill gripa in på ett mycket djupgående plan i folks privatliv, och från statligt håll besluta om kvinnor verkligen ska få avgöra själva om de vill vara gravida och huruvida vissa människor ska få gifta sig eller adoptera barn. Stora delar av rörelsen vill till och med tvångssterilisera vissa människor, i en klassisk repris på trettiotalets stöveltramp! En politiserad vardag är första steget mot politisk
klåfingrighet. Sexualiteten är, och måste förbli, den enskildes
angelägenhet.
Men framför allt är KDUs extrema
agenda, med ett krig mot allt vad liberalism och människovärde heter,
något som det finns all anledning att ifrågasätta. Många människor bär på en övertygelse om att religiös fanatism och stränga normer som pekar ut vissa människor som felaktiga och "syndiga" till sin natur utesluter en mängd människor från det demokratiska samhället, och att detta är ett grundläggande problem i strävan efter ett bättre samhälle. Det är mot den bakgrunden många ofta finner anledning
att vara kritiska mot exempelvis KD och KDU. Men det som verkligt är
beklämmande i sammanhanget är att alla normala kristna hänsynslöst
utnyttjas för att föra fram denna agenda. Med provokationer som redskap
stigmatiseras kristna i högerextremismens och den religiösa fanatismens namn. Det är ovärdigt.
Hur vore det om KDU i stället försökte
arbeta för att övertala medelsvensson om att kristdemokrater är som alla
andra, med reservation för sin lite mer speciella inställning till religion och sexualliv? Den nuvarande agendan verkar
snarare handla om att skapa en bild av partiets medlemmar som en kunskapsföraktande,
gapig och allmänt avvikande grupp med extrema och våldsbejakande åsikter. Det skulle inte
behöva vara så.
************
* fotnot: Nej, jag föraktar varken Sara Skyttedal eller KDU. Om du blir upprörd, läs först Saras inlägg om Pride, så klarnar bilden...:)*
Idag följer QX upp DNs tabbe med en egen dumhet som vida överglänser DNs miss. QX påstår i sin rubrik att "Sverige är hbt-vänligast i världen" och säger att "När reseguiden Spartacus presenterar sitt index över världens mest hbt-vänliga länder hamnar Sverige i ensam topp." Det är bara det att Spartacus själva kallar sin rapport för Gaytravelindex och det är också precis vad det är. Man har inte på något sätt undersökt rättighetsfrågor som berör transpersoner eller risken att transpersoner förföljs i landet.
Så här osynliggör alltså Sveriges största tidning inom hbt-media bisexuellas och transpersoners rättigheter. Genom att låtsas att en reseguide som bara rör homosexuella (och huvudsakligen manliga dito) har gjort en undersökning som även handlar om bisexuella och transpersoner. Genom att helt ignorera fakta från ILGA World och ILGA Europa.
Som grädde på moset hänvisar QX också till att Stockholm utnämnts till Favorite LGBT-Friendly City av siten EDGE och deras läsare. En prisutdelning om tycks ungefär lika GAY-fokuserad och seriös som QX egen Gaygala. Avslutningsvis så kan läsarna i anslutning till artikeln själva rösta för eller emot om man uppfattar Sverige som hbtq-vänligt. Det är bara det att identiteterna man måste uppge när man röstar är ömsesidigt uteslutande. Man måste välja mellan (jag är homo),(jag är bi), (jag är trans) eller (jag är queer). De transpersoner som identifierar sig som homosexuella, bisexuella eller queer, de antas väl inte läsa tidningen eller?
Ibland är det väl tyvärr så att med vissa typer av vänner behöver man inga fiender.
Uppdatering Qx har upptäckt sitt misstag och har nu korrigerat rubriken, den äldre rubriken finns bara kvar i google. Gott så. I bildtexten står de däremot fortfarande hbt-vänligaste. Och problemet med att läsare i omröstningen inte kan vara både homosexuell och transperson kvarstår dock.
QX har nog ännu en bit kvar att gå när det gäller transinklusion. En kort kommentar om hur det ser ut med transrättigheter kan man tycka vore rätt relevant i samband med en sån här artikel, exempelvis.
S vill ha riktiga verktyg att bekämpa hbt-diskriminering!
Som ett led gårdagens bloggutmaning i att lyfta fram vad jag tycker vi Socialdemokrater gör bra vill jag stolt lyfta fram en debattartikel om Stockholms Läns Landstings nya Hbt-policy:
Jag har berört ämnet förut, och nu följer alltså Socialdemokraterna i landstinget, ihop med Hbt-S Stockholm, upp problemen med en debattartikel som visar var vi ser problemen och hur vi skulle vilja jobba.
Johan Sjölander och Jerry Adbo skriver att det visserligen är väldigt bra med goda ambitioner, men att det behövs mer än så. Policyn riskerar att bli en hyllvärnare, och de beklagar att de borgerliga partierna inte ser detta.
"Vad vi från socialdemokratiskt håll vill lyfta in i policyn är grundläggande förutsättningar för ett framgångsrikt strukturerat jämlikhetsarbete. Om man inte är väldigt tydlig med att peka ut ansvar, ha rutiner för uppföljning och även skjuta till resurser är det troliga att vad som händer är – ingenting. Man kan tycka en massa bra saker (och det är naturligtvis inget dåligt) men vill man åstadkomma verklig förändring krävs det konkret handling.
Vi vill såklart tro på att den borgerliga majoriteten faktiskt menar allvar med att de nu på riktigt vill förändra hur vi arbetar med hbt-frågor inom Stockholms läns landstings verksamheter. Att det inte handlar om att plocka poäng genom att presentera ett snyggt papper med en massa fina ord. Men det finns idag mängder av policies och styrdokument inom landstinget. Ska vi vara helt ärliga så vet vi att många av dem faktiskt inte innebär någonting alls för de som gör jobbet ute på golvet i verksamheten."
Policyn saknar både tydligt uttalat ansvar för genomdrivande och uppföljning. Och borgarna säger också nej till att anslå resurser i form av ekonomiska medel och konkreta utbildningsinsatser och konkreta hjälpmedel. Sjölander och Adbo undrar varför och säger:
"Politisk prestige får inte stå i vägen för arbetet för alla människors lika värde. Då håller det inte att vägra diskutera över blockgränserna hur vi på lång sikt rent konkret ska arbeta för att nå bästa möjliga resultat. I verkligheten, och inte bara på ett papper. "
Jag tycker det är mycket allvarligt att ett gott jämlikhetsarbete, som uppenbart i grund och botten har majoritetens gillande, motverkas pga politisk prestige. Jag hade hoppats att de ansvariga inom åtminstone folkpartiet skulle ha insett att detta var en rimlig fråga att vara lyhörd i och kompromissa om. Det hade ingen förlorat på, men hbt-samhället vunnit rejält på.
Men vi vill åtminstone, även om borgarna nöjer sig med snygga ord!
"Socialdemokraterna vill mer än att skapa ett intetsägande dokument att hänga i glasram, för att sedan kunna slå sig för bröstet. Vi vill istället aktivt verka för att förbättra hbt-personers livsvillkor, för en rättvis och jämlik hälsa och välfärd – för alla."
Vad säger ni, ska vi lyckas bli riktigt positiva och "på" innan jul? Det går att vara både progressiv, analytisk, internkritisk och positiv på samma gång, jag lovar!:)
Jag har med stigande oro den senaste två månaderna läst hur allt fler socialdemokrater helt överger all professionalism och för fram kritik till partiet via media istället för internt. Och hur debatten om debatten, om hur man bör föra fram kritik och vad som är rimlig kritik, tenderar att även den föras inför öppen ridå. Det är tragiskt, och jag lider över att det tycks vara så svårt att agera med tillförsikt i att vi trots allt tillhör samma parti och att se vi rimligen har en del andra, mer viktiga bitar, att fokusera på.
Men jag skäms inte. Inte för att jag själv är socialdemokrat eller över mitt parti. Jag vet att det som syns i media är en mycket liten del av vad vi är, av vad vi gör. Men, jag tror inte väljarna ser det så. De ser just nu ett parti som är lamslaget av mediadrevet mot Juholt och som enbart ägnar sig åt interna gräl. Som enskild medlem långt från partitoppen kan det nog också kännas tungt att läsa blogg efter blogg om de interna stridigheterna. Det är lätt att tappa sugen i det läget, och undra över varför man som medlem ska fortsätta jobba med själva politiken, när ingen annan tycks göra det.
