Sverigedemokraterna och medias ansvar

Så har vi då ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Och även om jag håller med Daniel Poohl om att det i grund och botten handlar om att det finns väljare som gillar partiets rasistiska politik, och att det är grundproblemet som måste hanteras, så är det relevant att också utkräva ansvar inte bara av de etablerade partierna utan också av media.

Media som nu springer ned varandra i sin iver att visa sin avsky och sitt fantastiska engagemang mot rasism. Men var fanns engagemanget före valet? Och var fanns engagemanget för valet och själva politiken?

Media har ett uppdrag att på ett sakligt och objektivt sätt granska partierna och politiken och presentera information för medborgarna. Det ansvaret tog man inte. Istället bedrev man valkampanj på nyhetsplats, producerade skrämmande usla texter och snaskade i "skandaler". Man matade väljarna med ändlösa opinionsundersökningar utan djupare analys, "spännande" kändisars åsikter och tävlingar. Det dök till och med upp en helt ny programform, det politiska underhållningsprogrammet.

När det som den genomsnittlige väljaren egentligen behöver få veta är vad partierna vill göra, hur kapabla de är att driva sin politik och vad denna politik i verkligheten, objektivt analyserad, egentligen innebär. Istället dumförklarade man väljarna och gav dem den valrörelse man hoppades skulle sälja mest annonser.

Medias inställning till valrörelsen som kommersiell cirkusföreställning påverkade också bevakningen av Sverigedemokraterna. Redan sommaren 2009 konstaterades det i ett arbete från journalistprogrammet vid Göteborgs Universitet att medierna brast i sitt uppdrag att granska makten vad gällde Sverigedemokraterna. Det handlade om att det saknades resonemang om Sverigedemokraternas bakomliggande ideologi samt undersökningar av vad SD faktiskt gjort och inte gjort i kommuner där de har makt. Ändå fortsatte media att antingen låtsas som om partiet inte fanns eller att på ett schablonartat sätt skrika rasism så fort de sa något. Analyserna, resonemanget och den grävande journalistiken lyste med sin frånvaro. Möjligen kunde man kosta på sig analyser det när man resonerade om hur man borde granska SD. Men längre än så kom man sällan.

Nu publicerar Expressen en genomgång av vad Sverigedemokraterna gjort i kommunpolitiken. Om den artikeln kommit före valet hade kanske inte partiet fått 609 mandat i 245 kommuner. Tänk om väljarna hade fått läsa i tidningen att av 62 tomma stolar i kommunfullmäktige i olika kommuner tillhörde alla utom sex stycken Sverigedemokraterna. Och att de ändå tog emot skattefinansierat partistöd för dessa tomma stolar. Då kanske fler hade tvekat inför att ge dem sin röst i valet.

Och även om givetvis en hel del av Sverigedemokraternas väljare röstade på partiet just för att de ogillar invandring eller invandrare, så kanske en del av dem ändå skulle avstått, om de även strax innan valet fått se analyser av SDs politik, fått se hur experter dömer ut de påståenden som Sverigedemokraterna bygger sin rasistiska politik på. En del kvinnliga väljare hade kanske också valt ett annat konservativt parti som inte i grunden är emot den fria aborträtten, om media lite bättre synliggjort den delen av SDs politik. Det finns mycket som media kunde ha belyst, innan valet. Nu i efterhand ser ivern mest ut som dåligt samvete. Och dåligt samvete bör man kanske ha.

Ingen kan, eller bör, i dagsläget svära sig fri från ansvar. Som media agerat under denna valrörelse finns det en risk att allmänhetens förtroende sjunker. Man behöver förmodligen granska sitt eget agerande, om inte för demokratins och yttrandefrihetens skull så åtminstone för att återställa förtroendet hos sina läsare. Inte minst mot bakgrund av valresultatet.

Läs också Anna-Lena Lodenius artikel om att vi inte bör gör om Danmarks misstag. Ett minst lika viktigt tema.

Andra bloggar om att SD kommit in i riksdagen: Livskraft och politik, Politiska betraktelser, Johan Westerholm, 之乎者也, Attila, Westerstrand, Massmedia om invandrare, flyktingar och rasism

Etiketter: Daniel Poohl, demokrati, media, Sverigedemokraterna, Val 2010

posted by Luka(s) @ 2:18 em 0 comments

Vem talar med fult folk?

Jag har precis läst ut två böcker jag införskaffade på årets Almedalsvecka, Fult folk av Emil Schön och Linnea Nilsson och Ut ur skuggan av Daniel Poohl och Mikael Ekman. Den första handlar om Sverigedemokratiska väljare och den sista om Sverigedemokraternas historia och lite om partiets väljare. De är båda väl genomarbetade verk med rejäl underbyggnad och gott om fakta och bra research. Jag rekommenderar dem för alla som är intresserade av de bakomliggande orsakerna till främlingsfientlighet.

