Så inleds årets mörkaste dag. Om tre timmar är det åtta år sedan Anna Lindh dog. Om drygt tolv timmar är det tio år sedan terrorattacken mot World Trade Center. Världen har förändrats, blivit mörkare. Och med terrorattacken på Utöya som ett alltför färskt sår känns det inte ljusare.
Men framtiden behöver inte bli lika mörk. Ägna inte söndagen enbart åt sorg, utan också åt att se det mänskliga i alla du möter, se hur vi alla är både väldigt unika och olika, men ändå så lika. Hur vi alla behöver kärlek, respekt och omtanke. Även om du aldrig annars gör det, just denna dag, säg ifrån när du hör fördomar! Stå upp för demokrati, medmänsklighet, humanism och kärlek. Ge dina egna och andras barn en förebild.
Världen behöver inte för evigt lida av den skräck och det hat som vuxit sig så starkt sedan 9/11. Mänskligheten är kapabel till oräkneliga illdåd, där människor plågas, skändas och mördas på det mest fasansfulla sätt, i antal som är lika fasansfulla. Men vi är också kapabla till oräkneliga goda gärningar. Våld, hat och terror måste inte leda till mer hat och mer våld. Norge har visat oss vägen, låt oss tillsammans fortsätta på den.
Vi kan alla förändra framtiden om vi bara vill och bestämmer oss. Det är det vi behöver minnas idag, att vi kan förändra världen. Till det bättre. Anna trodde på det. Jag tror på det. Tro på det du också.
Ur Til Ungdommen/Kärleken till livet av Nordahl Grieg
"Fienden runtomkring gå in i din tid Under en storm av eld Vig dig till strid
Kanske din fråga är Öppen och naken Vad ska jag kämpa med Vad är mitt vapen
Här är ditt värn mot våld Här är ditt svärd tro på att livet vårt Är något värt Detta vi kämpar för människovärdet"
Så har vi då ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Och även om jag håller med Daniel Poohl om att det i grund och botten handlar om att det finns väljare som gillar partiets rasistiska politik, och att det är grundproblemet som måste hanteras, så är det relevant att också utkräva ansvar inte bara av de etablerade partierna utan också av media.
Media som nu springer ned varandra i sin iver att visa sin avsky och sitt fantastiska engagemang mot rasism. Men var fanns engagemanget före valet? Och var fanns engagemanget för valet och själva politiken?
När det som den genomsnittlige väljaren egentligen behöver få veta är vad partierna vill göra, hur kapabla de är att driva sin politik och vad denna politik i verkligheten, objektivt analyserad, egentligen innebär. Istället dumförklarade man väljarna och gav dem den valrörelse man hoppades skulle sälja mest annonser.
Medias inställning till valrörelsen som kommersiell cirkusföreställning påverkade också bevakningen av Sverigedemokraterna. Redan sommaren 2009 konstaterades det i ett arbete från journalistprogrammet vid Göteborgs Universitet att medierna brast i sitt uppdrag att granska makten vad gällde Sverigedemokraterna. Det handlade om att det saknades resonemang om Sverigedemokraternas bakomliggande ideologi samt undersökningar av vad SD faktiskt gjort och inte gjort i kommuner där de har makt. Ändå fortsatte media att antingen låtsas som om partiet inte fanns eller att på ett schablonartat sätt skrika rasism så fort de sa något. Analyserna, resonemanget och den grävande journalistiken lyste med sin frånvaro. Möjligen kunde man kosta på sig analyser det när man resonerade om hur man borde granska SD. Men längre än så kom man sällan.
Och även om givetvis en hel del av Sverigedemokraternas väljare röstade på partiet just för att de ogillar invandring eller invandrare, så kanske en del av dem ändå skulle avstått, om de även strax innan valet fått se analyser av SDs politik, fått se hur experter dömer utde påståenden som Sverigedemokraterna bygger sin rasistiska politik på. En del kvinnliga väljare hade kanske också valt ett annat konservativt parti som inte i grunden är emot den fria aborträtten, om media lite bättre synliggjort den delen av SDs politik. Det finns mycket som media kunde ha belyst, innan valet. Nu i efterhand ser ivern mest ut som dåligt samvete. Och dåligt samvete bör man kanske ha.