Men, finessen med Socialdemokraterna är att vi trots allt är en folkrörelse. Partiet är du och jag, och det görs en väldig massa positivt hela tiden över hela landet! Jag tycker Sebastian har alldeles rätt, det är både viktigt och sunt om vi socialdemokrater börjar stå upp för vårt parti och våra värderingar! Att räta på ryggen, och vara stolt socialdemokrat! Och att syssla med politik, istället för polemik.
Jag startar en bloggutmaning idag! Vilken socialdemokratisk bloggare lyckas klämma in flest inlägg med positiva nyheter om saker partiet verkligen gör, innan julafton?
Det kan handla om beslut man genomdrivit i kommun, landsting, riksdag eller europaparlamentet. Eller beslut man velat genomdriva, men inte kunde eftersom man sitter i opposition. Skriv om evenemang som din S-förening har med ABF eller PRO! Skriv om soppluncher med samhällsdebatt! Sprid debattartiklar skrivna av lokalpolitiker som kämpar mot nedläggningar av närbutiker eller för en bra vård med trygga anställningsförhållanden! Skriv om de frågor ni brinner för! Vi är ett progressivt parti, vi gör politik! Varje dag, varje minut försöker vi förändra världen, låt oss tala om det och var stolta för det!
Själv kan jag berätta att jag är stolt över att Socialdemokraterna i Stockholms läns landsting i budgetdebatten senast uttalade att vi vill satsa för att få bort ungdomsarbetslösheten i länet. 140 miljoner hade vi avsatt i vårt förslag på att motverka arbetslösheten generellt, och däri ingick bland annat förslag på sommarjobbsgarantier till ungdomar och tranieeplatser i samverkan mellan staden och näringslivet, samt att staden skulle anställa fler ungdomar.
En kollega i Hbt-Socialdemokraterna, Caroline Helmersson Ohlsson, drev nyligen i riksdagen frågan om att transstudenter bör ha rätt att få ut nya examensbevis i sina nya personuppgifter, om de byter juridiskt kön. Sånt gör mig extra stolt! Det låter förmodligen som en löjlig detaljfråga för de flesta. Men för transpersoner som bytt juridiskt kön är det avgörande för om man ska kunna hänvisa till sin examen när man söker jobb, och ändå slippa avslöja sin medicinska bakgrund som transsexuell. Rätten att kunna söka jobb på lika villkor borde vara självklar, men SFQs undersökning visar att så inte är fallet.
När vi ändå är inne på studentvärlden, jag är fantastiskt glad över att Socialdemokraterna i Stockholm, med Tomas Rudin i spetsen, lyckades få med sig majoriteten på att bygga betydligt fler studentbostäder vid Albano än vad borgarna ursprungligen ville ha. 1500 istället för 800 bostäder innebär 700 fler trygga studenter med ett tryggt boende med förstahandskontrakt till, förhoppningsvis,överkomlig hyra. Det är visserligen långt mindre än behoven, och det tar tid att bygga. Men det är ett steg i rätt riktning, tack vare Socialdemokraterna!
Så, kära bloggkollegor, vad vill ni lyfta? Vilka beslut, vilka engagemang? Vem vill du hylla i partiet, istället för att gnälla över och misstänkliggöra? Vad gör dig till stolt socialdemokrat?
Det är sällan jag är genuint besviken och ledsen över att politiker fattar beslut om att införa en hbt-policy i en verksamhet. Men idag är jag det. Den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting har nu i första beslutsinstansen beslutat om en hbt-policy för hela landstinget, som ska gälla till 2016. Så långt är allt bra och det finns inga fel varken på ambitioner eller värderingar.
Men när jag som transperson noterar att dokumentet i inledningen räknar upp samtliga diskrimineringsgrunder utan just könsöverskridande identitet eller uttryck blir jag givetvis lite besviken. Mina erfarenheter av vården säger mig också att det nog inte är helt självklart för alla landstingets olika enheter vet vad som verkligen är ett gott bemötande av hbt-personer, som landstinget enligt policyn ska ha.
Inte med tanke på att patienter vanligen inte alls får det namn och det pronomen de föredrar i journalen, att så gott som inga blanketter ger en möjlighet att fylla i ett annat kön än man eller kvinna, att det inte finns rutiner för hur man hanterar patienter som vill ligga i en kvinnosal, men har manligt personnummer (än mindre likande konfliktssituationer mellan anställda i omklädningsutrymmen). Det finns inte rutiner för hur man ska tänka kring sekretess för minderåriga patienters hbt-identitet och risken för hedersvåld i familjen eller hur man ska tala om transpatienters kroppar för att skapa förtroende vid exempelvis vårdkontakter där ett offer för hatbrott eller våldtäkt undersöks och så vidare. Och detta är bara en bråkdel av alla bekymmer, kring enbart bemötande i patientsituationer och enbart de som berör transpatienter. Policyn ska omfatta hela hbt-gruppen, både patienter och personal, både kollektivtrafik och vård och omsorg.
Om jag sen tar på mig yrkesrollen konstaterar jag tyvärr att det hela inte kommer fungera alls i praktiken. Dels saknas stora delar av det som en likabehandlingsplan som omfattar personalen bör innehålla enligt DOs åsikter. De aktiva åtgärder som beskrivs i en likabehandlingsplan bör omfatta allt från rekrytering, föräldraskap, utbildning, karriärmöjligheter och kompetensutveckling till fysisk arbetsmiljö, lönefrågor och förebyggande av trakasserier. Det mesta av detta berörs inte alls, och i övrigt bara mycket ytligt.
Men sen finns det stora problem även om man bara ser till relationen landstinget-patienter. En hbt-policy (i form av ett slags åtgärdsprogram, trots titeln) med åtgärder som enheten ska betala själva (inga mer medel anslås), bestämma själva (tre helt valfria åtgärder) och utvärdera själva kommer i bästa fall bli en ren papperstiger. I värsta fall innebär den ett hinder för konkreta initiativ till riktigt jämlikhetsarbete på området. Det blir alltför lätt för en verksamhetschef som ogillar frågorna att hänvisa till att verksamheten har en hbt-policy man redan följer och därmed neka till alla andra förslag. Det liggande förslaget riskerar också att skapa sämre attityder istället för bättre. Det finns redan ett , berättigat, missnöje inom landstinget över mängden policys och åtgärder som ska rapporteras. Ännu en policy som inte åtföljs av budgeterade medel och verkliga satsningar riskerar att uppfattas som grinig detaljstyrning och misstroendeförklaringar. Det är nog lätt att den känslan smittar av sig och inte omfattar bara landstingsledningen utan också hbt-personerna.
Vanligen skapar man en åtgärdsplan för organisationsutveckling inom ett område genom att man: * analyserar problemen, * genomför en måldiskussion och sätter upp visionära mål och mer konkreta långsiktiga mål respektive delmål, * beslutar om åtgärder och genomför dem, * utvärderar åtgärderna * och slutligen följer upp det hela, förslagsvis genom att jämföra utfallet med målen * och justera mål eller åtgärder inför nästa år. Alternativt börjar man med målen, om det tex handlar om att öka marknadsandelar, och går sen på nulägesanalysen.
Det den borgerliga majoriteten tycks vilja göra är att kliva direkt in i processen, genomföra åtgärder man inte vet om det är de som behövs, utifrån problem man inte kartlagt och sedan varken på allvar utvärdera åtgärderna eller följa upp och revidera processen utifrån utfallet. Det blir en slags låtsaspolitik. Och det riktigt tragiska är att jag tror Johan Sjölander har alldeles rätt, detta beror inte ens på ovilja att göra något åt den bristande jämlikheten för hbt-patienter i landstinget. Om det beror på prestige, en ovilja att erkänna att man slarvat fram ett såpass viktigt dokument, eller på något annat låter jag vara osagt.
På torsdag 22/9 fattar Hälso- och sjukvårdsnämnden beslut i frågan, sedan går det vidare till landstingsfullmäktige. Händer inget innan dess, om varken återremiss eller ett bättre förslag vinner gehör, sitter hbt-communityt i Stockholm fast med ett åtgärdsprogram som innebär ett stort problem för jämlikhetsarbetet inom hbt-området i landstinget. Det vore djupt tragiskt.
Rädda Barnen har dragit igång en kampanj med rubriken "Det blir bättre", i samverkan med TV3. Syftet är det inget fel på, vem vill inte hjälpa utsatta barn? Klart vi alla vill "påverka både politiker och allmänhet att ta ett större ansvar för barn som far illa på grund av våld och övergrepp", som Rädda Barnen uttrycker det i kampanjen.
"Many LGBT youth can't picture what their lives might be like as openly gay adults. They can't imagine a future for themselves. So let's show them what our lives are like, let's show them what the future may hold in store for them"
Den handlar om ge just hbt-ungdomar hopp. För de får så lite från samhället.
