Pinsamt dålig transkompetens i svensk media

Medias kunskaper i transfrågor är mycket låga. Det visar sig inte enbart i fördomar och stereotypa artiklar hos kvällspressen utan även i bristande nyhetsbevakning i annars seriösa sammanhang. När nu transfrågorna står härnäst på agendan borde varje seriöst arbetande tidning ta tag i problemet omedelbart.

I takt med att allt fler rättighetsfrågor för homosexuella blir avgjorda seglar transfrågorna nu upp på agendan, både i hbt-samhället och i media. Det tydligaste exemplet är mediabevakningen av tvångssteriliseringarna. Men även om det finns ett nyvaknat intresse för frågorna finns det ännu lång väg kvar att gå. Transkompetensen i svensk media är nämligen under all kritik. Och då talar jag inte om de mer avskräckande exemplen, som när brottslingars transidentitet helt omotiverat lyfts fram, när sex med transpersoner beskrivs som nästintill kriminellt eller om oskicket att använda namn och pronomen personen själv inte vill använda. Jag talar inte heller om trenden att tala om transfrågor som en ”modetrend”, eller om viljan beskriva transpersoner som bara lever som sig själva som bedragare. Eller ens om medias exotiserande intresse för före och efter-historier om ”könsbyten”, eller fixeringen vid transpersoners könsorgan.

Nej, jag talar om de i övrigt välskrivna och seriösa nyhetsartiklar som rapporterar om hbt-rättigheter. Där läsarna kan förvänta sig research och bakgrundskompetens. Men där transfrågorna ofta ändå inskränker sig till ett omnämnande i rubrik eller ingress. Min erfarenhet, som tämligen flitigt använd källa, är att det handlar om bristande kunskaper. Media har helt enkelt en tendens att tro att framgångarna för homo- och bisexuella gäller även transpersoner, och vet inte att grupperna har mycket skilda villkor. Även i Sverige.

Där homo- och bisexuella i princip numera är likställda i lag, finns det fortfarande en mängd kvar att göra för transpersoner. Gruppen har exempelvis inte något skydd alls mot hets, till skillnad från t ex homosexuella, judar, muslimer, kristna och etniska minoriteter. Inte heller är transpersoner uttryckligen inskrivna i straffskärpningsregeln, till skillnad från t ex religiösa och etniska minoriteter och homosexuella. Detta gör att det inte finns en enda prejudicerande dom där gärningsmannen fått straffskärpning pga hatbrott med transfoba motiv. Trots att sådan brott givetvis sker. [se tidigare inlägg i denna fråga]

Transpersoner saknar också, som enda minoritetsgrupp, grundlagsskydd mot diskriminering. Och även om gruppen numera sedan 2009 omfattas av diskrimineringslagen finns inget skydd mot kriminaliserad diskriminering, det som kallas olaga diskriminering i brottsbalken. Skolor och högskolor behöver inte heller skriva in transstudenter/elever i sin likabehandlingsplan, annat än de som är transsexuella. De flesta andra minoritetsgrupper ska omfattas.

Minderåriga transpersoner är särskilt utsatta, och transungdomarna mår enligt flera studier betydligt mycket sämre än andra ungdomar. Samtidigt får minderåriga transsexuella varken byta förnamn till ett könskonträrt förnamn, eller byta juridiskt kön så de kan legitimera sig på ett tryggt sätt om de lever i en annan könsroll än sin biologiska.

Den lag som reglerar under vilka förutsättningar transsexuella får byta juridiskt kön är på väg att ändras, men än så länge kräver den av de sökande att de är både ogifta, sterila, svenska medborgare och över arton år. Det sistnämnda kravet förväntas inte tas bort i den kommande lagändringen. Kravet på sterilitet innebär också att om könsceller sparats, pga den påtvingade steriliseringen, och det kommer till myndighetens kännedom får inte tillstånd till nytt juridiskt kön ges. Kliniker får inte heller bistå med att inseminera en kvinna med sädesceller från donator och ägg från hennes man (som har transsexuell bakgrund). Det betraktas som surrogatmödraskap och är förbjudet. Men det är tillåtet att inseminera henne med sädesceller från hennes man (utan transsexuell bakgrund) och ägg från en donator.

Det är mycket svårt att få ut nya examensbevis i sina nya personuppgifter efter byte av juridiskt kön. Detsamma gäller nya skolbetyg och arbetsintyg. Det hänger på utfärdarens goda vilja, någon lagstadgad rätt finns inte. Det går inte heller att vara registrerad som något annat än man eller kvinna. De transpersoner som inte definierar sig som entydigt män eller kvinnor har alltså inget juridiskt erkännande. De saknar också i praktiken tillgång till könskorrigerande vård, trots att en del av har behov av det.

Internationellt
Detta om Sverige, som är ett relativt bra land vad gäller transrättigheter.Om vi vidgar perspektivet och ser på världen i stort ser det mycket värre ut.

Rätten till hälsa
Många, men inte alla, transpersoner är i behöv av könskorrigerande vård. I stora delar av världen är denna inte tillgänglig och om den är tillgänglig är den ofta bara tillgänglig för de som kan bekosta den själva. Något som kan vara mycket dyrt. I flera länder är också den typen av vård rent av förbjuden. Där vården är tillgänglig är det inte ovanligt att krav ställs på att patienten inte får vara gift eller ha barn, eller som i exemplet Iran, att patienten ska leva heterosexuellt i sin nya könsroll och inte leva homosexuellt i sin nuvarande könsroll.

