Borgarna i landstinget slarvar bort hbt-frågorna

Det är sällan jag är genuint besviken och ledsen över att politiker fattar beslut om att införa en hbt-policy i en verksamhet. Men idag är jag det. Den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting har nu i första beslutsinstansen beslutat om en hbt-policy för hela landstinget, som ska gälla till 2016. Så långt är allt bra och det finns inga fel varken på ambitioner eller värderingar.

Men när jag som transperson noterar att dokumentet i inledningen räknar upp samtliga diskrimineringsgrunder utan just könsöverskridande identitet eller uttryck blir jag givetvis lite besviken. Mina erfarenheter av vården säger mig också att det nog inte är helt självklart för alla landstingets olika enheter vet vad som verkligen är ett gott bemötande av hbt-personer, som landstinget enligt policyn ska ha.

Inte med tanke på att patienter vanligen inte alls får det namn och det pronomen de föredrar i journalen, att så gott som inga blanketter ger en möjlighet att fylla i ett annat kön än man eller kvinna, att det inte finns rutiner för hur man hanterar patienter som vill ligga i en kvinnosal, men har manligt personnummer (än mindre likande konfliktssituationer mellan anställda i omklädningsutrymmen). Det finns inte rutiner för hur man ska tänka kring sekretess för minderåriga patienters hbt-identitet och risken för hedersvåld i familjen eller hur man ska tala om transpatienters kroppar för att skapa förtroende vid exempelvis vårdkontakter där ett offer för hatbrott eller våldtäkt undersöks och så vidare. Och detta är bara en bråkdel av alla bekymmer, kring enbart bemötande i patientsituationer och enbart de som berör transpatienter. Policyn ska omfatta hela hbt-gruppen, både patienter och personal, både kollektivtrafik och vård och omsorg.

Om jag sen tar på mig yrkesrollen konstaterar jag tyvärr att det hela inte kommer fungera alls i praktiken. Dels saknas stora delar av det som en likabehandlingsplan som omfattar personalen bör innehålla enligt DOs åsikter. De aktiva åtgärder som beskrivs i en likabehandlingsplan bör omfatta allt från rekrytering, föräldraskap, utbildning, karriärmöjligheter och kompetensutveckling till fysisk arbetsmiljö, lönefrågor och förebyggande av trakasserier. Det mesta av detta berörs inte alls, och i övrigt bara mycket ytligt.

Men sen finns det stora problem även om man bara ser till relationen landstinget-patienter. En hbt-policy (i form av ett slags åtgärdsprogram, trots titeln) med åtgärder som enheten ska betala själva (inga mer medel anslås), bestämma själva (tre helt valfria åtgärder) och utvärdera själva kommer i bästa fall bli en ren papperstiger. I värsta fall innebär den ett hinder för konkreta initiativ till riktigt jämlikhetsarbete på området. Det blir alltför lätt för en verksamhetschef som ogillar frågorna att hänvisa till att verksamheten har en hbt-policy man redan följer och därmed neka till alla andra förslag. Det liggande förslaget riskerar också att skapa sämre attityder istället för bättre. Det finns redan ett , berättigat, missnöje inom landstinget över mängden policys och åtgärder som ska rapporteras. Ännu en policy som inte åtföljs av budgeterade medel och verkliga satsningar riskerar att uppfattas som grinig detaljstyrning och misstroendeförklaringar. Det är nog lätt att den känslan smittar av sig och inte omfattar bara landstingsledningen utan också hbt-personerna.

Vanligen skapar man en åtgärdsplan för organisationsutveckling inom ett område genom att man:
* analyserar problemen,
* genomför en måldiskussion och sätter upp visionära mål och mer konkreta
långsiktiga mål respektive delmål,
* beslutar om åtgärder och genomför dem,
* utvärderar åtgärderna
* och slutligen följer upp det hela, förslagsvis genom att jämföra utfallet med målen
* och justera mål eller åtgärder inför nästa år.
Alternativt börjar man med målen, om det tex handlar om att öka marknadsandelar, och går sen på nulägesanalysen.

Det den borgerliga majoriteten tycks vilja göra är att kliva direkt in i processen, genomföra åtgärder man inte vet om det är de som behövs, utifrån problem man inte kartlagt och sedan varken på allvar utvärdera åtgärderna eller följa upp och revidera processen utifrån utfallet. Det blir en slags låtsaspolitik. Och det riktigt tragiska är att jag tror Johan Sjölander har alldeles rätt, detta beror inte ens på ovilja att göra något åt den bristande jämlikheten för hbt-patienter i landstinget. Om det beror på prestige, en ovilja att erkänna att man slarvat fram ett såpass viktigt dokument, eller på något annat låter jag vara osagt.

På torsdag 22/9 fattar Hälso- och sjukvårdsnämnden beslut i frågan, sedan går det vidare till landstingsfullmäktige. Händer inget innan dess, om varken återremiss eller ett bättre förslag vinner gehör, sitter hbt-communityt i Stockholm fast med ett åtgärdsprogram som innebär ett stort problem för jämlikhetsarbetet inom hbt-området i landstinget. Det vore djupt tragiskt.

Hbt-policyn + tjänstemannautlåtandet.

Etiketter: borgarna, HBT, jämlikhet, landstinget, Socialdemokraterna, Stockholm

posted by Luka(s) @ 7:21 em 4 comments