Det är den verkligheten som döljs när nu Rädda barnen och /Meter television snor konceptet och gör en egen kampanj. För när inget sägs är det alltid normen som uttalas. Och normen är inte hbt-ungdomarnas verklighet, det är inte deras vardag som kommer synas. TV3 och Meter television förväntar jag mig inget av, de skulle säkerligen sno Rosa bandet-konceptet också om de trodde de kunde komma undan med det. Renommésnyltning är moraliskt fel bara om man blir påkommen, är nog många mediabolags filosofi. Och välgörenhet säljer reklamtider, det är därför välgörenhetsgalorna är så poppis i media. Men hur tänkte egentligen Rädda Barnen?
Rädda Barnens kampanj "Det blir bättre" är en direkt renommésnyltning på It Gets Better. Om inte TV3/Meter Television och Rädda Barnen hade velat dra nytta av den uppmärksamhet som "It Gets Better" fått hade man inte använt formuleringen "Det blir bättre". Inte heller hade man pratat med Joel Burns om kampanjidén, om inte kopplingen var viktig.
Rädda Barnen menar att kampanjen är bra för att den har ett vidare perspektiv och att:
"själva poängen med kampanjen och programmet är att ALLA som kan identifiera sig med de problem som personerna i programserien berättar om, ska kunna få stöd eller tröst."
Problemet är tyvärr just det att hbt-ungdomar oftast inte kan identifiera sig med problem som synliggörs med hjälp av heterosexuella cisungdomars berättelser. Än mindre om det är kända vuxna, heterosexuella cispersoner, som i programmet. Hbt-ungdomarna blir exkluderade, genom att bli inkluderade i normen.
Kanske tänkte Meter Television att: "hade vi gjort något liknande och kallat det "Majblomstret", "Världsbarn" eller "Skära Bandet" hade det inte gått, men det här fungerar, det ger uppmärksamhet utan efterräkningar!" Och Rädda Barnen lät sig luras, medvetet eller omedvetet. Ansvaret har organisationen ändå, det är deras kampanj. När en tung och seriös organisation som Rädda Barnen på det här sättet kapar en kampanj för att använda den till sitt eget syfte säger det något, hur gott det syftet än är. Det säger att hbt-ungdomars problem är så ointressanta, och gruppen så marginaliserad, att man inte tycker det gör något om man snor deras idé. Ingen kommer märka något, ingen som är viktig.
Jag vill därför påpeka: Jag har noterat hur man agerat. Och jag bryr mig. Jag är oerhört besviken på Rädda Barnen. Och jag tänker tala om det för andra. Gör det du också!
Jag kritiserade nyligen QX GAYgala. Då tyckte jag att det stora problemet var att man låtsades representera hela hbt-Sverige, genom att dela ut priser som dels antyder att det bara kan handla om homosexualitet. Och genom att antyda att det hela handlar om en bred omröstning, inte en rätt riggad tillställning där QX har alla möjligheter att styra vilka som får priserna. Men att det var helt okey underhållning.
Efter att ha sett GAYgalan på TV igår är jag beredd att modifiera mig något vad gäller den sista slutsatsen. Inte ens om det hade handlat om en HETEROgala som intepå något sätt försöker representera andra än normen skulle jag tyckt att det varit okey med skämt om våldtäkt!
Eric Saade fick ett skämtpris av programledaren Carina Berg i form av en "våldtäktstuta", med anspelning på att "ta Erica Saade till gaygalan är litegrann som att beställa pizza till robinson-ön". Och Babsan fick finna sig i att associeras med en dömd våldtäktsman och kallas "Kapten Klänning". Såna "skämt" är kränkande både för gay-Sverige och för alla de som blivit utsatta för sexuella övergrepp.
Men med tanke på att galan inleddes med hennes raljeranden över alla dessa HBTQ-bokstäver så borde jag väl inte förväntat mig något. Och jag borde väl insett redan när det första "skämtet" levererades i välkomstfrasen från scenen att nivån knappast skulle vara den högsta eller mest initierade.
"Är alla nu på plats då? H...B...T.... Asch, Bögar, flator, fisk och mittemellan, är ni här!!?"
Var meningen att jag som transperson skulle tycka det var kul att kallas fisk eller mittemellan? Tydligen är det den nivån man fortfarande tvingas acceptera, om man inte hör till homonormen.
Men man kan ju tycka att Carina Berg åtminstone borde tänkt efter både en och två gånger, innan hon gjorde "humor" av sexuella övergrepp och skämtsamt antydde att homosexuella män är galna sexdårar som ger sig på första bästa man. Det var inte särskilt kul...
I korthet handlar det om att det muslimska nätverket inom Broderskapsrörelsen, en kristen sidoorganisation inom socialdemokraterna, i somras skrev ett eget, muslimskt, manifest. Det är en slags motsvarighet till Manifest för kristen vänster, som är ett värdegrundsdokument som antogs inom Broderskapsrörelsen augusti 2009. De två manifesten skiljer sig åt inte bara genom att fokusera på olika religioner utan också genom att texten om den jämlika värld man vill bygga i det muslimska manifestet inte omfattar begreppet "sexuell läggning", men nämns i Manifest för kristen vänster. Peter Weiderud, ordförande för Broderskap, försvarar organisationen på organisationsbloggen och påpekar att Broderskaps inställning i hbt-frågor är tydlig och klar, och att organisationen är betydligt mer känd för sitt positiva engagemang i frågorna än Svenska Dagbladet. Hans förklaring till skillnaden är att de muslimska medlemmarna inte hunnit lika långt som den kristna majoriteten i Broderskap och att "Människor måste få en möjlighet att växa med frågor och uttrycka sig på ett sätt som gör att de inte marginaliserar sig i sitt eget sammanhang." Han uttrycker också en stark förhoppning om att snart få läsa även om hbt-rättigheter i Muslimska socialdemokraters manifest.
Så, vem ska man tro på, Weiderud eller Gudmundson? Jag väljer den förra, inte enbart för att han till skillnad från Gudmundson är socialdemokrat. Jag uppfattar Weiderus inlägg som betydligt mycket mer sansat än Gudmundsons och Weiderus slutuppmaning som en så tydlig vink till muslimska socialdemokrater som det anständigtvis går att göra offentligt. Sen kan man givetvis kritisera Broderskap och kalla det för dubbelmoral att inte kräva att sexuell läggning ska vara inkluderat redan från början i det muslimska manifestet. Men jag tror inte att det är en framkomlig väg för att förändra mer konservativa muslimers åsikter att göra som Gudmundson och i artikel efter artikel utmåla muslimersomett hot. Inte heller tycker jag att det känns seriöst när han hänvisar till en så omdiskuterat subjektiv journalist som Evin "Könskriget" Rubar som vederhäftig källa.
I en tid när de mest häpnadsväckandelögner om islam och muslimer sprids av riktigtmörkakrafter är det viktigt att hålla koll på avsändarens syfte med en artikel som Gudmundsons. Per Gudmundsons hat mot islam/muslimerär mycketvälkänt, likaså hans inställning till socialdemokrati och vänsterpolitik. Gudmundsons brinnande ledarartiklar för hbt-rättigheter har också lyst med sin frånvaro tidigare vad jag vet.
Det är alltså ingen långsökt gissning när jag säger att Gudmundsons syfte med att dra igång en debatt i frågan är: * att skapa konflikt inom socialdemokraterna * förmå hbt-personer att misstro socialdemokraterna * svartmåla svenska muslimer
Jag menar att det går att diskutera frågan om problemet med att inom samma rörelse ha synbarligen två olika värdegrunder utan att för den delen gå borgarnas, islamofobernas eller Gudmundsons ärenden. Konstruktiv kritik framförs oftast bäst i lugna samtal mellan dem det berör, det diskuteras inte högljutt i media utan att alls involvera dem man kritiserar. Det uppfattas lätt som kolonialistiskt om man går ut och kritiserar muslimer och samtalar om "problemet muslimer" utan att faktiskt samtala med muslimer själva.
Det finns också inom arbetarrörelsen ett problem med brist på respekt för personer som har en tydlig tro. Vi har kanske inte alltid varit de som stått på barrikaderna och slagits även för människors rätt till religion, inte bara rätten från religion. Det gäller tyvärr även inom delar av hbt-rörelsen. Jag tror det är viktigt att se att en religiös identitet för många är lika grundläggande och viktig för identiteten som exempelvis en persons sexuella läggning. Åtminstone om man ska kunna föra en bra dialog hbt-personer/socialdemokrater och muslimer emellan.
