8 mars och bögars frimureri...

Dagen till ära tar jag tillfället i akt att skriva om könsmaktsordningen i HBT-världen. Det kanske är lite gnälligt, lite överdrivet, inte sådär välavvägt nyanserat som jag säkert borde vara. Men ibland måste man få vara mer personlig också.

För inspirationen vill jag tacka Fredrik Federley som i lördags intervjuades av Vestmanlands Läns Tidning ( artikeln finns tyvärr inte på nätet). Intervjun handlade en hel del om "Ursula", Federleys drug-alterego, rubriken är "Könet - ingen stor sak för Fredrik" och budskapet verkade vara att Fredrik Federley är en openminded person som tycker det är dumt att döma folk utifrån kön. Och det stämmer säkert.

Men, när reportern frågar: "Hur skulle världen se ut om vi inte hade normer om könsroller?" och Federley svarar "Då skulle den se ut mer som gayvärlden" brister allt.

För inget kunde vara mer fel! HBT-världen är långt ifrån befriad från hårda könsnormer. Bara det faktum att Federley, och detta är han verkligen inte ensam om, pratar om gayvärlden säger en hel del. Gayvärlden omfattar bara män, fråga närmsta flata eller bi-tjej. Att kvinnorna i HBT-världen osynliggörs är liksom ingen nyhet, killarnas homosocialisering blir självklart stark i en subkultur som inte ens är intresserade av kvinnor som objekt.

Det är ett sånt ömsesidigt manligt ryggdunkande, kombinerat med flörtande, och nätverkande att frimurarna ibland ligger i lä!

Det är knappast en ren tillfällighet att endast en av RFSLs ordföranden genom alla år varit kvinna, Christin Gilljam. Eller att QX jippo heter gaygala, inte HBT-gala. Homokultur antas ju vara schlager, inredning, mode, Drag Queens och en ytlig, manlig, klubbkultur. Och det är också ofta så den marknadsförs av gaymedia. Lesbisk kultur och transkultur, den ges rätt sällan utrymme.

Även i HBT-världen lyfter alltså män fram andra män. Att de partipolitiska HBT-nätverken domineras av män, särskilt om man går 5-10 år bakåt i tiden, är ingen hemlighet. Bara tre av de elva öppna homo-/bisexuella riksdagsledmöterna och ministrarna är kvinna, Elisebeth Markström (s), Josefine Brink (v) och Marianne Berg (v). Det förvånar knappast. Speciellt gäller den här manliga favoriseringen om mannen råkar vara snygg, kan tilläggas. Idealet är en stereotypt manligt snygg och lagom straightacting kille, men en lagom fjollig druga duger nog det också, om han är glamorös nog.

Men eftersom det inte är så glamoröst att vara transsexuell (eller transvestit, transgender, intergender, interssexuell etc) har vi inga liknande fördelar. Faktum är att jag är inte är säker på om transkillar ens är välkomna hos strikt manliga klubbar som SLM, men det ska jag låta vara osagt. Transtjejer var i alla fall länge portförbjudna hos Kvinnohuset på Blekingegatan, som dominerades av flator. Problemet med att vissa lesbiska subkulturer hade, och har, svårt att acceptera transtjejer hänger förmodligen ihop med delar av radikalfeminismen. Jag vet inte hur många gånger jag tvingats försvara min rätt att ha en kropp som stämmer med min själ, för rabiata lesbiska radikalfeminister. Angreppen från just den lilla delen av feminismen är ett enormt problem för transrörelsen, som vi ständigt tvingas bemöta. I den mån transkillar förvägras inträde handlar det väl knappast om att man tror att vi skulle vara utsända spioner från kvinnorörelsen, (vilket alltså är vad Janice Raymond &co predikar) utan mest om kroppsfixeringen i gaykulturen.

Könsmaktsordningen i HBT-världen handlar inte bara om att kvinnor ges mindre makt, utrymme och möjligheter. För så är det, oavsett vad vissa bögar naivt inbillar sig. Men nedvärderandet av alla transpersoner som inte showar i paljettklänningar på scen, den handlar såklart om kön den också. Drag Kings uppskattas visserligen av flator, men gaymedia bryr sig inte nämnvärt. Och alla vi andra, vi som gärna skulle ha samma rättigheter som andra och som tycker det liksom är vår tur nu, vi räknas knappt alls. Det finns alltid andra frågor som måste hanteras först, aldrig pengar att satsa på oss, alltid argument för att man ju inte kan kvotera in en massa transpersoner bara för att de är transpersoner. Som om inte unga, snygga bögkillar alltid kvoterats in i styrelser i HBT-världen, utan särskilt mycket kompetens att bidra med. Antalet transpersoner i beslutande organ i tyngre organisationer som RFSL, Stockholm Pride och de partipolitiska HBT-nätverken är lätt räknade. Transpersoner är ofta "the ugly ducklings" som Stephen Whittle, grundare av Press for Change och Professor of Equalities Law så träffande uttryckt det.

