Brev till ärekbiskop Anders Wejryd, om tvångssteriliseringar

Min förra blogpost handlar om Svenska Kyrkans remissyttrandet på den gamla (och numera skrotade, tack och lov!) utredningen omhttp://www.blogger.com/img/blank.gif könstillhörighetslagen. Jag skrev ett personligt brev till ärkebiskopen i frågan, se nedan. Sommaren 2010 talade jag med honom som hastigast under Almedalsveckan, och hans medarbetare Ann-Chatrine Jarl lovade att jag skulle få det svar jag då ännu inte fått. Det svaret lyser fortfarande med sin frånvaro. Likasom Svenska kyrkans vilja att ta tag i frågan. Jag är fortfarande medlem i Svenska Kyrkan, men jag känner mig inte välkommen.

****************
Stockholm 2007-11-21

Hej Anders!
Det är i stor sorg jag skriver detta brev till dig. Jag är öppen bög och kristen, men har ändå aldrig tidigare funderat på att gå ur kyrkan. Men efter att ha läst det remissvar som Svenska Kyrkan har avgett på Könstillhörighetsutredningens betänkande (SOU 2007:16 - Ändrad könstillhörighet – förslag till en ny lag.) finner jag mig själv börja fundera på om inte utträde är det enda möjliga. Yttrandet är oerhört och jag är djupt bedrövad över att min kyrka kan uttala så här.

I vanliga fall brukar jag agera offentligt när jag tycker en organisation uttalat sig kränkande om HBT-personer. Jag skriver en debattartikel eller kontakter mina partikamrater. Men nu känner jag att det inte vore rätt. Det är en sak att vända sig till pressen när en myndighet eller organisation kränker en. Det är en helt annan att fundera över hur man ska reagera när man blir kränkt av sin egen familj. Alltså väljer jag att skriva personligt till dig, som herde och överhuvud, för att berätta hur jag känner när mitt eget samfund, min familj, gör mig illa.

För mig, och förmodligen för flera andra transsexuella, är svenska kyrkan min familj. Jag har en bakgrund som aktiv i dåvarande Kyrkans Ungdom, jag tillbringade hela min tonår i kyrkan och tänker fortfarande på Salems kyrka som min gamla hemförsamling, trots att jag inte varit i kommunen på flera år. Jag skolades in i kyrkan som konfirmand och kyrkvärd, hjälpte till på konfirmandläger och gudstjänster. Jag engagerade mig på stiftsnivå och jag kämpade för att skilja kyrkan från staten. Sen flyttade jag, bytte församling men bara delvis samfund (till EFS) och gifte mig och lät döpa min son inom EFS/Svenska Kyrkan. Nu är jag tonårsförälder och gläds åt att min son har valt att både konfirmera sig och vara aktiv i samma EFS-församling där han är döpt. Själv är jag mindre aktiv, bland annat för att samma präst som konfirmerade sonen också öppet skrev på prästuppropet mot samkönade äktenskap. Men jag deltar gärna i gudstjänster i andra församlingar och talar tom ibland på dem. För mig är Svenska Kyrkan mitt andliga hem, jag känner mig fortfarande hemma och välkommen där. Eller, jag kände mig åtminstone välkommen förr. Nu vet jag inte längre. Det känns som min egen kyrka lyst mig i bann.

Jag är nämligen en av dem som berörs av betänkande, eftersom jag har en bakgrund som transsexuell. Det är mig ni, dvs Svenska Kyrkan, talar om, jag och andra transsexuella finns i kyrkan. Och när ens egen familj går ut och offentligt säger sådant som ni säger i remissyttrandet, då gör det ont. Jag har inga ord för hur illa berörd jag blir av det ni säger, remissyttrandet tycks skrivet i en anda av högerkristen beskäftighet och inskränkthet som jag inte trodde var möjlig i mitt eget samfund. Hur tror ni att min son känner det om han får reda på att inte bara EFS utan hela Svenska Kyrkan också tycker att hans uppväxt måste ha varit så traumatiserande att han inte borde fått bli född? Och hur tror ni det känns för mig och andra transsexuella att få slängt i ansiktet att eftersom vi söker behandling mot vår sjukdom så får vi anses frivilligt ha gett upp tankarna på att skaffa barn? Det känns som om ni resonerar som om längtan efter barn inte kan anses vara tillräckligt stark hos oss om vi inte kan ”motstå frestelsen” att genomgå behandling. Och därför bör vi inte tillåtas skaffa barn, eftersom vi inte vill göra den uppoffringen det innebär att inte genomgå behandling.