Jag ser som jämlikhetskonsult allt fler tecken på att det finns allt fler människor, både muslimer och hbt-personer, som verkligen vill mötas och samtala om hbt-frågor och andra jämlikhetsfrågor inom islam. Broderskaps långvariga arbete är ett av de tecknen, samarbetena mellan muslimska organisationer och hbt-organisationer i olika jämlikhetsprojekt är ett annat. Långsamt, men säkert, tror jag en insikt håller på att växa fram hos både hbt-personer och muslimer, att vi har mer som förenar än som skiljer. Med mod, tillit, respekt och en gemensam vilja tror och hoppas jag hbt-personer och muslimer, både inom och utanför socialdemokraterna, kan grumla Gudmundsons förhoppningar.
Tillägg: Utan att för den skull förringa det faktum att "sexuell läggning" i muslimska socialdemokraters dokument har plockats bort, inte glömts bort, tänkte jag exemplifiera hur det ser ut på en del andra håll, där man inte heller är så bra på att ha ett intersektionellt perspektiv:
Ur stadgar för Liberal Mångfald "§ 5. Medlemskap - Medlemskap i Liberal Mångfald är öppet för alla personer med liberala värderingar oberoende av religion, sexuell läggning, kön, nationellitet eller etnisk bakgrund." Man får väl hoppas att även personer med funktionsnedsättningar och liberala transpersoner är välkomna som medlemmar...
Ur en artikel hos MUF, om att de ogillar kvotering: "Vad det än gäller så ska man få bli bedömd utifrån sina egna unika förutsättningar, erfarenheter och meriter, inte utifrån vilket kön, etnicitet, eller sexuell läggning man har" Om detta innebär att MUF tycker det är okey att studenter blir bedömda utifrån sin funktionsnedsättning, sin religion, sin ålder, sin klass eller huruvida de är transpersoner eller inte avslöjar inte artikeln. Jag tror inte det, men en rabiat vänsterjournalist skulle kunna tolka det så...
Ur Centerpartiets partiprogram, rad 11: "Alla människor är jämlika. Varje människa har samma rättigheter och samma skyldigheter, oavsett kön, livsåskådning, sexuell läggning, boende, etnisk eller social bakgrund." Vi får väl anta att Centerpartiet nog egentligen tycker att alla människor även har samma rättigheter och skyldigheter oavsett könsidentitet och könsuttryck, ålder och eventuell funktionsnedsättning också. Men det är inte det som där står...
Jag har också letat förgäves efter artiklarna från Gudmundson kring dessa upprörande dokument, men inte lyckats hitta dem. Och även om det sannolikt mest handlar om okunskap och slarv, inte ovilja, så blir jag betänksam. Är det så säkert att alla organisationerna självklart skulle skriva in transpersoner, muslimer och personer med funktionsnedsättningar i dokumenten? Kan de antas ha kommit så långt, eller får dessa grupper beväpna sig med det tålamod homosexuella bör uppvisa enligt Weiderud? Ibland är det väldigt lätt att se grandet i sin grannes öga, och blunda för bjälken i sitt eget.
2010-12-31 Fortsatt debatt Idag förklarar Anna Ardin hur det egentligen står till med värderingarna i Broderskap och Muslimska socialdemokrater, och hur det gick till när Manifest för muslimska socialdemokrater kom till. Anna Ardin är Broderskapare och den handläggare som bistod nätverket Muslimska Socialdemokrater när det diskuterade manifestet togs fram. Hon är dessutom aktiv i hbt-frågor. Inlägget är både klargörande och betryggande för oss som värnar hbt-rättigheter, och för socialdemokrater överlag tror jag.
Chans för transreformer i ny riksdag - friends and foes?
Så har då den nya riksdagen tagit plats och vardagen tar vid, efter all uppståndelse kring Sverigedemokraternas intåg i kammaren och uttåg ur kyrkan. Alliansen vann, men leder en minoritetsregering som för att slippa förlita sig på Sverigedemokraterna måste försöka hitta blocköverskridande överenskommelser framöver.
Ett område där det förr om åren gått att samarbeta över blocken är i hbt-frågor, även om det kanske blev lite trögare under senaste mandatperioden. Om Sds intåg försvårar sådana samarbeten eller underlättar återstår att se. Klart är att Kd behåller socialdepartementet, och därmed kommer en mängd viktiga hbt-frågor ligga i händerna på det parti som gjort sig minst känt för att vilja arbeta för reformer på området. Det framgår också av statsrådsberedningens skrivelse att Alliansregeringen inte avser att hantera frågan om tvångssterilisering av transsexuella denna halva av riksdagsåret. Därmed är chansen liten att de kränkande och ålderdomliga kraven plockas bort ur könstillhörighetslagen före sommaren 2011. Tills dess lär transsexuella fortsätta att vara tvingade att sterilisera sig för att få tillgång till livsviktigt medicinsk behandling och den juridiska könstillhörighet de behöver för att leva ett bra liv.
Minderåriga transsexuella kan nog tyvärr inte se fram emot några stora ljusningar alls under mandatperioden. Det är bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet som tagit ställning för att man vill avskaffa den regel som säger att bara myndiga personer får byta juridiskt kön och genomgå könskorrigerande kirurgi. Regeln gäller även när både patienten och vårdnadshavaren anser att det bästa är att byta juridiskt kön, och även när till och med läkaren tycker det är livsviktigt för patienten att få operationer. Men här finns ännu inga öppningar från andra partier, trots att både hbt- och transrörelsen och flera ungdomsförbund tycker åldersgränsen bör tas bort.
Hur det kommer gå med andra transfrågor är svårt att veta. Vi har numera två ministrar och departement som på olika sätt ansvar för frågorna. När det handlar om diskrimineringsområdet är Erik Ullenhag numera ansvarig minister. Medan Nyamko Sabuni sitter kvar med ett övergripande ansvar för jämställdhetsfrågor, där ju hbt-frågorna brukar antas ingå. Folkpartiet var tydligast av Allianspartierna med att tala sig varma för transreformer under valrörelsen och innehar nu de två ministerposter som ger makt att genomdriva en hel del reformer. Det förpliktigar, när transpersoner vill se valfläsket omvandlat till konkreta resultat. Andra transfrågor landar på socialdepartementet eller justitiedepartementet, där Kristdemokraterna respektive Moderaterna har ansvaret. Där kommer det bli svårare att få något att hända.
Med en minoritetsregering kommer också riksdagens roll att bli viktigare. Det finns, åtminstone i teorin, möjligheter att direkt på riksdagsgolvet driva igenom förslag som inte initierats av regeringen. Därmed blir inte bara regeringspartiernas utan och de enskilda riksdagsledamöternas inställning, i samtliga riksdagspartier, viktig. Följande riksdagsledamöter har skrivit under åtminstone en hbt-positiv motion eller gjort sig kända för sitt engagemang, och har inte fått mindre än 5 poäng i RFSLs kandidatundersökning (nya ledamöter och de som inte svarat på RFSL undersökning anges med kursiv stil):
Moderaterna: Ewa Björling, Anna König Jerlemyr, Ulrika Karlsson, Sten Tolgfors, Per Bill och Olof Lavesson
Folkpartiet: Birgitta Ohlsson, Barbro Westerholm, Nyamko Sabuni, Tobias Krantz, Jan Ertsborn, Allan Widman, Eva Flyborg,Liselott Hagberg, Ulf Nilsson, Christer Winbäck och Lars Tysklind
Centerpartiet: Andreas Carlgren, Fredrik Federley, Annika Qarlsson, Ulrika Carlsson, Johan Linander och Kenneth Johansson.
Kristdemokraterna: Otto von Arnold
Socialdemokraterna: Börje Vestlund, Maryam Yazdanfar, Tomas Bodström, Tommy Waidelich, Veronica Palm, Ylva Johansson, Carina Hägg, Caroline Helmersson Olsson, Catharina Bråkenhielm, Ann-Christine Ahlberg, Eva Lena Jansson, Carin Runeson, Matilda Ernkrans, Fredrik Lund Sammeli, Hannah Bergstedt, Jonas Gunnarsson, Hillevi Larsson, Kent Härstedt, Kerstin Haglö, Marie Nordén, Helén Pettersson, Louise Malmström, Raimo Pärssinen och Åsa Lindestam
Miljöpartiet: Mehmet Kaplan, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson, Mikaela Valtersson, Helena Leander, Gunvor G Eriksson, Peter Rådberg, Jan Lindholm, Gustav Fridolin, Maria Ferm och Ulf Holm.
Vänsterpartiet: Amine Kakabaveh, Josefine Brink, Jacob Johnson, Kent Persson, Hans Linde, Eva Olofsson, Wiwi Ann Johansson, Rossana Dinamarca, Lena Olsson, Siv Holma, Marianne Berg och Ulla Andersson.