När det gäller Sverigedemokraterna tycks det ofta bara finnas ett fokus i den allmänna debatten, deras rasistiska politik. Allra helst kryddat med godbitar om deras nynazistiska inslag. Men det här sättet att alienera partiet har bara gynnat partiet, under flera år. Visserligen stämmer det att partiet har väldigt mycket mer kopplingar till nynazism än vad man idag ger sken av via den tvättade fasaden, det klargör Poohl och Ekman tydligt. Men, det finns andra sidor av Sverigedemokraterna också, sidor som faktiskt bör erkännas om man ska vara intellektuellt hederlig. Partiet fokuserar på medborgarkontakt och uppfattas som folkliga. För den som av olika orsaker är förbannad på politiker i allmänhet kan det säkert känns självklart att snacka med det enda parti som dyker upp på lokala marknader i Skåne eller racing-evenemang. Och så får man en enkel lösning på de problem man själv ser, en lösning som kanske legat nära till hands för den som redan vill sköta sig själv utan för mycket skatter, som tror att det alltid är "de andra" som både skapat problemen och som vägrar göra något åt dem. Inget skapar en så stark samhörighet som en gemensam motståndare och ett utanförskap, och säg den medelsvensson som inte någon gång känt sig maktlös inför "höga herrar" som bestämmer över hans vardag. Då hjälper det inte att fördöma, dialog är enda vägen.

Och det är där som just "Fult folk" kommer in. Författarna har intervjuat ett antal väljare som röstat på Sverigedemokraterna. Och bilden som växer fram gör ont i mig. För även om de har fel i så mycket, framförallt åsikterna om invandrare och islam, så har de rätt i en sak: de är svikna av politikerna. Säg den politiker från riksdagspartierna som på allvar talat med, och lyssnat på, de som nu kommer rösta på Sverigedemokraterna. De bor inte i storstaden, de kommer från arbetarklass, har ingen högre utbildning, de går inte på teater eller lyssnar på klassisk musik och de är oftare än andra väljare män och arbetslösa, har låg inkomst och bor i hyresrätt. Och de är sällan bra insatta i politik och har dåligt förtroende för politiker och ibland även för samhället och sina medmänniskor. Fram växer en bild av en bitter och arg person utan resurser, som inte vet hur han ska göra sin röst hörd. Inte den ideala samtalspartnern över en fika på jobbet direkt, men lika viktig som alla andra människor!

Jag önskar att socialdemokraterna överallt tar debatten med de här väljarna! Att ta debatten med Sverigedemokraterna som parti är också viktigt, men det är väljarna, medborgarna, vi måste lyssna på och kommunicera med! Att bemöta dem med respekt, att inte rygga tillbaka för en eller annan föraktfull kommentar utan ta det för vad det är, trötthet, rädsla och ett sätt att hävda sig för den som upplever utanförskap. Då får vi kanske möjlighet att förklara följande:
* Skattesänkningspolitik (som är vad SD sysslar med) kommer aldrig gynna den som har låg lön, den som är arbetslös eller den som är sjukskriven.
* Det är inte invandrare som flyttat tillverkningsindustri och kapital ut ur Sverige, och därmed skapat arbetslöshet på många bruksorter.
* Antalet muslimer i Sverige är marginellt, och många av dem är inte mer troende än genomsnitts-svensson som mest går i kyrkan på dop, bröllop och begravningar. De fåtaliga fundamentalistiska muslimer som finns är inte vanligare än Jehovas Vittnen, knappast något hot mot "svenska" sedvänjor alltså.
* Alla har förmodligen någon gång känt sig främmande även inför en del svenska traditioner. Få människor känner sig lika hemma på röjiga fester med motorklubben som på formella middagar sju olika bestick hos adelsfamiljen på Strandvägen. Det som känns jobbigt med invandrares annorlunda traditioner har inte så mycket med etnicitet att göra, det beror på att man inte är van vid det. Och man behöver inte delta om man inte vill, varken på finmiddagarna eller i Ramadanfirande. Men vill man ha rätt att få ha sina egna fester som man är van bör man tillåta andra att ha det också, den gyllene regeln måste gälla åt båda hållen.

Och så hoppas jag att den som förut känt sig utanför får en rejäl inbjudan att vara med och påverka! Ge honom en inbjudan att lyssna på nästa kommunfullmäktgesammanträde, att komma med medborgarförslag, att gå en kvällskurs i hur man skriver insändare och att höra av sig med tankar om hur han vill skapa ett bättre Sverige! Lyssna på honom, han är lika viktig som alla andra. I möjligheternas Sverige måste vi visa tilltro även till de som skriker istället för talar när de blir frustrerade, demokratin kräver det av oss.

Tidigare inlägg om Sverigedemokraterna:
Sverigedemokraterna - partiet som är emot

(För att slippa göra svåra avvägningar om vilka kommentarer som ska publiceras och vilka som går över gränsen kommer jag inte tillåta några kommentarer till det här inlägget alls. Däremot kommunicerar jag givetvis gärna via mail.)

Etiketter: Daniel Poohl, demokrati, Emil Schön, fult folk, Linnea Nilsson, Mikael Ekman, nazism, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Val2010

posted by Luka(s) @ 3:22 em 0 comments