Jag känner många transsexuella som längtar efter barn. Och som både förälder och kristen uppfattar jag ofta dem som mycket ansvarsfulla. De ser att de innan behandling inte är mogna för barn, de mår för dåligt. Men de vill, som många andra, ha kvar möjligheten, när de blivit friska och kan ge ett barn den omtanke och uppmärksamhet som behövs. Den insikten, klokskapen och barnlängtan har ni valt att uppfatta som ren och skär egoism, som om de vill skaffa barn av andra skäl än andra människor, som om just transsexuella skulle vara mer egoistiska i sin barnlängtan än andra. Det här känns som ren illvilja, jag förstår inte hur det kan vara förenligt med kristen kärlek att presentera er åsikt som ni gör. Ni gör så många så illa.

Hela remissyttrandet verkar präglas av en tanke att transsexuella kanske inte egentligen behöver behandlas med könskorrigerande operationer och hormonterapi. Ni tycker att vi kanske kostar för mycket i förhållande till vilken nytta vården kan tänkas ge och ni tycker att det faktum att det finns fall där folk sökt fastställelse i det gamla könet igen (av okänd orsak) indikerar att könskorrigerande behandling inte är garanterat det bästa sättet att hjälpa transsexuella. Och allt det här tycker ni utan att hänvisa till vetenskapliga studier. Jag är van vid det kunskapsförakt och den fientlighet mot vetenskapliga metoder som finns inom delar av frikyrkan, men jag hade inte väntat mig att finna det inom mitt eget samfund. Var och en som klarar av att, utan fördomarnas skygglappar, läsa vetenskapliga avhandlingar kan snabbt hitta en mängd studier på nätet som alla samfällt säger att könskorrigerande behandling är den bästa behandlingen, ur ett vetenskapligt perspektiv. Ni ifrågasätter den behandlingsmetod som fått mig att må bra, utan behandling hade jag antingen varit djupt deprimerad eller tagit livet av mig. Istället verkar ni mellan raderna säga att jag kanske mest var förvirrad, jag visste inte mitt eget bästa.

Det känns som om ni kastar tillbaka flera års skam och skuld i ansiktet på mig, all den skam jag kände när jag verkligen funderade allvarligt på om jag var knäpp. Ni verkar tycka att jag inte tänkte efter tillräckligt, och ni underkänner min personliga kontakt med Gud och min förmåga att be om vägledning. Det finns flera transsexuella inom Svenska Kyrkan, och inom andra kyrkor, som brottas med sina känslor och sin skam. Som transaktivist händer det att jag fungerar som stödkontakt för transsexuella i kris. Nu är jag oerhört orolig över att Svenska Kyrkans remissyttrande ska bidra till att transsexuella inom kyrkorna får rådet från präster och andra att inte söka vård för sina problem. Jag förstår inte hur ni kan bidra till detta synsätt. Det är ju folks liv som står på spel, det framgår tydligt redan av betänkandet att 20% av alla transsexuella försöker ta livet av sig, innan de får behandling och att den risken sjunker mycket avsevärt vid behandling. För mig känns det som om min egen kyrka skadar just dem jag försöker hjälpa, det känns oerhört tungt.

Könstillhörighetskommittén föreslår också fortsatt tvångssterilisering, i form av tvångskastrering, och svenska kyrkan invänder inte. Det är med djup besvikelse jag ser att kyrkan inte lärt sig något av läxan om tvångssteriliseringarna från 1945 och framåt, utan instämmer med kommitténs förslag. Hur man som kristen kan försvara ett förslag som inte på något sätt skiljer sig från de tvångssteriliseringar som skedde förr är för mig fullständigt obegripligt. Det finns helt enkelt inget försvar för den åsikten och det är djupt sorgligt att inte ens SvK klarar att se likheterna med de steriliseringar som tvingades på mindre socialt bemedlade kvinnor när de sökte abort eller tillstånd att gifta sig.