När det gäller graden av engagemang är det huvudsakligen flera av ledamöterna i Fp, V, Mp och S som visat stort engagemang. Med tanke på att det finns flera transreformer där flera partier i båda blocken är överens, enligt KIMs undersökning, så kan det alltså finnas vissa chanser till att exempelvis transpersoner kommer inkluderas i hets- och hatbrottslagstiftningen.
Samtidigt innehåller riksdagen också ett antal mycket värdekonservativa ledamöter. Om man bortser från de 20 sverigedemokraterna, vars inställning är välkänd, kan stora delar av den kristdemokratiska riksdagsgruppen sägas vara starkt negativ till hbt-reformer. Ingen av dem är, föga förvånande, positiv till den könsneutrala äktenskapsbalken och nio av dem (Annelie Enochsson, Roland Utbult, Mikael Oscarsson, Lars Axel Nordell och Tuve Skånberg, Stefan Attefall, Annika Eclund, Lars Gustafsson och Yvonne Andersson) är dessutom för en sänkt tidsgräns för fri abort, vill att präster /imamer/rabbiner ska få vägra viga samkönade par och ändå behålla vigselrätten och är positiva till konfessionella friskolor. Allt enligt Svenska Evangeliska Alliansens valundersökning. Även ledamöter som Patrick Reslow (m), Elisabeth Björnsdotter Rahm (m) och Lars Arne Staxäng (m) har liknande åsikter enligt enkäten. Flera ledamöter har också fått minuspoäng i RFSLs undersökning: Jan Ericson (m), Tobias Billström (m), Anti Avsan (m), Bengt-Anders Johansson (m), Boriana Åberg (m), Hans Rothenberg (m), Jessika Wilhelmsson (m), Lotta Finstorp (m) och Saila Quicklund (m).
Men om de engagerade ledamöterna jobbar på sina ljummare kollegor och partierna följer de åsikter de redovisat i KIMs undersökning finns det alltså ändå vissa chanser för åtminstone några transreformer under kommande mandatperiod.
Vänsterpartiet eller Kristdemokraterna - demokratihot?
Maud Olofsson har offentligt likställt Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna, och hon förfasade sig i SVTs partiledarutfrågning för att sitta i samma regering som Lars Ohly. Inte ens för att avvärja möjligheterna för Sverigedemokraterna att vara vågmästare ville hon ha med Vänsterpartiet att göra.
Samtidigt har Centerpartiet och Maud Olofsson inte haft några som helst problem med att i fyra år sitta i samma regering med ett parti som för många av oss är mycket mer problematiskt ur demokratisynpunkt, nämligen Kristdemokraterna. En förutsättning för demokrati är att alla människor har lika värde och lika rättigheter. Är man hbt-person har man förmodligen ganska svårt att tro på att Kristdemokraterna står för alla människors lika värde, oavsett vad de säger. Gardell uttrycker detta strålande i ett öppet brev till Maud Olofsson. Öppet brev till Maud Olofsson - Jonas Gardell
Det som ibland anförs mot Vänsterpartiet och främst då Lars Ohly (som om politik numera enbart handlar om en enda person, i någon slags Fox News-version av demokrati...) är hans påstådda inställning till det gamla Sovjets och nuvarande Kubas diktaturer. I det sammanhanget kan det vara bra att läsa på en smula, och inte då i kvällsblaskorna.
"Utrikesministern tar USA:s ord om situationen i Falluja på allvar. Det vore som att lita på den kubanska regeringens försäkringar om att det är demokrati på Kuba."
Han avslutade också medlemskapet i Svensk-Kubanska föreningen redan 2005, för att föreningen inte erkände att Sovjet hade varit en diktatur. Han uttalade sig då mycket negativt om bristen på demokrati på Kuba och tog avstånd från övergreppen i det kubanska samhället, Kubas fängslanden av människor utan rättegång och de dödsstraff som utdömts och inskränkningarna av yttrande- och tryckfriheten på Kuba.
Påståenden om Vänsterpartiets brist på demokrati är alltså ibland en smula överdrivna.
Min fråga är precis som Gardells, hur kan Maud Olofsson försvara att hon sitter i en regering med ett parti som i praktiken inte alls tror på alla människors lika värde, men slentrianmässigt döma ut Lars Ohly och likställa Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna?
Äktenskapslycka med vigsel i kyrkan, möjlighet till adoption och insemination, ett rödgrönt regeringsalternativ som lovar utredningar både om värdmödraskap och flersamma vårdnadshavare. Det har hänt mycket de senaste åren för homo- och bisexuella, inte minst på familjesidan. Men på andra områden finns det jobb kvar att göra för nästa regering. Ett av dem är hatbrotten.
Vi Socialdemokrater vill prioritera arbetet mot hatbrott mot hbt-personer. Mona Sahlin lyfte, som enda partiledare, hatbrotten som den viktigaste hbt-frågan vid partiledarutfrågning under Stockholm Pride. Detta är angeläget, för trots att hatbrotten mot hbt-personer ökat med 56% från 2006 till 2009 har inte mycket gjorts under den moderatledda Alliansregeringen. Faktum är att hbt-personer inte ens har nämnts de tre senaste åren i regeringens regleringsbrev till Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen. Det visar hur lågt prioriterad frågan varit.
Hatbrott innebär allvarliga kränkningar inte bara för de som drabbas personligen, utan också för hela hbt-communityt. De skrämmer till tystnad och är ett hot mot demokratin. Amälningsbenägenheten för hbt-hatbrott är låg, bara 35% för homo- och bisexuella och förmodligen betydligt lägre för transpersoner. Mycket få hatbrottsanmälningar leder till åtal och det är tydligt att straffskärpningsregeln används mer restriktivt av domstolarna än lagstiftaren avsett. Bättre hbt-kompetens hos både polis och rättsväsende är därför en hörnsten i arbetet mot hatbrott!
Samtidigt får vi inte glömma att det för transpersoners del också behövs bättre lagstiftning, så transpersoner uttryckligen omfattas av straffskärpningsregeln. Det finns idag inga prejudicerande fall av där gärningsmannen dömts för hatbrott mot transpersoner. Rättsläget ser likadant ut som för homosexuella innan gruppen uttryckligen inkluderades 2003. Socialdemokraterna vill att transpersoner uttryckligen ska inkluderas både i hatbrottslagstiftningen och hetslagstiftningen. Det är vi hbt-socialdemokrater både stolta och glada över!
Hatbrott är också en kommunal fråga. Det är viktigt att inte bara agera när brottet väl skett. Ska vi på allvar kunna minska antalet hatbrott måste vi jobba på att analysera och motverka orsakerna. Vi hbt-socialdemokrater vill att kommunerna initierar samverkansprojekt mellan rättsväsendet och det civila samhället, i syfte att förebygga hatbrott.
Arbetet mot hatbrott måste återupptas och tydliga direktiv måste ges till berörda myndigheter. Polis och rättsväsende ska ges ytterligare hbt-kompetens och fler hatbrottsenheter utifrån Stockholmsmodellen inrättas. Transpersoner måste snarast inkluderas i hets- och hatbrottslagstiftningen. Det är socialdemokraternas tydliga besked inför valet!
Börje Vestlund, (s) riksdagskandidat Stockholm Lukas Romson, (s) landstingskandidat Stockholm
Hej, det är kul att vara här! Jag heter alltså Lukas Romson och kandiderar för Socialdemokraterna i landstinget här i Stockholm. Jag står på listan i distrikt fyra, som är söderort. Men bor man inte där går det bra att hämta rätt valsedel från vår valstuga därborta och kryssa mig.
Jag ska på den korta tid jag har på mig försöka dra några av frågorna i Socialdemokraternas politik för homosexuella, bisexuella och transpersoner. Socialdemokratin bygger på övertygelsen om alla människors lika rättigheter och lika värde, människovärdet är grundläggande i ett socialdemokratiskt samhälle. Därför drev vi hbt-frågor på fyrtiotalet och därför driver vi hbt-frågor idag!
Det var Socialdemokraterna som avkriminaliserade homosexualitet 1944, det var vi som såg till att transsexuella fick rätt till vård och nytt juridisk kön 1972, det var vi som i opposition tvingade fram partnerskapslagen när Moderaterna fortfarande inte ville ta i hbt-frågor med tång, 1995. Vi har ordnat arton hbt-reformer sedan 1972. Borgarna har bara några enstaka att visa upp, trots att de regerat 1/3 av av tiden. Och i våras fick vi äntligen en könsneutral äktenskapslag. Inte för att regeringen la något förslag. Utan för att vi, ihop med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, la en motion.