För mig som transperson är det svårt att se att allt detta handlar om något annat än en könsmaktsordning, som säger att cispersoner (icke-transpersoner) är mer värda än transpersoner. Den könsnorm som finns både i HBT-världen och i resten av samhället säger att det enda bra och riktiga sättet att se på kön är att det bara finns två kön, man och kvinna. Och att en människa måste ha en kropp, ett beteende/utseende och en könsidentitet som alla är entydigt manliga eller kvinnliga. Helst manliga såklart. För det handlar väl i grund och botten om ett förakt för allt som inte är entydigt manligt. Eller kanske ibland en brist på insikt om att man inte blir bra på jämställdhet bara för att man är bög och drag queen.

Fotnot: I den yngre generationen i queerrörelsen, < 35, ser det däremot annorlunda ut. Där tas vissa transfrågor lite mer på allvar, bögdominansen är också relativt försvunnen. Men det blir istället lite mycket queernorm ( du bör vara androgyn, vegan, vägra definiera ditt kön och sexuella läggning, polyamorös och "alternativ") ibland. Men överlag kanske det alltså finns visst hopp för framtiden.

-------------
Det här inlägget är en del av en rödgrön bloggstafett med anledning av internationella kvinnodagen. Först ut var initiativtagaren Ilona Szatmári Waldau, sen kom Anders Wallner, Åsa & Alexandra och Trollhare Hela stafetten hittar du här.

Etiketter: Fredrik Federley, HBT, Internationella kvinnodagen, jämställdhet, könsmaktsordning, QX, transpersoner

posted by Luka(s) @ 11:30 fm 12 comments

När ytan får styra - Alliansens HBT-politik

Det var en del hype kring hur HBT-vänliga Alliansen var, då direkt efter valet 2006. I HBT-media gjordes det affär av att man lyckats prestera två ministrar som var öppna HBT-personer. HBT-rättigheter nämndes i regeringsförklaringen, Fredrik Reinfeldt inledningstalade på Stockholm Pride och allt var så fantastiskt.
*Rättelse 9/3: Reinfeldt invigningstalade redan 2003. *

Men idag undrar jag om inte de som trodde och hoppades på en bra politik även för HBT-personer ångrar sig bittert. För vad hände, egentligen? Vi fick en könsneutral äktenskapslag, men inte var det Reinfeldts förtjänst. Moderaterna klarade inte av att hantera Kd, och så fick oppositionen ta över rodret och se till att den könsneutral äktenskapslagen (som hade förberetts av socialdemokratiska regeringen) blev verklighet.

Vi har en öppet bisexuell migrationsminister, men det har inte betytt att Sverige slutat utvisa homosexuella män till dödsdomar i Iran och andra länder. Vi har en öppet homosexuell, centerpartistisk, miljöminister, men han tycks inte förmå en av sina partikollegor att ta HBT-frågor på särskilt stort allvar.

Hatbrotten mot HBT-personer fortsätter att öka, men i regeringens regleringsbrev de tre senaste åren till Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen (kan läsas hos Ekonomistyrningsverket) nämns inte ens HBT-personer. Men visst, vi nämndes 2007, precis efter valet...
Och visst, ett antal regeringsmedlemmar har uppmärksammat HBT-personers situation utomlands, deltagit i prideparader och så vidare, men utrikesminsterns senaste utrikesdeklaration nämner inte med ett ord HBT-personer.
När det gäller något annat än yta och att visa upp sig i HBT-frågor, då levererar inte regeringen!

Och så har vi då Kristdemokraterna, de motspänstiga bakåtsträvare regeringen helst inte vill nämna när man pratar HBT-frågor.
Antalet HIV-smittade har ökat dramatiskt sedan valet, men regeringen, med kristdemokratiska folkhälsominister Maria Larsson i spetsen, verkar direkt ointresserade.. Och socialminister Göran Hägglund tycks helst försvåra livet för HBT-personer. Faktum är att KDs inställning till mänskliga rättigheter för HBT-personer inte skiljer sig så mycket från Sverigedemokraternas. Men resten av regeringen låter Kristdemokraterna hållas.

Vi Rödgröna kommer inte bilda regering med Kd. Och det är i praktisk politik som det avgörs vad som är en HBT-vänlig regering eller inte.

Som exempel på praktisk politik kan nämnas att Centerns senaste kongress behandlade en HBT-motion , Folkpartiets deschargeutskott konstaterade på partiets senaste kongress att det visserligen var bra att det fanns täta kontakter mellan HBT-liberalernas organisation och folkpartister men att "Tyvärr är HBT-liberalers verksamhet lite känd inom partiet." Partiet tycks ha behandlat fem HBT-motioner på senaste kongressen. Moderaterna behandlade en, av 57 stycken, HBT-motion på sin arbetsstämma.

