Pinsamt dålig transkompetens i svensk media
Medias kunskaper i transfrågor är mycket låga. Det visar sig inte enbart i fördomar och stereotypa artiklar hos kvällspressen utan även i bristande nyhetsbevakning i annars seriösa sammanhang. När nu transfrågorna står härnäst på agendan borde varje seriöst arbetande tidning ta tag i problemet omedelbart.I takt med att allt fler rättighetsfrågor för homosexuella blir avgjorda seglar transfrågorna nu upp på agendan, både i hbt-samhället och i media. Det tydligaste exemplet är mediabevakningen av tvångssteriliseringarna. Men även om det finns ett nyvaknat intresse för frågorna finns det ännu lång väg kvar att gå. Transkompetensen i svensk media är nämligen under all kritik. Och då talar jag inte om de mer avskräckande exemplen, som när brottslingars transidentitet helt omotiverat lyfts fram, när sex med transpersoner beskrivs som nästintill kriminellt eller om oskicket att använda namn och pronomen personen själv inte vill använda. Jag talar inte heller om trenden att tala om transfrågor som en ”modetrend”, eller om viljan beskriva transpersoner som bara lever som sig själva som bedragare. Eller ens om medias exotiserande intresse för före och efter-historier om ”könsbyten”, eller fixeringen vid transpersoners könsorgan.
Nej, jag talar om de i övrigt välskrivna och seriösa nyhetsartiklar som rapporterar om hbt-rättigheter. Där läsarna kan förvänta sig research och bakgrundskompetens. Men där transfrågorna ofta ändå inskränker sig till ett omnämnande i rubrik eller ingress. Min erfarenhet, som tämligen flitigt använd källa, är att det handlar om bristande kunskaper. Media har helt enkelt en tendens att tro att framgångarna för homo- och bisexuella gäller även transpersoner, och vet inte att grupperna har mycket skilda villkor. Även i Sverige.
Där homo- och bisexuella i princip numera är likställda i lag, finns det fortfarande en mängd kvar att göra för transpersoner. Gruppen har exempelvis inte något skydd alls mot hets, till skillnad från t ex homosexuella, judar, muslimer, kristna och etniska minoriteter. Inte heller är transpersoner uttryckligen inskrivna i straffskärpningsregeln, till skillnad från t ex religiösa och etniska minoriteter och homosexuella. Detta gör att det inte finns en enda prejudicerande dom där gärningsmannen fått straffskärpning pga hatbrott med transfoba motiv. Trots att sådan brott givetvis sker. [se tidigare inlägg i denna fråga]
Transpersoner saknar också, som enda minoritetsgrupp, grundlagsskydd mot diskriminering. Och även om gruppen numera sedan 2009 omfattas av diskrimineringslagen finns inget skydd mot kriminaliserad diskriminering, det som kallas olaga diskriminering i brottsbalken. Skolor och högskolor behöver inte heller skriva in transstudenter/elever i sin likabehandlingsplan, annat än de som är transsexuella. De flesta andra minoritetsgrupper ska omfattas.
Minderåriga transpersoner är särskilt utsatta, och transungdomarna mår enligt flera studier betydligt mycket sämre än andra ungdomar. Samtidigt får minderåriga transsexuella varken byta förnamn till ett könskonträrt förnamn, eller byta juridiskt kön så de kan legitimera sig på ett tryggt sätt om de lever i en annan könsroll än sin biologiska.
Den lag som reglerar under vilka förutsättningar transsexuella får byta juridiskt kön är på väg att ändras, men än så länge kräver den av de sökande att de är både ogifta, sterila, svenska medborgare och över arton år. Det sistnämnda kravet förväntas inte tas bort i den kommande lagändringen. Kravet på sterilitet innebär också att om könsceller sparats, pga den påtvingade steriliseringen, och det kommer till myndighetens kännedom får inte tillstånd till nytt juridiskt kön ges. Kliniker får inte heller bistå med att inseminera en kvinna med sädesceller från donator och ägg från hennes man (som har transsexuell bakgrund). Det betraktas som surrogatmödraskap och är förbjudet. Men det är tillåtet att inseminera henne med sädesceller från hennes man (utan transsexuell bakgrund) och ägg från en donator.
Det är mycket svårt att få ut nya examensbevis i sina nya personuppgifter efter byte av juridiskt kön. Detsamma gäller nya skolbetyg och arbetsintyg. Det hänger på utfärdarens goda vilja, någon lagstadgad rätt finns inte. Det går inte heller att vara registrerad som något annat än man eller kvinna. De transpersoner som inte definierar sig som entydigt män eller kvinnor har alltså inget juridiskt erkännande. De saknar också i praktiken tillgång till könskorrigerande vård, trots att en del av har behov av det.
Internationellt
Detta om Sverige, som är ett relativt bra land vad gäller transrättigheter.Om vi vidgar perspektivet och ser på världen i stort ser det mycket värre ut.
Rätten till hälsa
Många, men inte alla, transpersoner är i behöv av könskorrigerande vård. I stora delar av världen är denna inte tillgänglig och om den är tillgänglig är den ofta bara tillgänglig för de som kan bekosta den själva. Något som kan vara mycket dyrt. I flera länder är också den typen av vård rent av förbjuden. Där vården är tillgänglig är det inte ovanligt att krav ställs på att patienten inte får vara gift eller ha barn, eller som i exemplet Iran, att patienten ska leva heterosexuellt i sin nya könsroll och inte leva homosexuellt i sin nuvarande könsroll.