Rätten till integritet
I stora delar av världen är det omöjligt både att byta juridiskt kön och byta till ett könskonträrt förnamn. I flera länder där det är möjligt att byta juridiskt kön finns det ingen tydlig lag, utan det är en krånglig myndighetsprocess eller till och med krävs att personen driver ärendet i domstol. Ofta är det dessutom omöjligt eller mycket svårt att få ut ID-handlingar som inte indikerar att personen har en transsexuell bakgrund. Det innebär att för många transpersoner som lever i sitt självidentifierade kön innebär ett uppvisande av ID-handlingar att deras transtillhörighet blir känd, ofta i länder där attityderna mot transpersoner är fruktansvärda. Att få ut olika arbetsintyg, skolbetyg, ägobevis eller andra rättsliga dokument i sina nya personuppgifter är bara möjligt i ett fåtal länder och det handlar i princip aldrig om enkla processer eller någon lagstadgad rätt.

I de länder där det är möjligt att byta juridiskt kön uppställs i allmänhet ett antal motkrav, ofta att personen ska vara ogift, inte ha barn, måste vara steril och ha genomgått större eller mindre könskorrigerande operationer eller åtminstone hormonterapi. Dessa krav förekommer även i Europa, enligt TransGender Europe. De enda europeiska länder som inte uppställer några motkrav på sterilisering alls för byte av juridiskt kön, vare sig via kirurgi eller obligatorisk hormonterapi, är Storbrittanien, Tyskland och Portugal. Österrike och Spanien har heller inga krav på kirurgiska ingrepp, men kräver hormonell behandling och i Italien är rättsläget osäkert men en aktuell dom kan innebära förbud att tillämpa steriliseringskravet. I övriga världen saknar exempelvis delar av USA den typen av krav, men i ofta är det ett regelmässigt krav. Storbrittanien kräver att den sökande är ogift, medan Portugal inte kräver detta och Tysklands högsta domstol kom 2009 fram till att kravet strider mot konstitutionen. I övrigt är skilsmässokravet regel i de allra flesta av världens länder.

Rätt att bilda familj
I länder där samkönade äktenskap/partnerskap är förbjudet, det är omöjligt att få könskorrigerande behandling och/eller olagligt att uppträda i det motsatta könets kläder blir det av naturliga skäl mycket svårt att ingå äktenskap för transpersoner. Enda möjligheten är att personen i förhållande till sitt biologiska kön är heterosexuell och accepterar att i sitt äktenskap leva som sitt biologiska kön. Även i länder där könskorrigerande behandling är tillgängligt och relativt socialt accepterat förekommer det att transsexuella ändå inte får ingå äktenskap i sitt självidentifierade kön.

Rätten till arbete och diskrimineringsskydd
I stora delar av världen är man-till-kvinna-transpersoner hänvisade till att prostituera sig eller tigga för sin försörjning, eftersom övriga arbetsmarknaden är stängd för dem. I vissa länder, exempelvis Indien, Pakistan, Bangladesh, Indonesien och Thailand finns det även utrymme för dem att försörja sig genom att uppträda eller medverka vid religiösa ceremonier. Hur kvinna-till-man-transpersoner som inte kan/vill leva som kvinnor försörjer sig finns det mycket lite skrivet om. Det är mycket ovanligt med nationella lagar som skyddar transpersoner mot diskriminering, även i Europa. Det var först år 2010 som Europadomstolen slutligen kom fram till att även transpersoner omfattas av Europakonventionens generella förbud mot diskriminering i artikel 14.

Förbud mot crossdressing
Precis som det i flera länder är straffbart att idka samkönat sex är det straffbart att klä sig i det motsatta könets kläder. Detta omfattar exempelvis länder som Bahrain, Iran, Kuwait, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Malaysia, Nigeria och Argentina.

Hatbrott
I många länder som saknar uttryckliga förbud mot crossdressing och/eller könskorrigerande vård är det ändå mycket vanligt med förföljelse av transpersoner, både från polisen och civilbefolkningen. Trans Murder Monitoring project har undersökt 539 mord på transpersoner, utförda 2008 - 2010. Flest rapporterade mord fanns i länder som Brazilien (227 st), USA (38 st) och Guatemala (28 st). I Europa utmärker sig inte bara Turkiet utan även Italien med 13 rapporterade mord. Antalet länder som har lagar som ger straffskärpning vid hatbrott mot transpersoner eller skyddar mot hets/hate speech är försvinnande få, även i Europa.

Medias bristande kunskaper i transfrågor leder alltså till bristande nyhetsrapportering. Läsarna får helt enkelt inte veta hur pass allvarliga livsvillkoren är för transpersoner. Det är förmodligen många år kvar innan transrättigheter behandlas som andra mänskliga rättighetsfrågor i svensk press. Men det är verkligen hög tid att åtminstone börja jobba på att förbättra situationen, och börja kräva att seriösa artiklar som påstås belysa hbt-frågor faktiskt belyser just detta, och inte enbart frågor som bara berör homo- och bisexuella. Transrättigheter är mänskliga rättigheter. Sättet de osynliggörs eller förlöjligas på i svensk press borde vara pinsamt för varje journalist som tar sitt yrke på allvar.
*********

Publicerad på Second Opinion. Detta är en uppdaterad version av ett gammalt inlägg.