De borgerliga öppna HBT-riksdagsledamöterna tycks inte heller engagerat sig nämnvärt i HBT-frågor. Fredrik Federley (c), Tomas Tobe (m) och Olof Lavesson (m) har tillsammans bara lagt kring nio motioner som rör HBT-personer under mandatperioden. Tobé har också lagt en motion som argumenterar emot dagens diskrimineringsskydd, hetslagstiftning och straffskärpningen vid hatbrott. Kristdemokraten Otto von Arnold har också lagts en enskild HBT-motion.

Bilden hos de rödgröna ser lite annorlunda ut. Socialdemokraternas Jobbkongress 2009 behandlade 29 motioner, Miljöpartiet biföll på sin kongress en rejäl proposition som handlade bland annat om HBT-personers lika rättigheter. Västerpartiet har ännu inte haft kongress inför valet.

Ulf Holm (mp) Hans Linde (v), Josefine Brink (v), Marianne Berg (v), Elisebeth Markström (s) och Börje Vestlund (s) har sammanlagt under mandatperioden lagt kring 90 motioner som rör HBT-personer. Mer än hälften kommer från Socialdemokratiskt håll. Skillnaden förklaras förmodligen delvis av att Socialdemokraterna numera har som policy att lägga egna, likalydande, motioner istället för att underteckna HBT-gruppens motioner.
Men det handlar också om att vi socialdemokrater har den mest aktiva och mest pålästa HBT-politiska organisationen. Och givetvis på att många socialdemokrater tycker frågorna är självklara, även om man inte är HBT-person!

En bra HBT-politik handlar inte om vilken tillhörighet ministrar och riksdagsledamöter har. Det handlar inte om hur mycket och ofta politiker uttalar sig eller syns i media i mer eller mindre jippobetonade HBT-sammanhang. Det handlar om värderingar, kompetens och hur mycket substans man har i sin politik. Där vinner vi rödgröna med hästlängder, Alliansens HBT-politik är mer yta än innehåll!

**************
Jag gör inte anspråk på att ha gjort en vetenskapligt korrekt studie, jag har utgått från motionernas rubriker och ibland även läst text för att se om t ex "mänskliga rättigheter" också har handlat om HBT-personer eller ej. I tveksamma fall har jag avfärdat motionen. Blocköverskridande motioner har jag inte tagit med alls, och jag har inte räknat någon motion mer än en gång. En del av skillnaderna i riksdagsmotionerande har sin grund i att partier i regeringsställning inte har samma behov av att lägga motioner, men den som granskar siffrorna för förra mandatperioden kommer se att de rödgröna även då var mer aktiva i frågorna.

Etiketter: Alliansen, Börje Vestlund, Fredrik Federley, HBT, kongress, motioner, resultat, riksdagen, Ulf Holm, Val 2010

posted by Luka(s) @ 1:01 em 0 comments

Federley tar hjälp av fiktiva bloggare....hejdlöst kul.....eller?

Bloggosfären är tämligen förvirrande, och ibland blir den mer förvirrande än vanligt. Nu har Fredrik Federley tydligen kontaktat den fiktive liberale bloggaren advokat Kurt Rantzén, via Facebook, för att be om hjälp. Det spännande i sammanhanget är att någon Kurt Rantzén inte tycks existera. Defintivt inte som advokat, och förmodligen inte alls. Det mest sannolika är väl att det bakom bloggen döljer sig en person med vänstersympatier och för mycket fritid. Rätt ofta blir också ironin på bloggen så subtil att det är tveksamt om humor egentligen är avsikten. Även om just inlägget om Federley är rätt roande, eftersom Federley själv lämnade öppet mål i den blogpost om "kulturvänsterns angrepp" som Rantzén ironiserar över.

Men, har Fredrik Federley verkligen kontaktat Rantzén? Vi har bara Rantzén ord på det, går det att lita på? Det skulle kunna vara så, Federley är knappast den förste att låta sig luras, även webredaktören för SVTs Agenda tycks ha tagit Kurranz blog på allvar. Men det kan lika gärna vara "Rantzéns" eget påhitt, och frågan är väl om avsikten då är att roa eller oroa. Vem han och hans agenda är vet ju ingen. Att Fredrik är Fredrik kan vi nog däremot tryggt lita på, precis som de han försvarar från "kulturvänstern", Johan Stael von Holstein och Cecilia Stegö Chiló, existerar han och är omisskännlig.

Det finns säkert de som tycker både Kurranz blogg och Federleys eventuella misstag är hejdlöst roligt. Men jag vet inte vad jag tycker, det verkar mest tragiskt, från början till slut. Tänk om den tid som lades ned på bloggar, och här inkluderar jag nog även min egen, istället lades på att driva konstruktiv politik? Vad är det som gör att vi som människor så ofta månar mer om vårt yttre, det vi kan verka göra, och tycka, än vårt inre, det vi verkligen gör och tycker? Se där något att fundera på, nu när påsken närmar sig, det ska jag göra.

Etiketter: Cecilia Stegö Chiló, Fredrik Federley, hoax, Johan Stael von Holstein, kulturvänstern, Kurranz blogg, källkritik

posted by Luka(s) @ 8:32 fm 1 comments