Ingen kan, eller bör, i dagsläget svära sig fri från ansvar. Som media agerat under denna valrörelse finns det en risk att allmänhetens förtroende sjunker. Man behöver förmodligen granska sitt eget agerande, om inte för demokratins och yttrandefrihetens skull så åtminstone för att återställa förtroendet hos sina läsare. Inte minst mot bakgrund av valresultatet.
Läs också Anna-Lena Lodenius artikel om att vi inte bör gör om Danmarks misstag. Ett minst lika viktigt tema.
-Ofta kommer de in med färdiga kuvert från Sverigedemokraterna och säger "de här ska jag ha för jag ska rösta på Mona". Det är så uppenbart att de vill rösta på Socialdemokraterna, men det är Sverigedemokraternas valsedlar de har. Och vi har inte rätt att säga till dem att de har tagit fel valsedlar, berättar röstmottagaren Elisabet Carlsson.
Det här är allvarligt! Med så små marginaler som nu kan felaktigt avgivna röster avgöra valet, menar statsvetaren Sören Holmberg. Tyvärr blir det inte lättare av att ordningen i valsedelsställen är sådan att Sverigedemokraternas valsedel står längst fram och syns tydligt och att partibeteckningen på Socialdemokraternas valsedel är Arbetarepartiet Socialdemokraterna. Med sämre kunskaper i svenska kan det då vara lätt att plocka Sverigedemokraternas valsedel, trots att man tänker sig rösta på Socialdemokraterna, när man står där framför valsedelsstället.
Alla som tror på demokratin och alla människors lika värde behöver nu hjälpas åt! Om alla sprider information om situationen till sina nätverk och gärna översätter till många språk, då har demokratin en bättre chans! Det går att ändra sig om man förtidsröstat "fel". Går man till sin vallokal på söndag och röstar igen är det den rösten som räknas!
Jag har precis läst ut två böcker jag införskaffade på årets Almedalsvecka, Fult folk av Emil Schön och Linnea Nilsson och Ut ur skuggan av Daniel Poohl och Mikael Ekman. Den första handlar om Sverigedemokratiska väljare och den sista om Sverigedemokraternas historia och lite om partiets väljare. De är båda väl genomarbetade verk med rejäl underbyggnad och gott om fakta och bra research. Jag rekommenderar dem för alla som är intresserade av de bakomliggande orsakerna till främlingsfientlighet.
När det gäller Sverigedemokraterna tycks det ofta bara finnas ett fokus i den allmänna debatten, deras rasistiska politik. Allra helst kryddat med godbitar om deras nynazistiska inslag. Men det här sättet att alienera partiet har bara gynnat partiet, under flera år. Visserligen stämmer det att partiet har väldigt mycket mer kopplingar till nynazism än vad man idag ger sken av via den tvättade fasaden, det klargör Poohl och Ekman tydligt. Men, det finns andra sidor av Sverigedemokraterna också, sidor som faktiskt bör erkännas om man ska vara intellektuellt hederlig. Partiet fokuserar på medborgarkontakt och uppfattas som folkliga. För den som av olika orsaker är förbannad på politiker i allmänhet kan det säkert känns självklart att snacka med det enda parti som dyker upp på lokala marknader i Skåne eller racing-evenemang. Och så får man en enkel lösning på de problem man själv ser, en lösning som kanske legat nära till hands för den som redan vill sköta sig själv utan för mycket skatter, som tror att det alltid är "de andra" som både skapat problemen och som vägrar göra något åt dem. Inget skapar en så stark samhörighet som en gemensam motståndare och ett utanförskap, och säg den medelsvensson som inte någon gång känt sig maktlös inför "höga herrar" som bestämmer över hans vardag. Då hjälper det inte att fördöma, dialog är enda vägen.
Och det är där som just "Fult folk" kommer in. Författarna har intervjuat ett antal väljare som röstat på Sverigedemokraterna. Och bilden som växer fram gör ont i mig. För även om de har fel i så mycket, framförallt åsikterna om invandrare och islam, så har de rätt i en sak: de är svikna av politikerna. Säg den politiker från riksdagspartierna som på allvar talat med, och lyssnat på, de som nu kommer rösta på Sverigedemokraterna. De bor inte i storstaden, de kommer från arbetarklass, har ingen högre utbildning, de går inte på teater eller lyssnar på klassisk musik och de är oftare än andra väljare män och arbetslösa, har låg inkomst och bor i hyresrätt. Och de är sällan bra insatta i politik och har dåligt förtroende för politiker och ibland även för samhället och sina medmänniskor. Fram växer en bild av en bitter och arg person utan resurser, som inte vet hur han ska göra sin röst hörd. Inte den ideala samtalspartnern över en fika på jobbet direkt, men lika viktig som alla andra människor!