Etiketter: media, mänskliga rättigheter, Second Opinion, Transkompetens. mediakritik

posted by Luka(s) @ 10:52 fm 0 comments

Tvångssteriliseringsdebatten, vad har sagts och gjorts?

Vad har egentligen hänt i debatten om tvångssteriliseringarna av transsexuella de senaste veckorna?

Torsdagen 12 januari slog nyheten om de borgerliga partiernas förmodade svek ned som en bomb. TT meddelade på förmiddagen att borgarna hade kommit överens om att plocka ut frågan ur den proposition som skulle läggas av regeringen, och istället utreda steriliseringskravet igen. Ett flertal tidningar vidarebefordrade nyheten. Anders Andersson,Kds ledamot i Socialutskottet, talar om "en framgång för Göran Hägglund och för den goda dialog som finns mellan partierna.". Han menar att:

"– Det är viktigt att vi står fast vid försiktighetsprincipen och inte rusar iväg med lagstiftning."

* RFSL reagerar snabbt, först med en debattartikel i Dagens Nyheter.,
* och sedan med ett pressmeddelande.
* Oppositionen reagerar i en gemensam debattartikel, och säger att det är

"sorgligt att KD lyckades blockera ett förslag som det finns en stor majoritet i riksdagen för."

* RFSU skickar ett pressmeddelande där de kritiserar regeringen.
*Strax efter två på eftermiddagen twittrar Abir Al-Sahlani, riksdagsledamot för Centerpartiet:

"Idag är jag inte stolt över Alliansen. Tvångssterilisering ? Really? Nazi-vibbar..."

* Nyheten når den engelsktalande delen av världen vid halvtre på eftermiddagen, via The Local. Riksdagens eget husorgan Riksdag & Departement rapporterar om nyheten.
* Någon gång under dagen menar Kenneth Johansson, riksdagsledamot C och ordf socialutskottet, på sin blogg att C är emot tvångssterilisering vid könsbyte. Han skriver också att

"Jag känner mig trygg i att vi till slut når målen så länge det åtminstone sker små steg i rätt riktning."

* Vid femtiden gick RFSLs nuvarande och förra ordförande, ihop med RFSL Ungdoms ordf. och jurister och andra från Uppsala Diskrimineringsbyrå, ut i en debattartikel på Newsmill som kritiserar agerandet från M, C och Fp. Det blir den första av hittills tio artiklar på Newsmill, där alla utom en är starkt kritiska mot förslaget att utreda istället för att avskaffa tvångssteriliseringarna. Kritiken kommer från såväl liberalt, som miljöpartistiskt och socialdemokratiskt håll. Liksom från transrörelsen och läkare.
* Vid klockan sex på kvällen börjar en demonstration arrangeras av ett flertal hbt- och transorganisationer, inklusive samtliga partipolitiska hbt-nätverk. (Öppna Moderater avböjde senare att delta i arrangerandet, och själva demonstrationen.)
* Inte långt därefter dras en internationell namninsamling igång.
* Vid halvsju på kvällen rapporterar QX om sveket mot transpersoner .
* Klockan åtta intervjuas Lina Gidlund, Uppsala Diskrimineringsbyrå, av UNT och undrar vad ursäkterna till forna tiders tvångssteriliserade var värda, när man ändå fortsätter med hanteringen.
* Badgen Stoppa tvångssteriliseringarna skapas vid halvniotiden på kvällen och sprids över Facebook.
* Samtidigt intervjuas Maria Nielsen, kristdemokratisk politiker och transsexuell, av Expressen. Hon kriserar då Barbro Westerholms uttalande om överenskommelsen:

"-Det här kan man leva med'. Lätt att säga, när hon inte själv tvingas leva med det."

* Klockan 22.41 kritiserar TransGender Europe, TGEU, Sveriges regering i sin pressrelease.

Strax därefter meddelar så Erik Ullenhag, minister med ansvar för hbt-frågor och folkpartist, att det inte existerar någon överenskommelse. Förvirringen är nu total.

Så debatten fortsätter, med oförminskad styrka. Med skillnaden att DN och SvD plockar bort de artiklar som rapporterade om den överenskommelse som nu tydligen inte finns.

Fredagen 13de januari inleds med att Johan Person, riksdagsledamot Fp, på sin blogg kräver att tvångssteriliseringarna snarast stoppas. Han menar också att

"Om detta som rapporterats om en eventuell överenskommelse är en del i kampen om partiledarposten i KD är det ovärdigt och oetiskt."

Lite senare kritiserar CUFs och LUFs båda ordförande regeringen för att de gett efter för KD i frågan. Jakob Lundgren, Grön Ungdom, konstaterar på SVT Debatt att det räcker med nitton ledamöter för att ta bort tvångssteriliseringarna. Shadé Jalali, likabehandlingsexpert Unionen, skriver att tvångssteriliseringar är ett arbetsmiljöproblem. Jag påpekar i en debattartikel att regeringen bryter mot de mänskliga rättigheterna.Lennart Sacredéus(Kd) uttalar sig till stöd för en ytterligare utredning och blandar förvirrat ihop juridiskt och biologiskt kön, vilket han senare kritiseras för. Amanda Brihed (Fp) påpekar att staten förbjuder henne att bilda familj. P3 Nyheter rapporterar om att debatten om tvångssteriliseringar fortsätter, och att de inte lyckats få några kommentarer från Kd. Ulrika Westerlund kommenterar cirkusen kring frågan i QX och undrar när M, C och Fp tänker göra verklighet av sina uttalade åsikter.

