Var finns ärligheten och kunskapen i Alliansens hbt-engagemang?

Ju mer jag ser av allianspartiernas sätt hantera hbt-frågor i valrörelsen, desto mer betänksam blir jag. Det känns valhänt, spretigt och ytligt, lite som den praktiska hbt-politiken varit. Delar av politiken var bra, utrikespolitiken inte minst. Men delar har verkligen inte varit bra, inklusive delar av utrikespolitiken. Det är dumt att som nu i valrörelsen försöka låtsas att den kritik som förts fram, av flera MR-organisationer, inte ens har existerat.

Det handlar om ärlighet
Även med några enstaka dagar kvar till valet är det rimligt att vara ärlig och inte dölja den kritik som Alliansregeringen fått i hbt-frågor trots allt existerat, hur obekvämt det än är.

Jag tycker inte heller det är särskilt ärligt att försöka få det att se ut som om det är Alliansregeringen som ordnat den könsneutrala äktenskapslagstiftningen och att det är allianspartierna som är de enda vi kan tacka för den sammanhållna diskrimineringslagstiftningen. Väljarna är inte dumma, varför skulle de glömma att Kristdemokraterna blockerade frågan och att regeringen därmed inte kunde lägga en proposition? Oppositionen, det vill säga S, V och Mp lade en motion med ett färdigt lagförslag eftersom den proposition regeringen lagt inte föreslog könsneutrala äktenskap. Detta ledde till att M, Fp och C tvingades lägga en egen motion och Civilutskottet slutligen kunde lägga ett betänkande som ledde till könsneutral äktenskapsbalk.

Vad gäller 2008 års diskrimineringslag är den resultatet av en lång process, både i Sverige och EU. Det var den socialdemokratiska regeringen som beslutade att tillsätta både den senaste diskrimineringskommittén och den föregående. I kommittéerna har samtliga riksdagspartier deltagit och det finns en bred enighet kring lagen. Bland de tidigare beslut som slutligen lett till ett förhållandevis heltäckande och bra diskriminieringsskydd för hbt-personer återfinns ett flertal beslut om diskrimineringsskydd för homo- och bisexuella, tagna under socialdemokratiska regeringar. Även om Moderaterna idag står bakom diskrimineringsskyddet för hbt-personer kan ingen ärligt påstå att de varit drivande i den utveckling som startade redan 1987.

Borgerliga hbt-politiker undviker också att nämna att Alliansen helt saknar gemensamma vallöften i hbt-frågor, men det är kanske begripligt. Som aktiv hbt-politiker i Alliansen är det säkert jobbigt att diskutera Kristdemokraternas negativa inställning, och Moderaternas ointresse. Och alla partier går ju till val som enskilda partier, inte som´block, så det är kanske okey även i väljarnas ögon.

Men är det ärligt att helt mörka att inget av de borgerliga partier som under Pride tävlade om att få krama ihjäl transpersoner gjorde någonting när Hägglund i tre år gömde frågan om könstillhörighetslagen längst ned i pappershögarna på Socialdepartementet? Är det ärligt att låtsas som om man inte sitter i samma regering och hade kunnat ställa krav på både kristdemokraterna och moderaterna, om man ansåg att frågan var viktig? Jag tycker inte det. Lite mer ärlighet vore smakfullt, överlag.

Det handlar också om kunskap
Det minsta man kan begära av ett partis engagemang i hbt-frågor är också att partiet är insatt i de frågor de uttalar sig om. Det tycker inte jag att Folkpartiet eller Moderaterna visar exempel på, när de fortfarande driver frågan om att namnlagen ska ändras så alla myndiga ska få välja vilket förnamn de vill, oavsett kön.

Det är snart ett år sedan praxis ändrades. Numera får alla vuxna människor själva bestämma sina förnamn oavsett juridiskt eller biologiskt kön.

Enligt uppgifter från jurist Jan Ottosson på Patent och registreringsverket omfattar praxisändringen både tillägg, delvisa byten och fullständiga byten av förnamn. Den enda, men nog så viktiga, återstående frågan kring namnlagen handlar om situationen för minderåriga transpersoner. Men dessa nämner varken Moderaterna eller Folkpartiet, eller något annat parti heller tyvärr.

Jag begriper inte detta. Det saknas ju trots allt inte människor med kunskap i frågorna hos Folkpartiet åtminstone. Varför utfärdar man då vallöften i frågor som redan är lösta?

Och varför sprider ett antal liberaler vanföreställningen att det var Folkpartiet som var först att ta ställning mot tvångssteriliseringarna av transsexuella? Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet tog ställning i frågan hösten 2007. Antalet riksdagsmotioner mot tvångssteriliseringarna är vida fler från rödgrönt hål än från allianshåll.

Att tvångssteriliseringarna äntligen uppmärksammades i somras berodde förmodligen till stor del på att den "sista" stora homofrågan, äktenskapet, var avklarad, att RFSL mer på allvar började driva frågan och en utnötningseffekt av både RFSLs, transrörelsens och enskilda S, V, Mp och Fp-politikers insatser de senaste tio åren. Folkpartiets utspel i valrörelsen kring Pride bidrog säkert det också, men bara som en av flera faktorer. Ger man folkpartiet och enskilda liberaler hela äran visar man bara att man inte följt frågan längre än sedan 2009. Eller att man inte tycker fakta är så viktiga när man vill vinna valet.

Fakta
Den personkult som ibland odlas i borgerliga led har inte så mycket med politik att göra. Det viktiga för väljarna tror jag är vad ett parti konkret lovar att göra, och hur väl partiet kan tänkas genomföra sina löften. Och även om jag ibland kan vara irriterad över att Socialdemokraterna ibland tar tid på sig, och blir omsprungna av Vänsterpartiet och Miljöpartiet i hbt-frågor, så är det ändå så att vi har levererat hbt-reformer sedan 1944. Vi har också vart bra på att infria våra vallöften generellt. Enligt forskningen har socialdemokratiska regeringar åtminstone delvis uppfyllt 90% av alla vallöften! Det är en god garant för att vi kommer göra allt vi kan för att genomföra de vallöften vi utlovar.

Men skillnaden ligger inte så mycket i hur väl partierna uppfyller sina vallöften, där är det ganska jämnt. Skillnaden ligger istället i vilka vallöften vi ger, hur många de är men framförallt hur konkreta de är. Socialdemokraterna har 24 stycken mycket konkreta och skarpa vallöften till hbt-personer!

Flera av dem är dessutom gemensamma överenskommelser med våra regeringskollegor Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Detta är nästa skillnad mellan oss och allianspartierna i hbt-poltik. Vi kan göra gemensamma överenskommelser som regering. För vi går inte till val ihop med Kristdemokraterna. Vi kommer som regering kunna bedriva en kvalitativ och effektiv jämlikhetspolitik även för hbt-personer!

Valet borde vara mycket enkelt! Sveriges hbt-personer behöver en rödgrön regering!

Etiketter: Alliansen, HBT, liberaler, Socialdemokraterna, Val 2010, vallöften, valrörelse

posted by Luka(s) @ 2:16 em