Jag önskar att socialdemokraterna överallt tar debatten med de här väljarna! Att ta debatten med Sverigedemokraterna som parti är också viktigt, men det är väljarna, medborgarna, vi måste lyssna på och kommunicera med! Att bemöta dem med respekt, att inte rygga tillbaka för en eller annan föraktfull kommentar utan ta det för vad det är, trötthet, rädsla och ett sätt att hävda sig för den som upplever utanförskap. Då får vi kanske möjlighet att förklara följande: * Skattesänkningspolitik (som är vad SD sysslar med) kommer aldrig gynna den som har låg lön, den som är arbetslös eller den som är sjukskriven. * Det är inte invandrare som flyttat tillverkningsindustri och kapital ut ur Sverige, och därmed skapat arbetslöshet på många bruksorter. * Antalet muslimer i Sverige är marginellt, och många av dem är inte mer troende än genomsnitts-svensson som mest går i kyrkan på dop, bröllop och begravningar. De fåtaliga fundamentalistiska muslimer som finns är inte vanligare än Jehovas Vittnen, knappast något hot mot "svenska" sedvänjor alltså. * Alla har förmodligen någon gång känt sig främmande även inför en del svenska traditioner. Få människor känner sig lika hemma på röjiga fester med motorklubben som på formella middagar sju olika bestick hos adelsfamiljen på Strandvägen. Det som känns jobbigt med invandrares annorlunda traditioner har inte så mycket med etnicitet att göra, det beror på att man inte är van vid det. Och man behöver inte delta om man inte vill, varken på finmiddagarna eller i Ramadanfirande. Men vill man ha rätt att få ha sina egna fester som man är van bör man tillåta andra att ha det också, den gyllene regeln måste gälla åt båda hållen.
Och så hoppas jag att den som förut känt sig utanför får en rejäl inbjudan att vara med och påverka! Ge honom en inbjudan att lyssna på nästa kommunfullmäktgesammanträde, att komma med medborgarförslag, att gå en kvällskurs i hur man skriver insändare och att höra av sig med tankar om hur han vill skapa ett bättre Sverige! Lyssna på honom, han är lika viktig som alla andra. I möjligheternas Sverige måste vi visa tilltro även till de som skriker istället för talar när de blir frustrerade, demokratin kräver det av oss.
(För att slippa göra svåra avvägningar om vilka kommentarer som ska publiceras och vilka som går över gränsen kommer jag inte tillåta några kommentarer till det här inlägget alls. Däremot kommunicerar jag givetvis gärna via mail.)
Folkpartisten Philip Wendal går idag ut i QX och försvarar Pim Fortuyn, mannen som drev det nederländska högerpopulistiska partiet Pim Fortuyns lista. Wendal kallar Fortuyn för en "livsstilsradikal martyr".
Fortuyn var homosexuell och berättade öppet om sina besök på bastuklubbar. Wendal tycks mena att det skulle göra honom till en trevligare kille än Jimmie Åkesson. Jag tvivlar, sexuell läggning säger inget om en persons åsikter, även svenska bögar tycker som bekant olika. Dessutom verkar Wendal mena att Fortuyn ju inte kan ha varit rasist, för han hade minsann inte alls något emot att ha sex med marockanska män. Tvärtom han skröt gärna om hur ofta han hade sex med dem. Det blir litegrann som Carola Häggkvist envisa förnekanden om att hon skulle vara homofob, hon har ju så många homosexuella vänner. Jag tycker nog inte att exoticering av marockanska älskare eller homosexuella vänner är detsamma som att man ser gruppen som jämlika och inte har fördomar om dem.
Pim Fortuyns islamofoba politik kallar Wendal "ett liberalt uppror mot en europeisk islamisering", en rubricering som förmodligen inte många muslimer skulle hålla med om. Eller klassiska liberaler heller för den delen. Pim Fortuyn var trots allt känd för att ha sagt sånt som att "Islam är en bakåtsträvande kultur" och för att han ville förbjuda muslimer att immigrera till Holland. Det är inte vad jag skulle kalla en liberal inställning.