Under lördagen den 14de januari publicerar först Öppna Moderater på sin blogg ett klargörande att de "står fast vid att tvångssteriliseringen måste upphöra" och att det är glasklart att detta också är Moderaternas åsikt, sedan partistämman. Lite senare publiceras en debattartikel från ledande socialdemokrater, med Lena Hallengren vice ordf. Socialutskottet i spetsen, i QX. De menar

"Att statsministern säljer ut rättigheterna för en grupp människor för att hålla ihop sin regering är skamligt."

Sydsvenskan kritiserar regeringens agerande på ledarplats, jämför med tvångssteriliseringarna på trettiotalet och citerar Karin Lindell, jurist och den som ansvarade för Socialstyrelsen utredning om lagen och om vården för transpersoner. Lindell säger:

”Det är väldigt anmärkningsvärt och förvånande. Det tillhör inte ett modernt samhälle att du tvångssteriliserar någon över huvud taget."

Dagens Samhälle publicerar en debattartikel av Johan Sjölander, socialdemokratisk landstingspolitiker. Han menar att sjukvårdspolitiker måste ta ställning mot tvångssteriliseringarna och skriver:

"-Var och en kan enkelt fundera på hur personer som ändrat kön framställs i exempelvis populärkulturen och inser då direkt att detta är en grupp som omges av enorma fördomar. Steriliseringskravet blir då ytterligare ett uttryck för detta . Varför ska de mänskliga rättigheter som omfattar alla andra människor dra en gräns vid just mig? Det är en fråga som många ställer sig, och den är berättigad."

Human Rights Watch skickar ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt och kräver att tvångssteriliseringarna avskaffas. Både DN,SvD och SVT rapporterar om det. Caroline Szyber, riksdagsledamot Kd, uppger på sin blogg att hon är förvånad över uppgifterna om en överenskommelse.

På söndagen 15de januari kommenterar Lena Sommestad den borgerliga förvirringen på sin blogg och undrar hur trovärdiga C, Fp och M verkligen är i hbt-frågor, när de i alla skarpa lägen stöder Kd. The Local rapporterar om HRWs brev till Reinfeldt.

Måndagen den 16de januari inleds med att Maria Sundin och Ulrika Westerlund deltar i TV4s Nyhetsmorgon och förklarar att det inte bara handlar om tvångssteriliseringar utan även ett förbud mot att spara ägg/spermier. Sveriges Radios skämtsamma program Tankesmedjan menar att

"KD anser att vi inte ska ha för bråttom med att avskaffa tvångssterilisering av transpersoner. Men Göran Hägglund. att vänta 36 år efter alla andra tvångssteriliseringar avskaffades, kan man verkligen anklaga det tempot för att inte vara tillräckligt lugnt?"

I en intervju i Kristianstadsbladet säger Anders Åkesson (Mp) att

"Det är en rättighetsfråga att byta kön, juridiskt, utan att behöva ligga under kniven".

Åkesson är inte bara miljöpartist, utan även ersättare i Socialstyrelsens rättsliga råd för psykiatrin. Jag drar igång ett initiativ där de som vill påverka "sina" riksdagsledamöter enkelt kan maila dem. Göteborgs Fria har en ledare om det steriliserade folkhemmet och pekar på att tvångssteriliseringarna av transsexuella har kopplingar till Sveriges tidigare historia i ämnet. Under måndagen kommer också ett skarpt gemensamt uttalande från ILGA Europa och TGEU. Liksom kraftig kritik från europaparlamentarikerna i LGBT Intergroups i Europaparlamentet. Sirpa Pietikäinen, finsk ledamot i Europaparlamentet (Saml.) säger:

“Mr Reinfeldt’s government should remember that a person’s dignity and integrity are cornerstone values for Christian Democrats. For transgender people, this means being free to undergo the changes they wish to, no more and no less. This isn’t about LGBT rights; it’s about human rights and torture, cruel, inhuman and degrading treatment."

Under tisdagen den 17de januari publiceras transföreningen FPE-S debattartikel, där de menar att regeringen lider av transfobi, och påpekar att frågan om tvångssteriliseringarna dessutom är på väg att avgöras i domstol. Moderaten Mats Gerdau, led. SoU säger till Nyheter24:

– Vi är tydliga med att vi vill skrota kravet som finns i dag på sterilisering. Men innan man ändrar en lag måste man ta fram ett gediget underlag. Jag vet inte om det finns det i dag, och det är det vi ska ta reda på.

Caroline Szyber(Kd) tycker däremot att en ny utredning är onödigt och säger:

"– Jag är skeptisk och förstår inte vad som ska utredas mer. Enligt mig måste det här steriliseringskravet avskaffas så snabbt som möjligt."

Under eftermiddagen hölls också i Luleå en manifestation mot tvångssteriliseringarna, med talare från bland andra RFSL, SSU Luleå, Röda Korsets byrå mot diskriminering, Socialdemokraterna och Rättvisepartiet socialisterna. Två folkpartister publicerar också en debattartikel i Hallands Nyheter, är kritiska till regeringspartiernas politik och menar att

KD har ännu en gång bevisat att partiet inte hör hemma i ett borgerligt samarbete.

Pink News rapporterar om den nu internationella kampanjen och skriver bland annat att Reinfeldt år 2010 beskrev tvångssterilisering som "ett mörkt kapitel i Sveriges historia".