Det har alltså hänt en hel del de senaste åren. Men även om det börjar se väldigt mycket bättre ut finns det fortfarande en hel del kvar att göra. Det handlar om vårt ansvar i EU och internationellt, där Sverige måste bli tydligare och agera mer. Men på hemmaplan finns det också en del kvar att göra. Tre av de viktigare områdena är hatbrotten, familjepolitiken och transfrågorna.
Hatbrott, det är brott som utförs främst för att gärningsmannen hatar en viss minoritet. Det handlar om sönderslagna bilar, nedklottrade lägenhetsdörrar, skrik och hot från grannar och främlingar, hotfulla mail och telefonsamtal, hatiska lappar i brevlådan och i en fjärdedel av hatbrotten mot hbt-personer handlar det också om våld. Knuffar, sparkar, upprepade slag med påkar och hugg med knivar. Ibland handlar det om mord.
Hatbrotten är ett hot mot demokratin. De skrämmer hela grupper till tystnad. Vi har kommit väldigt långt med att skapa ett jämlikt samhälle även för hbt-personer. Men just för att vi kommit så långt blir också de som inte tror på människors lika värde allt mer desperata, och tar till allt grövre metoder. Sedan 2006 har antalet anmälda hatbrott mot hbt-personer ökat med 56%. Det är ett klart misslyckande för Alliansens politik. Mona Sahlin har lyft hatbrotten som den mest prioriterade hbt-frågan nästa mandatperiod. Vi socialdemokrater vill återuppta arbetet mot hatbrott och ge tydliga direktiv till berörda myndigheter. Vi vill att polis och rättsväsende ska ges bättre hbt-kompetens, det är en hörnsten i arbetet mot hatbrott!
Vi vill också, ihop med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, att transpersoner också ska omfattas av lagskyddet mot hets och hatbrott. För så ser det inte ut idag, och därför finns det inte ett enda prejudicerande fall där någon dömts för hatbrott mot transpersoner. Ska vi kunna motverka hatbrott mot transpersoner på ett effektivt sätt måste det finns tydligt uttalat i lagen att gruppen omfattas. Det ska inte vara så att det kan ge en straffskärpning om någon blir nedslagen för att han är homosexuell, men inte för att han är transperson. Men så ser det i praktiken ut idag. Det vill vi ändra på.
Ett annat område där det är viktigt med ändringar är familjepolitiken. Vi socialdemokrater vill att alla familjer känner sig välkomna och respekterade i samhället. Då kan vi inte behandla familjer olika beroende på barnens föräldrar är två mammor, en ensamstående mamma, en mamma och en pappa och pappas ny fru, en mamma, en medmamma, en pappa och en extrapappa. Barn behöver tillgång till alla sina föräldrar, oavsett antal. Idag kan inte barnets tredje eller fjärde viktiga sociala förälder få information från dagis, vara hemma och ta hand om barnet när det är sjukt eller vara föräldraledig. Det här ställer ju till enorma problem en massa familjer. Därför tycker vi det är viktigt att göra en översyn av lagstiftningen kring antalet vårdnadshavare. Vi är överens med Miljöpartiet och Vänsterpartiet att den här översynen ska bli verklighet, om vi vinner valet.
Vi är också överens om Sverige snabbt måste utreda situationen för de barn i Sverige som har fötts genom surrogatmödraskap, eller som man också kan säga, värdmödraskap. Idag finns det barn i Sverige som har fötts av kvinna i exempelvis USA, men som lever med sina pappor i Sverige. Rättsläget för de här barnen är rätt osäkert. Därför vill vi rödgröna vill starta en utredning om värdmödraskap, i positiv anda. Samtidigt måste man i de här sammanhanget vara noga med att undvika risker för kommersialisering som leder till att fattiga kvinnor exploateras.
Det område där det finns mest kvar att göra i hbt-frågor är rättigheter för transpersoner. Transpersoner är den grupp som fortfarande inte är likställda i lag. Det är inte förbjudet att hetsa mot transpersoner och det är inte förbjudet att stifta lagar som diskriminerar transpersoner. Det här vill vi socialdemokrater ändra på, om vi vinner valet. Vi vill inkludera transpersoner i grundlagsskyddet mot diskriminering och i hetslagstiftningen, på samma sätt som andra minoriteter skyddas.
Vi vill också att det ska bli möjligt att få ut nya intyg och betyg, när man permanent har bytt personuppgifter. Det här är viktigt om man ska kunna söka utbildning och arbete på samma villkor som andra. Annars tvingas man som transsexuell att välja mellan att antingen visa upp sina gamla intyg, med gamla personuppgifter, och berätta om sin bakgrund eller helt enkelt låta bli att styrka sina meriter. Det här är inte acceptabelt, ingen människa ska tvingas berätta om känsliga medicinska uppgifter när man söker jobb. Och risken för diskriminering är uppenbar. Det här vill vi socialdemokrater ändra på! Om vi vinner valet vill vi ordna möjligheter att få nya intyg och betyg, för de som bytt juridiskt kön.
En av de allra viktigaste transfrågorna nästa regering måste ta tag i är könstillhörighetslagen. Ni läste kanske i somras om att transsexuella fortfarande tvångssteriliseras i Sverige. Det är ett av de krav som ställs för att någon ska få byta kön. Det här är skamligt! Att hindra en viss grupp från att skaffa barn är inte något som hör hemma i ett anständigt samhälle. Vi rödgröna har en gemensam överenskommelse om att avskaffa tvångssteriliseringarna. Från Alliansens sida finns inga gemensamma vallöften i hbt-frågor,. De är inte ens överens om att tvångssteriliseringarna ska avskaffas.
Till sist, vården för transpersoner. Vi rödgröna är överens om att förbättra vården för transpersoner. Att ha tillgång till en rättvis hälso- och sjukvård i hela landet, det måste omfatta även transpersoner, och här behöver man gör amycket. Om jag blir invald kommer jag jobba hårt för en bra transvård i Stockholms Läns landsting, framför allt med respekt för den enskilda patienten.
Jag tycker just patientdialog och säkrade patienträttigheter, för alla patientgrupper är väldigt viktigt. Jag vet av egen erfarenhet hur utlämnad man kan bli som patient, när man upplever att man inte får vara med och påverka sin vård eller betraktas som idiot av sin läkare. Jag tycker inte att några patienter ska behöva känna så. Vården ska alltid enligt hälso- och sjukvårdslagen ges i samverkan med patienten, och det är vår uppgift som politiker att se till att vårdpersonal har förutsättningar att fixa det lagkravet. Det ser jag som en av de viktigaste uppgifterna för mig i landstingsfullmäktige, om jag får väljarnas förtroende.
Till sist vill jag uppmana er att gå och rösta på söndag. Om ni tror på alla människors lika värde, lägg en röst på ett demokratiskt parti. Oavsett vilket parti ni väljer, en röst på något av de demokratiska partierna hos de rödgröna eller hos alliansen, är en röst mindre på de odemokratiska krafterna. Hur ni än väljer, rösta på demokratin på söndag!
************* Hållet 2010-09-17, i Expressens valstuga vid Sergels torg.
Var finns ärligheten och kunskapen i Alliansens hbt-engagemang?
Ju mer jag ser av allianspartiernas sätt hantera hbt-frågor i valrörelsen, desto mer betänksam blir jag. Det känns valhänt, spretigt och ytligt, lite som den praktiska hbt-politiken varit. Delar av politiken var bra, utrikespolitiken inte minst. Men delar har verkligen inte varit bra, inklusive delar av utrikespolitiken. Det är dumt att som nu i valrörelsen försöka låtsas att denkritik somförtsfram, avfleraMR-organisationer, inte ens har existerat.
Det handlar om ärlighet Även med några enstaka dagar kvar till valet är det rimligt att vara ärlig och inte dölja den kritik som Alliansregeringen fått i hbt-frågor trots allt existerat, hur obekvämt det än är.
Vad gäller 2008 års diskrimineringslag är den resultatet av en lång process, både i Sverige och EU. Det var den socialdemokratiska regeringen som beslutade att tillsätta både den senaste diskrimineringskommittén och den föregående. I kommittéerna har samtliga riksdagspartier deltagit och det finns en bred enighet kring lagen. Bland de tidigare beslut som slutligen lett till ett förhållandevis heltäckande och bra diskriminieringsskydd för hbt-personer återfinns ett flertal beslut om diskrimineringsskydd för homo- och bisexuella, tagna under socialdemokratiska regeringar. Även om Moderaterna idag står bakom diskrimineringsskyddet för hbt-personer kan ingen ärligt påstå att de varit drivande i den utveckling som startade redan 1987.