Rätten till integritet
I stora delar av världen är det omöjligt både att byta juridiskt kön och byta till ett könskonträrt förnamn. I flera länder där det är möjligt att byta juridiskt kön finns det ingen tydlig lag, utan det är en krånglig myndighetsprocess eller till och med krävs att personen driver ärendet i domstol. Ofta är det dessutom omöjligt eller mycket svårt att få ut ID-handlingar som inte indikerar att personen har en transsexuell bakgrund. Det innebär att för många transpersoner som lever i sitt självidentifierade kön innebär ett uppvisande av ID-handlingar att deras transtillhörighet blir känd, ofta i länder där attityderna mot transpersoner är fruktansvärda. Att få ut olika arbetsintyg, skolbetyg, ägobevis eller andra rättsliga dokument i sina nya personuppgifter är bara möjligt i ett fåtal länder och det handlar i princip aldrig om enkla processer eller någon lagstadgad rätt.
I de länder där det är möjligt att byta juridiskt kön uppställs i allmänhet ett antal motkrav, ofta att personen ska vara ogift, inte ha barn, måste vara steril och ha genomgått större eller mindre könskorrigerande operationer eller åtminstone hormonterapi. Dessa krav förekommer även i Europa, enligt TransGender Europe. De enda europeiska länder som inte uppställer några motkrav på sterilisering alls för byte av juridiskt kön, vare sig via kirurgi eller obligatorisk hormonterapi, är Storbrittanien, Tyskland och Portugal. Österrike och Spanien har heller inga krav på kirurgiska ingrepp, men kräver hormonell behandling och i Italien är rättsläget osäkert men en aktuell dom kan innebära förbud att tillämpa steriliseringskravet. I övriga världen saknar exempelvis delar av USA den typen av krav, men i ofta är det ett regelmässigt krav. Storbrittanien kräver att den sökande är ogift, medan Portugal inte kräver detta och Tysklands högsta domstol kom 2009 fram till att kravet strider mot konstitutionen. I övrigt är skilsmässokravet regel i de allra flesta av världens länder.
Rätt att bilda familj
I länder där samkönade äktenskap/partnerskap är förbjudet, det är omöjligt att få könskorrigerande behandling och/eller olagligt att uppträda i det motsatta könets kläder blir det av naturliga skäl mycket svårt att ingå äktenskap för transpersoner. Enda möjligheten är att personen i förhållande till sitt biologiska kön är heterosexuell och accepterar att i sitt äktenskap leva som sitt biologiska kön. Även i länder där könskorrigerande behandling är tillgängligt och relativt socialt accepterat förekommer det att transsexuella ändå inte får ingå äktenskap i sitt självidentifierade kön.
Rätten till arbete och diskrimineringsskydd
I stora delar av världen är man-till-kvinna-transpersoner hänvisade till att prostituera sig eller tigga för sin försörjning, eftersom övriga arbetsmarknaden är stängd för dem. I vissa länder, exempelvis Indien, Pakistan, Bangladesh, Indonesien och Thailand finns det även utrymme för dem att försörja sig genom att uppträda eller medverka vid religiösa ceremonier. Hur kvinna-till-man-transpersoner som inte kan/vill leva som kvinnor försörjer sig finns det mycket lite skrivet om. Det är mycket ovanligt med nationella lagar som skyddar transpersoner mot diskriminering, även i Europa. Det var först år 2010 som Europadomstolen slutligen kom fram till att även transpersoner omfattas av Europakonventionens generella förbud mot diskriminering i artikel 14.
Förbud mot crossdressing
Precis som det i flera länder är straffbart att idka samkönat sex är det straffbart att klä sig i det motsatta könets kläder. Detta omfattar exempelvis länder som Bahrain, Iran, Kuwait, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Malaysia, Nigeria och Argentina.
Hatbrott
I många länder som saknar uttryckliga förbud mot crossdressing och/eller könskorrigerande vård är det ändå mycket vanligt med förföljelse av transpersoner, både från polisen och civilbefolkningen. Trans Murder Monitoring project har undersökt 539 mord på transpersoner, utförda 2008 - 2010. Flest rapporterade mord fanns i länder som Brazilien (227 st), USA (38 st) och Guatemala (28 st). I Europa utmärker sig inte bara Turkiet utan även Italien med 13 rapporterade mord. Antalet länder som har lagar som ger straffskärpning vid hatbrott mot transpersoner eller skyddar mot hets/hate speech är försvinnande få, även i Europa.
Medias bristande kunskaper i transfrågor leder alltså till bristande nyhetsrapportering. Läsarna får helt enkelt inte veta hur pass allvarliga livsvillkoren är för transpersoner. Det är förmodligen många år kvar innan transrättigheter behandlas som andra mänskliga rättighetsfrågor i svensk press. Men det är verkligen hög tid att åtminstone börja jobba på att förbättra situationen, och börja kräva att seriösa artiklar som påstås belysa hbt-frågor faktiskt belyser just detta, och inte enbart frågor som bara berör homo- och bisexuella. Transrättigheter är mänskliga rättigheter. Sättet de osynliggörs eller förlöjligas på i svensk press borde vara pinsamt för varje journalist som tar sitt yrke på allvar.
*********
Publicerad på Second Opinion. Detta är en uppdaterad version av ett gammalt inlägg.
Etiketter: media, mänskliga rättigheter, Second Opinion, Transkompetens. mediakritik
posted by Luka(s) @ 10:52 fm
0 comments