Onsdagen den 18de januari demonstreras det utanför riksdagshuset och RFSL Ungdom, CUF, LUF och MUF menar i en gemensam debattartikel att

"Kravet på tvångssterilisering vid juridiskt könsbyte fyller ingen funktion. Det har visat sig enbart handla om att stoppa transsexuella från att fortplanta sig, då den som genomgår ett könsbyte också tvingas destruera sparade könsceller."

De tycker också att C, Fp och M

"...visar genom sin oförmåga att stå upp för sin övertygelse, att samarbetet i Alliansen enligt dem väger tyngre än mänskliga rättigheter."

I partiledardebatten tar både Gustav Fridolin (MP) och Jonas Sjöstedt (V) upp tvångssteriliseringarna. Under dagen visar det sig också att regeringen verkligen tänker lägga en proposition, senast april 2012. Om den kommer kräva mer utredningar om tvångssteriliseringarna eller avskaffa dem framgår inte. Normalt brukar inte så sena propositioner behandlas före sommaruppehållet, i så fall blir det behandling och beslut först i hösten 2012. Därmed aviserar V och Mp att de tänker lägga ett utskottsinitiativ i frågan. Elin Lundgren, riksdagsledamot (S), kräver i Arbetarbladet att tvångssteriliseringarna avskaffas nu, inte utreds vidare.

Torsdagen 19de januari publicerar QX Vanessa Lopez debattartikel. Socialutskottet har möte och frågan om V & Mps utskottsinitiativ bordläggs till nästa möte tisdag 24/1. Ett antal mindre media rapporterar om demonstrationen i Stockholm.

Fredagen 20 januari skickar Amnesty International ett brev till socialminister Göran Hägglund där regeringen uppmanas att:

* presentera förslag om att ta bort kravet på att personer som vill ändra sitt juridiska kön måste sterilisera sig, i linje med rekommendationerna från Socialstyrelsen och internationell humanitär rätt.

* presentera förslag om att ta bort det lagstadgade kravet att personer som vill ändra sitt juridiska kön är ogifta och svenska medborgare.

* tillåta personer som vill ändra sitt juridiska kön att vidta åtgärder för att bevara spermier och ägg för framtida fertilitetsbehandling.

* säkerställa att personer som vill ändra sitt juridiska kön kan göra det utan att genomgå oönskad medicinsk behandling eller kirurgiska ingrepp.

En socialdemokrat kräver i Göteborgs Posten att tvångssteriliseringarna avskaffas. Vänsterpartiet kritiserar socialdemokraterna för att man inte skriver under Vänsterpartiets och Miljöpartiets utskottsinitiativ. Lena Hallengren, vice ordf Socialutskottet menar att

Vi vill alla samma sak men har olika bedömningar av utskottsinitiativ,

[V+Mp+S kan som synes ändå inte få majoritet i utskottet.]

Lördagen 21 januari hålls en demonstration mot tvångssteriliseringarna i Göteborg. Huffington Post rapporterar om kampanjen.

Söndagen 22 januari hålls demonstrationer mot tvångssteriliseringar både i Malmö och Uppsala.

Måndagen 23 januari publicerar tre överläkare och en psykolog, alla med många års erfarenhet av transsexuella patienter, en debattartikel där de uppmanar regeringen att avskaffa de svenska tvångssteriliseringarna en gång för alla. De menar också att det

"...inte finns någon motsättning mellan att vara transsexuell och att ha barn­önskan." och att "Tvångssteriliseringens vara eller inte vara är en politisk fråga som handlar om moral, normer och värderingar, några klara medicinska skäl finns inte."

Samtidigt publicerar Bengt Malmgren, psykiatriker och ansluten till Claphaminstitutet ett inlägg på Newsmill om den "dolda agenda" som han anser driver steriliseringsmotståndarna. Han hävdar bland annat att de som är emot tvångssteriliseringarna är "andra personer än de som hittills genomgått könsbyten" och att "...de som genomgått könsbyte från män till kvinnor uppfattar steriliseringen som naturlig och ej kränkande...".

Måndagen 23 januari publicerar jag en debattartikel i Tro&Politik, om Svenska Kyrkans gamla remissyttrande i frågan. Detta efter att först ha fått den refuserad i Kyrkans Tidning.

Tisdagen 24 januari inleds med att RFSU, IPPF och CRR i en gemensam debattartikel påpekar att tvångssteriliseringar är ett solklart brott mot mänskliga rättigheter. De förklarar begreppet "tvång" och skriver

"Tvång" kan också vara att utsättas för utpressning och att ställas inför en omöjlig valsituation: antingen steriliseras du, eller så tänker vi inte godta att du är den du säger att du är."

Under förmiddagen fattar Socialutskottet beslut om att Socialutskottet och Riksdagen ska behandla frågan om avskaffandet av tvångssterilisering snarast dock senast innan sommaruppehållet. Vänterpartiets och Miljöpartiets skrivning som innehöll Socialstyrelsens lagförslag röstades ned. Under dagen publiceras en replik av Tobias Tobé (M) (gentemot Elin Lundgren (S)) i Arbetarbladet. Han menar att hans utgångspunkt är att tvångssteriliseringarna ska avskaffas under mandatperioden och att

"dessa frågor ibland kräver politisk utveckling inom partierna och samtal mellan partier är en verklighet som både jag och Lundgren måste förhålla oss till."