Borgerliga hbt-politiker undviker också att nämna att Alliansen helt saknar gemensamma vallöften i hbt-frågor, men det är kanske begripligt. Som aktiv hbt-politiker i Alliansen är det säkert jobbigt att diskutera Kristdemokraternas negativa inställning, och Moderaternas ointresse. Och alla partier går ju till val som enskilda partier, inte som´block, så det är kanske okey även i väljarnas ögon.
Men är det ärligt att helt mörka att inget av de borgerliga partier som under Pride tävlade om att få krama ihjäl transpersoner gjorde någonting när Hägglund i tre år gömde frågan om könstillhörighetslagen längst ned i pappershögarna på Socialdepartementet? Är det ärligt att låtsas som om man inte sitter i samma regering och hade kunnat ställa krav på både kristdemokraterna och moderaterna, om man ansåg att frågan var viktig? Jag tycker inte det. Lite mer ärlighet vore smakfullt, överlag.
Det handlar också om kunskap Det minsta man kan begära av ett partis engagemang i hbt-frågor är också att partiet är insatt i de frågor de uttalar sig om. Det tycker inte jag att Folkpartiet eller Moderaterna visar exempel på, när de fortfarande driver frågan om att namnlagen ska ändras så alla myndiga ska få välja vilket förnamn de vill, oavsett kön.
Det är snart ett år sedan praxis ändrades. Numera får alla vuxna människor själva bestämma sina förnamn oavsett juridiskt eller biologiskt kön.
Enligt uppgifter från jurist Jan Ottosson på Patent och registreringsverket omfattar praxisändringen både tillägg, delvisa byten och fullständiga byten av förnamn. Den enda, men nog så viktiga, återstående frågan kring namnlagen handlar om situationen för minderåriga transpersoner. Men dessa nämner varken Moderaterna eller Folkpartiet, eller något annat parti heller tyvärr.
Jag begriper inte detta. Det saknas ju trots allt inte människor med kunskap i frågorna hos Folkpartiet åtminstone. Varför utfärdar man då vallöften i frågor som redan är lösta?
Och varför sprider ett antal liberaler vanföreställningen att det var Folkpartiet som var först att ta ställning mot tvångssteriliseringarna av transsexuella? Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet tog ställning i frågan hösten 2007. Antalet riksdagsmotioner mot tvångssteriliseringarna är vida fler från rödgrönt hål än från allianshåll.
Att tvångssteriliseringarna äntligen uppmärksammades i somras berodde förmodligen till stor del på att den "sista" stora homofrågan, äktenskapet, var avklarad, att RFSL mer på allvar började driva frågan och en utnötningseffekt av både RFSLs, transrörelsens och enskilda S, V, Mp och Fp-politikers insatser de senaste tio åren. Folkpartiets utspel i valrörelsen kring Pride bidrog säkert det också, men bara som en av flera faktorer. Ger man folkpartiet och enskilda liberaler hela äran visar man bara att man inte följt frågan längre än sedan 2009. Eller att man inte tycker fakta är så viktiga när man vill vinna valet.
Fakta Den personkult som ibland odlas i borgerliga led har inte så mycket med politik att göra. Det viktiga för väljarna tror jag är vad ett parti konkret lovar att göra, och hur väl partiet kan tänkas genomföra sina löften. Och även om jag ibland kan vara irriterad över att Socialdemokraterna ibland tar tid på sig, och blir omsprungna av Vänsterpartiet och Miljöpartiet i hbt-frågor, så är det ändå så att vi har levererat hbt-reformer sedan 1944. Vi har också vart bra på att infria våra vallöften generellt. Enligt forskningen har socialdemokratiska regeringar åtminstone delvis uppfyllt 90% av alla vallöften! Det är en god garant för att vi kommer göra allt vi kan för att genomföra de vallöften vi utlovar.
Men skillnaden ligger inte så mycket i hur väl partierna uppfyller sina vallöften, där är det ganska jämnt. Skillnaden ligger istället i vilka vallöften vi ger, hur många de är men framförallt hur konkreta de är. Socialdemokraterna har 24 stycken mycket konkreta och skarpa vallöften till hbt-personer!
Flera av dem är dessutom gemensammaöverenskommelser med våra regeringskollegor Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Detta är nästa skillnad mellan oss och allianspartierna i hbt-poltik. Vi kan göra gemensamma överenskommelser som regering. För vi går inte till val ihop med Kristdemokraterna. Vi kommer som regering kunna bedriva en kvalitativ och effektiv jämlikhetspolitik även för hbt-personer!
Valet borde vara mycket enkelt! Sveriges hbt-personer behöver en rödgrön regering!
Socialdemokraterna har levererat hbt-reformer sedan 1944!
Der förekommer en hel del smutsiga trick i valrörelsen. Ett av dem syntes flitigt under Stockholm Pride, där Alliansföreträdare genom retoriska knep försökte få det att se ut som om det är borgerliga regeringar som har levererat i hbt-frågor. Och att Socialdemokraterna inte levererat, eftersom äktenskapsfrågan inte avgjordes under regeringen Persson. Jag säger som Mona, den könsneutrala äktenskapsbalken är de flesta partier, Kd undantaget, mycket glada åt. Och man kan verkligen känna att vi socialdemokrater borde lagt fram den redan tidigare. Men man bör inte glömma att regeringen Reinfeldt inte heller klarade att föreslå en könsneutral äktenskapslag, just pga Kristdemokraterna. Trots att frågan redan hade hanterats i flera år. Det var vi och resten av oppositionen som fick ta över rodret och tvinga fram ett beslut.
Vad gäller leverans tycker jag man kan ta en titt på nedstående lista över Socialdemokratiska hbt-reformer. Vad har borgerliga regeringar att komma med i jämförelse? Några enstaka beslut under regeringen Reinfeldt och avskaffandet av sjukdomsförklaringen. Med tanke på att borgarna ändå regerat 1/3 av åren sedan 1972 borde de ha levererat fler reformer än så, om de varit så fantastiska i hbt-frågor som de nu i valrörelsen gör gällande. Det är också inom socialdemokraterna den första öppna homosexuella riksdagsledamoten fanns, långt innan det kunde vara ett plus i minister-CVet.
1944, Homosexualitet avkriminaliserades, efter en riksdagsmotion från Socialdemokratiskt håll.
1972, Transsexuella och intersexuella fick rätt att byta juridiskt kön och få könskorrigerande behandling, efter ett lagförslag av den socialdemokratiska regeringen.
1987,Näringsidkare och myndighetspersoner förbjöds att diskriminera homosexuella, efter ett lagförslag av den socialdemokratiska regeringen.
1987, vid förolämpning mot någon med anspelning på att han har homosexuell läggning tilläts åklagare, inte bara målsägande, väcka åtal. Detta efter ett lagförslag av den socialdemokratiska regeringen.
1988, Fick sambor av samma kön i stort sett samma rättigheter och skyldigheter som heterosexuella sambor, efter ett lagförslag av den socialdemokratiska regeringen.
1995, Socialdemokraterna var med och drev igenom partnerskapslagen, i opposition.
1999, Förbjöds diskriminering pga sexuell läggning på arbetsmarknaden, efter ett lagförslag av den Socialdemokratiska regeringen. 1999, HomO, myndigheten med tillsynsansvar för den nya lagen, instiftades efter ett lagförslag av den Socialdemokratiska regeringen.
2001, Den socialdemokratiska regeringen lade fram en nationell handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering.
2002Diskriminering pga sexuell läggning avseende studenter på högskolor och universitet förbjöds, efter ett lagförslag av den Socialdemokratiska regeringen.
2002, Samkönade par fick rätt att prövas som adoptivföräldrar på samma villkor som andra par, efter ett lagförslag av den Socialdemokratiska regeringen. 2003,Hets avseende någons sexuella läggning förbjöds uttryckligen, efter ett lagförslag av den Socialdemokratiska regeringen.
2003, Straffskärpningsregeln i brottsbalken ändrades, så även hatbrott mot homo- och bisexuella, och inte bara andra minoriteter, uttryckligen kunde ge strängare straff. Detta efter ett lagförslag från den Socialdemokratiska regeringen.
2003Diskrimineringsskyddet skärptes och vidgades, bland annat vad gällde sexuell läggning, efter ett lagförslag av den Socialdemokratiska regeringen.
2003, Ett grundlagsskydd mot diskriminering pga sexuell läggning infördes, efter ett lagförslag av den Socialdemokratiska regeringen. 2003,Könsneutral sambolag infördes, efter ett lagförslag av den Socialdemokratiska regeringen.