Som tonårsförälder oroar jag mig också extra mycket för alla unga transsexuella. Till skillnad från de flesta, inklusive könstillhörighetskommittén, så har jag talat med transsexuella under arton år. Flera av dem lever sedan länge som det kön de känner sig som.
Jag har sett hur de noga håller isär vänner som ”vet” och de som ”inte vet”, för att inte fel person ska få reda på att de ”bara ser ut som” killar och tjejer, att de har ett annat kön och ett annat namn på ID-kortet. Det känns outsägligt grymt att tvinga dem att leva dubbelliv, och ständigt vara rädda att avslöjas. De kan inte handla med kort i affärer ihop med kompisar, betala hyrda videofilmer med kort, inte utan bekymmer resa på språkresa, gå på tonårsdisco eller fixa biljetter till festivaler. Allt kräver legitimering, något de inte kan göra i andras sällskap om de inte vill bli utpekade som ”freaks”. Att byta juridiskt kön är en rent byråkratisk process, lika lite irreversibelt som att byta samfund. Varför ser ni inte likheten med att en ung människa kommer till tro? Även det är livsavgörande och omvälvande, ändå känns det självklart att unga får låta döpa sig och gå med i ett samfund. Men ni verkar tycka att unga transsexuella inte kan antas veta vilket kön de är, inte ens när en läkare ställt diagnos på dem är det riktigt säkert. Förstår ni inte hur orimligt det låter, som om vissa unga inte kan anses vara tillräkneliga för att de anser sig ha motsatt kön? Trots att det finns en vetenskapligt erkänd sjukdom som ger de symptomen och de har fått diagnos? Som förälder gör det mig ont att se att kyrkan inte vill se till dessa våra minsta. Just de som så starkt behöver vår hjälp vill man avvisa och tycks välja att inte tro på eller ens vilja lyssna till.

Som du ser har jag goda skäl att fundera över om det verkligen är försvarbart för mig att längre vara medlem i Svenska Kyrkan. Gudstjänster kan jag alltid delta i ändå, det är ju inte den enskilda församlingens åsikter om speglas tack och lov. Och min tro har jag inga skäl att varken ifrågasätta eller överge, Gud och jag vet var vi har varandra och det vore mig väldigt främmande att tvivla, särskilt med tanke på den ibland ganska steniga väg Han vandrat med mig, och burit mig över, i så många år. Tvärtom, det är min tro som fått mig att fundera på utträde. När mitt samfund agerar på ett sätt jag finner helt oförenligt med min tro tycker jag det finns skäl att fundera på om jag vill stödja samfundet med ett medlemskap. Vill jag nån gång framöver, om jag träffar en ny man eftersom jag är frånskild idag, gifta mig i en kyrka som anser att det var helt korrekt att tvångssterilisera mig? Hjälper det verkligen då om den kyrkan stödjer samkönade äktenskap, kan det första felet uppvägas på så vis? Vill jag bli begravd inom ett samfund som indirekt bidrar till att mina vänner riskerar att bli självmordbenägna? Vill jag ekonomiskt stödja en kyrka som tycker det är rimligt resonera i nationalekonomiska termer av samhällsnytta när det handlar om mänskligt lidande? Jag har inga svar på de här frågorna än, men jag hoppas jag finner dem.

Vill du svara blir jag glad, men det är inte nödvändigt, jag förstår att du har mycket på schemat. Jag lyssnar gärna om du vill ge något gott råd angående hur jag kan fundera kring mitt anförda etiska dilemma, jag har respekt för dig och förutsätter att du i så fall undviker plattityder. För min del får du gärna visa detta brev för andra inom kyrkan, om du tror det hjälper dig och andra att verka för ett bättre förhållningssätt i frågor som rör transsexuella. Mitt huvudsakliga syfte har dock framför allt varit att berätta för dig hur just jag upplevt situationen, inget annat. Tack för att du tog dig tid att läsa.

Med hälsningar i Kristus/ Lukas Romson

Etiketter: Anders Wejryd, Ann-Chatrine Jarl, Svenska Kyrkan, transsexuell, tvångssterilsering

posted by Luka(s) @ 12:25 em