Onsdagen 25 januari publiceras KIMs öppna brev till statsminister Reinfeldt i QX. KIM framhåller bland annat att statsministern har lovat att avskaffa tvångssteriliseringskravet, inte utreda det igen. Och att

"Varje vecka som tvångssteriliseringarna finns kvar i lagen betyder att människor skadas ännu mer!"

Miljöpartiets framställan till rikdagsstyrelsen om en särskild debatt i riksdagen i frågan avslås.

Onsdagen 26 januari belyser Dagens Nyheter den legala situationen och intervjuar Ulrika Westerlund, mig och Maria Nielssen (Kd).

Måndagen den 30 januari kommer en demonstration hållas i London, utanfför svenska ambassaden. Arrangörer är bland andra Press For Change.

***************
I skrivande stund har över 73.000 människor över hela världen undertecknat namninsamlingen mot tvångssteriliseringarna. Den kommer pågå tom 30/1. Gör det du med, och kontakta riksdagsledamöterna från din valkrets, och be dem jobba för att tvångssteriliseringarna avskaffas, inte utreds.

Bloggen Nitton mot tvångssteriliseringar har fler tips om hur man skriver brev till ledamöterna. Låt oss inte fortsätta upprepa historiska misstag, transpersoners rättigheter är mänskliga rättigheter!

Uppdaterad 26/1

Etiketter: Alliansen, Göran Hägglund, media, tvångssteriliseringar, översikt

posted by Luka(s) @ 12:52 em 2 comments

Sverigedemokraterna och medias ansvar

Så har vi då ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Och även om jag håller med Daniel Poohl om att det i grund och botten handlar om att det finns väljare som gillar partiets rasistiska politik, och att det är grundproblemet som måste hanteras, så är det relevant att också utkräva ansvar inte bara av de etablerade partierna utan också av media.

Media som nu springer ned varandra i sin iver att visa sin avsky och sitt fantastiska engagemang mot rasism. Men var fanns engagemanget före valet? Och var fanns engagemanget för valet och själva politiken?

Media har ett uppdrag att på ett sakligt och objektivt sätt granska partierna och politiken och presentera information för medborgarna. Det ansvaret tog man inte. Istället bedrev man valkampanj på nyhetsplats, producerade skrämmande usla texter och snaskade i "skandaler". Man matade väljarna med ändlösa opinionsundersökningar utan djupare analys, "spännande" kändisars åsikter och tävlingar. Det dök till och med upp en helt ny programform, det politiska underhållningsprogrammet.

När det som den genomsnittlige väljaren egentligen behöver få veta är vad partierna vill göra, hur kapabla de är att driva sin politik och vad denna politik i verkligheten, objektivt analyserad, egentligen innebär. Istället dumförklarade man väljarna och gav dem den valrörelse man hoppades skulle sälja mest annonser.

Medias inställning till valrörelsen som kommersiell cirkusföreställning påverkade också bevakningen av Sverigedemokraterna. Redan sommaren 2009 konstaterades det i ett arbete från journalistprogrammet vid Göteborgs Universitet att medierna brast i sitt uppdrag att granska makten vad gällde Sverigedemokraterna. Det handlade om att det saknades resonemang om Sverigedemokraternas bakomliggande ideologi samt undersökningar av vad SD faktiskt gjort och inte gjort i kommuner där de har makt. Ändå fortsatte media att antingen låtsas som om partiet inte fanns eller att på ett schablonartat sätt skrika rasism så fort de sa något. Analyserna, resonemanget och den grävande journalistiken lyste med sin frånvaro. Möjligen kunde man kosta på sig analyser det när man resonerade om hur man borde granska SD. Men längre än så kom man sällan.

Nu publicerar Expressen en genomgång av vad Sverigedemokraterna gjort i kommunpolitiken. Om den artikeln kommit före valet hade kanske inte partiet fått 609 mandat i 245 kommuner. Tänk om väljarna hade fått läsa i tidningen att av 62 tomma stolar i kommunfullmäktige i olika kommuner tillhörde alla utom sex stycken Sverigedemokraterna. Och att de ändå tog emot skattefinansierat partistöd för dessa tomma stolar. Då kanske fler hade tvekat inför att ge dem sin röst i valet.

Och även om givetvis en hel del av Sverigedemokraternas väljare röstade på partiet just för att de ogillar invandring eller invandrare, så kanske en del av dem ändå skulle avstått, om de även strax innan valet fått se analyser av SDs politik, fått se hur experter dömer ut de påståenden som Sverigedemokraterna bygger sin rasistiska politik på. En del kvinnliga väljare hade kanske också valt ett annat konservativt parti som inte i grunden är emot den fria aborträtten, om media lite bättre synliggjort den delen av SDs politik. Det finns mycket som media kunde ha belyst, innan valet. Nu i efterhand ser ivern mest ut som dåligt samvete. Och dåligt samvete bör man kanske ha.

Ingen kan, eller bör, i dagsläget svära sig fri från ansvar. Som media agerat under denna valrörelse finns det en risk att allmänhetens förtroende sjunker. Man behöver förmodligen granska sitt eget agerande, om inte för demokratins och yttrandefrihetens skull så åtminstone för att återställa förtroendet hos sina läsare. Inte minst mot bakgrund av valresultatet.

Läs också Anna-Lena Lodenius artikel om att vi inte bör gör om Danmarks misstag. Ett minst lika viktigt tema.