2004,Bastuklubbslagen, som i praktiken enbart förbjöd sexklubbar för homosexuella och hindrade säkrare-sex-information, avskaffades, efter ett lagförslag av den Socialdemokratiska regeringen. Lagen hade inte bidragit till att minska spridningen av HIV.
2005,Diskriminering pga sexuell läggning förbjuds inom socialtjänsten, socialförsäkringssystemet, A-kassan och hälso- och sjukvården, efter ett lagförslag av den Socialdemokratiska regeringen.
2005, Förföljelse pga sexuell läggning eller kön blev uttryckligen flyktinggrundande, efter ett lagförslag av den Socialdemokratiska regeringen.
2005, fick lesbiska rätt att få assisterad befruktning, på samma villkor som andra kvinnor, efter ett lagförslag av den Socialdemokratiska regeringen.
2006,diskriminering på grund av sexuell läggning mot elever i förskolar, grundskolan och inom gymnasiet förbjöds, efter ett lagförslag av den Socialdemokratiska regeringen.
2009, Socialdemokraterna var med och drev igenom den könsneutrala äktenskapslagen, i opposition
Tjugofyra skäl för hbt-personer att rösta på Socialdemokraterna!
Detta är vad Socialdemokraterna vill i hbt-frågor. Notera att mycket av det, både det internationella och det som gäller vård för transpersoner, är rödgröna överenskommelser. Från det rödgröna regeringsalternativet finns alltså färdiga beslut att snabbt omsätta i politik, redan innan valet. För i en rödgrön regering finns ingen Kd-joker med i leken.
Stjärnfamiljer * Vi behöver skyndsamt utreda den legala situationen för de barn som lever i Sverige som fötts genom surrogatmödraskap. En rödgrön regering startar en utredning om surrogatmödraskap i positiv andra. I det sammanhanget är det viktigt att undvika risker för kommersialisering som leder till att fattiga kvinnor exploateras. De rödgröna partierna är eniga i frågan om surrogatmödraskap. * Översyn av lagstiftningen kring antalet vårdnadshavare!
Internationella frågor, europafrågor och asylfrågor * Ta initiativ till en internationell konferens om att stärka HBT-personers rättigheter. * Inom FN verka för en internationell konvention om avskaffande av all diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. * Aktivt försvara HBT-personers mänskliga rättigheter i hela EU. Arbeta för att samkönade äktenskap ingångna i ett medlemsland ska vara giltiga i hela unionen. * Ta fram en handlingsplan för HBT-frågor i utvecklingssamarbetet samt öka biståndsinsatserna till stöd för arbetet med HBT-personers rättigheter. * Genom dialog stödja och uppmärksamma HBT-personers mänskliga rättigheter i internationella relationer. * Stödja personer och organisationer som kämpar för HBT-personers rättigheter. * Förbättra HBT-personers möjlighet till asyl genom att bland annat stärka rättssäkerheten samt höja kompetensen i bedömningen i dessa ärenden vid Migrationsverket. * Diskrimineringsskyddet inom EU ska uttalat inkludera både könsidentitet (gender identity) och könsuttryck (gender expression). * EU och Europarådet ska i högre grad än idag ska initiera och finansiera kunskapsöversikter och forskning kring transpersoners mänskliga rättigheter. * Sverige ska agera för att fler länder ratificerar och respekterar Yogakartaprinciperna.
Vården för transpersoner och frågor om juridisk kön * Transsexuella ska inte tvingas sterilisera sig eller skilja sig för att byta juridiskt kön! *Tillåt att en kvinna befruktas med sin frus spermier eller använda sin mans ägg, även i de fall resten av könscellerna behöver tillföras utanför paret. * Transsexuella ska erbjudas möjlighet att frysa ned könsceller, före könskorrigerande behandling. * Transsexuella som bor i Sverige ska kunna att byta juridiskt kön även om de inte är svenska medborgare. * Transpersoner ska ges adekvat tillgång till en rättvis hälso- och sjukvård i hela landet. * Transpersoner som byter juridisk könstillhörighet ska ges rätt att erhålla nya skolbetyg och arbetsintyg i de nya personuppgifterna.
Diskriminering, hiv, hets och hatbrott, övrigt * Lagstiftningen mot anti-diskriminering ska kompletteras med ett partsgemensamt arbete för ett icke-diskriminerande arbetsliv. Vi vill att avidentifierat ansökningsförfarande till offentliga tjänster och andra metoder för att motverka diskriminering fortsatt ska prövas och utvecklas. * Inkludera transpersoner i grundlagsskyddet mot diskriminering. * Transpersoner ska omfattas av diskrimineringslagens krav på aktiva åtgärder. * Tillsätta en nationell utredning om transpersoners situation. Men lagförändringarna vad gäller könstillhörighetslagen behöver inte utredas ytterligare, de bör ske snarast möjligt. * Personal i grund och gymnasieskolan ska ges transkompetens. * Avskaffa informationsplikten för de som lever med hiv. Däremot vill vi inte avkriminalisera medvetet överförande av hivsmitta. * Inkludera transpersoner i hetslagstiftningen och hatbrottslagstiftningen.
"Rödgröna besked om stärkta rättigheter för transpersoner i Sverige
Rättvis vård för transpersoner – riv upp lagen om tvångssterilisering
En föråldrad lagstiftning skapar hinder och diskriminerar transpersoner i Sverige. De viktigaste bestämmelserna om könsbyte finns i lagen om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall från 1972. Flera av de krav som lagen ställer måste nu ändras eller tas bort.
Kravet på att den som ska genomgå könsbyte måste vara ogift är orimligt när äktenskapslagstiftningen gjorts könsneutral. Kravet pressar gifta transpersoner att skilja sig. Lagens krav på sterilisering för att genomgå ett juridiskt könsbyte är upprörande och otidsenligt. Den som genomgår könsbyte tillåts inte heller att frysa ner könsceller på samma villkor som andra. Vidare krävs att den som vill byta könstillhörighet ska vara svensk medborgare vilket saknar relevans.
Socialstyrelsen har lämnat en genomarbetad utredning om viktiga frågor när det gäller transexuella. Utredningen föreslår en rad förändringar av lagstiftningen för att stärka transpersoners rättigheter. Utredningen lyfter också fram behovet av en samordning av vården av transpersoner för att säkra och höja kompetensen och för att kunna ge likvärdig vård i hela landet.
En rödgrön regering kommer att ändra lagstiftningen gällande fastställande av könstillhörighet:
• Kravet på sterilisering tas bort • Förbud mot att spara könsceller ska bort • Kravet på att personen ska vara ogift ska bort • Könsbyte ska inte enbart vara förbehållet svenska medborgare
En rödgrön regering ska också verka för att transpersoner ges adekvat tillgång till en rättvis hälso- och sjukvård i hela landet" ***********************
Det här är bra för väljarna, tydliga överenskommelser redan innan valet i viktiga HBT-frågor är viktigt för många väljare. Vi rödgröna har en liknande överenskommelse om Sveriges internationella HBT-arbete, en minst lika viktig fråga. Jag har inte sett något liknande från Alliansen. Där lär det inte bli lika lätt att komma överens, att döma av RFSLs undersökning och KIMs undersökning.
(KIMs enkät är utförd innan Socialstyrelsens rapport om transvården publicerades. C, M har bytt åsikt i frågan om tvångssteriliseringar sen dess, från Har inte tagit ställning (noll poäng) till Ja (+2 poäng) och Kd har bytt åsikt från Nej (- 2 poäng) till Har inte tagit ställning (noll poäng). Det förändrar dock inte deras placering i poängsammanställningen.)
Allianspartierna står som synes långt ifrån varandra i HBT-frågor, och även om jag känner många liberaler jag både respekterar och tycker gör ett bra jobb i frågorna hjälper inte det när man bildar regering med Kristdemokraterna. Vill man ha en regering som kommer jobba med mänskliga rättigheter även för hbt-personer bör man rösta rödgrönt.
Och vill man få ett snabbt slut på tvångssteriliseringarna av transsexuella bör man inte rösta på det regeringsalternativ som har ett parti, kristdemokraterna, i sin allians som inte är emot dem utan tycker tvångssteriliseringar är "en svår fråga".
Jag är jämlikhetskonsult och socialdemokrat som bloggar om allt från normer och genusfrågor till utbildningspolitik. Jag brinner bland annat för jämlikhet, mänskliga rättigheter och rättstrygghet!
Verksam inom bla Socialdemokraterna, svensk transrörelse, Transgender Europe och transföreningen KIM.
Bloggen innehåller mina helt privata åsikter. Fotograf: Carolina Hawranek