Andra bloggar om att SD kommit in i riksdagen: Livskraft och politik, Politiska betraktelser, Johan Westerholm, 之乎者也, Attila, Westerstrand, Massmedia om invandrare, flyktingar och rasism

Etiketter: Daniel Poohl, demokrati, media, Sverigedemokraterna, Val 2010

posted by Luka(s) @ 2:18 em 0 comments

Mona Sahlin som statsminister - tolv tunga argument!

Jag känner inte igen den bild som den borgerliga pressen sprider om Mona Sahlin. Inte heller känner jag igen bilden av att hon inte skulle vara omtyckt i partiet. Arbetarrörelsen har alltid haft en tendens att vara mer kritiska till sina egna ledare än till kapitalets och borgerlighetens ledare. Men trots att Mona Sahlin därmed också blir ifrågasatt av sian egna medlemmar, liksom alla Socialdemokratiska ledare blivit, så finns där ett enormt stöd och en stor kärlek. På ett helt annat sätt än det någonsin fanns för Persson, dristar jag mig att påstå. Och det finns uppenbarligen fler som delar denna känsla!

Alliansen med Moderaterna i spetsen har under flera år via pressen bedrivit dirty campaigning mot Mona Sahlin. Det har ställts på sin spets i valrörelsen, med en mängd mycket osakliga artiklar både om partiet och Mona Sahlin. I kombination med att tidningarna inte längre reprekterar pressetiken utan bedriver valkampanj för Alliansen även utanför ledarsidorna blir resultatet att väljarna inte ges en rättvis chans att bilda sig en egen uppfattning om det rödgröna regeringsalternativet och Mona Sahlin som statsminister.

Jag vill se Mona Sahlin som statsminister! Med henne som ledare för en rödgrön regering kan vi återuppbygga det Sverige jag vill ha, ett mer jämlikt Sverige, med möjligheter för alla oavsett bakgrund. Ett mer miljövänligt och klimatsmart Sverige som tar ansvar för att driva på en hållbar klimatpolitik även internationellt. Ett Sverige som står upp för mänskliga rättigheter internationellt, på det sätt som Olof Palme och Anna Lindh gjorde. Ett varmare, mänskligare Sverige, som också tar ansvar för statsfinanserna och inte lånar till skattesänkningar utan prioriterar välfärden och ger till de svagaste först i tuffa tider.

Mona kommer bli en mycket bra statsminister för att hon:

Är den partiledare som har längst erfarenhet av riksdagsarbete.
Mona Sahlin blev riksdagsledamot 1982, 25 år gammal. Ingen av de övriga partiledarna kommer i närheten av den erfarenheten.

Är den partiledare som har mest erfarenhet av att vara minister.
Mona Sahlin har tio års erfarenhet av att vara minister eller ansvarigt statsråd på ett departement. Hon har varit arbetsmarknadsminister, jämställdhetsminister, vice statsminister och samhällsbyggnadsminister. Och har varit statsråd på Näringsdepartementet och Justitiedepartementet. Ingen av de andra partiledarna har den erfarenheten.

Är den partiledare som har längst erfarenhet av regeringsarbete.
Mona Sahlin har tio års erfarenhet av regeringsarbete sedan 1990. Hon har suttit i tre olika regeringar. Ingen annan partiledare har den erfarenheten.

Är en omvittnat skicklig retoriker.
Mona Sahlins oneliners och retoriska skicklighet är omvittnad både av experter och motståndre. Det är en nog så viktigt kompetens i ett tufft mediaklimat och i debatter.

Lyssnar på andra.
Jag upplever att Mona Sahlin lyssnar, både på sina medarbetare, sina rödgröna partiledarkollegor och sina medlemmar och på den vanlige mannen/kvinnan på gatan. Som jag ser det skiljer det henne från både Göran Persson och Fredrik Reinfeldt.

Det innebär att en rödgrön regering inte kommer se ut som den nuvarande, där Moderaterna kör över de övriga med bulldozer. Demokrati är viktigt, även inom en regering.

Har en enorm styrka.
Mona Sahlin kom tillbaka efter Tobleronaffären. I svensk politik är det bara Schyman som gått iland med något liknande. Alla andra som begått misstag och fått schavottera i pressen som Mona Sahlin gjorde den gången skulle varit uträknade, men inte Mona Sahlin. Hon har också svarat tålmodigt på allt fler insinuanta frågor från pressen, om allt från handväskor till påstått allvarliga interna ifrågasättanden. Till och med den femton år gamla Tobleronaffären grävde Expressen upp. Ändå står hon kvar där, lika artig, lika saklig och lika fast besluten att vinna valet. Det är oerhört imponerande!

Om andra partiledare skulle klara av detsamma vet vi inte. Man måste nämligen gå tillbaka till tiden för Palmehatet för att hitta motsvarande mediadrev mot någon annan partiledare. Skandalerna kring de borgerliga partiledarna och ministrarna är det mycket tyst om i pressen. Reinfeldts svartbetalda barnflicka, Bildts optionesafär och eventuella inblandning i folkmord via Lundin Oil, Billströms TV-licensvägran, Littorins sexköp och vägran att betala underhåll för sina barn, inget av det nämns idag i pressen. Men Mona Sahlin tycks viktig att sätta åt. Men hon kämpar på, hon är en vinnare!

Är en engagerad och kunnig förkämpe i jämlikhetsfrågor.
Sverige behöver en regering som jobbar för jämlikhet. Ett samhälle som där vi värnar om varandra, ser att vi alla behöver hjälpas åt och kompenserar för de olika förutsättnignar vi fått med oss från början är ett samhälle vi alla mår bättre i. Det är ett mer anständigt och humant samhälle.

Dessutom innebär jämlikhet framgång, för alla. Att tillvara ta alla människors fulla potential är ett framgångskoncept som gett många företag rejäla konkurrensfördelar. Det gäller för länder också. Även de som tycker pengar är viktigare än människor borde alltså gilla tanken på jämlikhet.

En statsminister som bryr sig om jämlikhet kommer förmodligen ha en jämlik regering, där varken klassbakgrund, etnicitet, religion, sexuell läggning, kön eller könsidentitet tillmäts betydelse. Sånt är viktigt, om folket ska representeras.

Pratar så folk begriper.
Politik är till för alla, inte bara de som kan prata högtravande byråkratsvenska.

Är en stark förebild för många.
Det går att identifiera sig med Mona Sahlin, hon kommer inte från överklassen utan är som folk är mest.

Vet hur villkoren ser ut även för kvinnor.
Mona Sahlin har själv varit ensamstående mamma och har trots tidskrävande jobb uppfostrat tre barn. 50% av befolkningen är kvinnor, många har barn. Politiken måste omfatta även dem.

Bryr sig om de svaga.
Mona Sahlin har ett ärligt och uppriktigt engagmang för de som har sämre villkor i samhället.

Är kvinna
Okey, jag är den förste att hävda att könet på en statsminister inte har betydelse. Men min erfarenhet är att alla människor som inte passar in i normen (den där välavlönade, vita, manliga, heterosexuella, friska och kulturellt kristna normen) tvingas vara dubbelt så kompetenta och anstränga sig dubbelt så hårt för att bli lika belönade som de som passar in i normen. Mona Sahlin har inte fått lika mycket gratis som sina manliga kollegor. Hon har fått anstränga sig mer och det gör henne till en bättre ledare.

Visste ni förresten att det är kvinnor som leder inte bara Finland och Island utan också Irland, Indien, Liberia, Argentina, Litauen, Costa Rica, Kirgistan, Tyskland och Australien för närvarande?

Och att det funnits kvinnor som stats- eller regeringschefer inte bara i Norge och Storbrittanien utan också i Israel, Pakistan, Sri Lanka, Turkiet, Filippinerna, Chile, Panama, Litauen, Mongoliet, Nicaragua, Guyana, Indonesien, Syd-Korea, Kroatien, Jamaica, Malta, Lettland, Nya Zeeland, Trinidad/Tobago, Moçambique och Dominica.

Det är hög tid att Sverige får sin första kvinnliga statsminister!

Andra bloggar om Mona Sahlin och mediadrev:
Irmeli Krans, Janne Pettersson, Surmulen, Shedlight, Human LabRat, Martin Moberg, Martin Lund, AttLevaLoppan, Högberg, Nina Drakfors, Karin Olsson

Etiketter: media, Mona Sahlin, rödgröna, Socialdemokraterna, Val 2010

posted by Luka(s) @ 2:36 em 1 comments

Transsexuella verktyg???

Trollhare har idag ett intressant inlägg om alla dessa vansinniga, roliga eller bara tragiska felaktigheter som skrivs om transpersoner i media. Och visst är det så, transkompetensen på landets nhyhetsredaktioner är inte så stor när man rapporterar om hur polisen eftersöker transsexuella redskap eller konstant feltolkar HBT som homosexuella, bisexuella och transsexuella. Och att det finns fördomar blev plågsamt tydligt när flera svenska tidningar hängde på den freakshow som skapades kring Caster Semenya. Det var förmodligen ingen tillfällighet att varken KIM eller Svensk Förenng för Transsexuell Hälsa gavs replikutrymme på DN debatt gentemot Torbjörn Tännsjös mycket obehagliga utspel.

Ändå är det inte så svårt att få tag i bra grundinformation. RFSL har en del information, RFSU likaså , wikipedia har en hel del artiklar om allt från könsidentitet och könsuttryck till könskorrigerande behandling, dito operationer och juridiska könsbyten. Ja, till och med landstingets Vårdguiden har helt okey basinformation numera. Så grundkunskaperna om transpersoner finns där, för den som vill jobba med sina fördomar och lära sig mer, och Trollhare tänkte sig bidra med mera.

Jag blev inspirerad och tänkter därför också folkbilda! Men var och en bör ju göra det en är bäst på, och mitt område är transpolitik, som det skrivs alldeles för lite om. För även om det skrivs lite grann om sånt som tvångssteriliseringar och en del om namnlagen, det finns väldigt många transfrågor det inte skrivs något alls om i media. Samtidigt har vi sämre rättigheter än alla andra minoriteter!

Jag tänkte ta upp de viktigare transfrågorna, en per inlägg. Förhoppningen är att när den här miniserien är avslutad har åtminstone de som läser bloggen lärt sig mer om transfrågor. Homofrågor handlade inte enbart om partnerskap år 1995, transfrågor handlar inte enbart om tvångssteriliseringar år 2010. Homo- och bisexuella har fått nästan samma rättigheter, även äktenskapsfrågan är i hamn. Nu är det transpersoners tur, och därför måste folk lära sig frågorna!

Etiketter: HBT, media, mänskliga rättigheter, politik, transkompetens, transperson, transsexuell, tvångssterilisering

posted by Luka(s) @ 1:34 em 0 comments