Wendal argumenterar också för att Fortuyns islamofobi är mycket mer okey än Dansk folkepartis och Sverigedemokraternas islamofobi, eftersom Fortuyn till skillnad från dessa partier inte förespråkar en kristen stat. Frågan jag ställer mig är: -Hur kan det bli mer acceptabelt att underblåsa fördomar och hat mot en religiös grupp bara för att man inte själv tillhör en annan religiös grupp?
Bara för att Forteyns ställningstagande var mer intellektuellt hederligt i det avseendet betyder inte det att den var moraliskt mer högststående. Mängder med moraliskt sett mycket diskutabla åsikter har marknadsförts med oklanderlig logik och intellektuell hederlighet. En person som hatar invandrare och erkänner detta blir inte trevligare enbart på den grundvalen, hur "hederligt" det än är att erkänna sitt hat.
På en punkt ger jag dock Wendal rätt, fundamentaliska religiösa rörelser utgör ofta ett hot mot demokratin och mot upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna. Men att motverka dem genom att inkränka de mänskliga rättigheterna för människor som hör till dessa rörelser kan aldrig vara rätt väg att gå. Fortuyns väg är en återvändsgränd, och en farlig sådan. Den skapar bara känslor av utanförskap hos redan marginaliserade grupper, och leder därmed till frustration´och isolering, en farlig kombination som utnyttjas av de som vill se en militant radikalisering hos europeiska muslimska grupper.
Arbetet mot rasism, sexism, homofobi, islamofobi och för ett jämlikt samhälle som på allvar tar tillvara människors olika resurser, erfarenheter och begåvningar och ser till alla människors olika behov, det arbetet är avgörande för demokratin.
Men det handlar om att lyssna och se människor, inte om att fördöma och bannlysa. Med en respekt för att religionen är viktig för många, ihop med ett tydligt försvar för FN-deklarationen som den gemensamma humanistiska grunden oavsett religion, kan man komma mycket långt. Det är min erfarenhet som kristen och HBT-person, när jag talar med religösa om HBT-frågor. Bara för att många religiösa fundamentalister brister i ödmjukhet, tvärs emot sin religions påbud, betyder inte det att politiker och HBT-rörelse bör begå samma misstag. Med dialog och respekt kommer man mycket längre. Nyliberalismen verkar tyvärr ibland sakna båda delarna.
Filippinerna utestänger HBT-parti från valet, av "moraliska skäl"!
Igår beslutade Filippinernas valkommitté, Comelec, att partiet Ang Ladlad LGBT Party, Ang Ladlad, inte får kandidera i de nationella valen 2010. Partiet fokuserar på HBT-personers rättigheter, är bildat ur en HBT-rättighetsorganisation och skulle haft HBT-personer på valsedeln.
I ett åttasidigt dokument förklarar tre kommissionärer i Comelec, Nicodemo Ferrer, Lucenito Tagle och Elias Yusoph, att Comelec avslår Ang Ladlads ansökan om att registreras som parti inför valet, av moraliska skäl.
Ang Ladlad beskriver själva i sin ansökan hur de ser på HBT-samhället som en marginaliserad och underrepresenterad del av samhället och att de särbehandlas negativt på grund av sin sexuella läggning och könsidentitet. De definierar också i sin ansökan sexuell läggning som en persons förmåga att attraheras av någon känslomässigt och sexuellt, oberoende av partners kön.
Kommissionärerna säger att den definitionen av gruppen HBT-personer "gör det kristallklart att de sökande tolererar en omoral (immorality) som kränker religösa värden". De fortsätter med att citera Romarbrevet 1:26-27 ur Bibeln och delar av Koranen för att illustrera sin ståndpunkt.
De avslutar med att säga att om Comelec skulle acceptera ansökan skulle man exponera landets ungdomar för en miljö som inte stämmer med vad religionen lär. De säger också att de inte fördömer HBT-personer men att de inte kan kompromissa med den stora massans välbefinnande, speciellt inte när det gäller unga människor.
Filippinerna är inte längre att betrakta som en demokrati, detta är teokrati! När ett parti inte tillåts kandidera i allmänna val med hänvisning till att de är för "omoraliska" för vissa religiösa grupper, då är inkvisitionen inte långt borta!
Regeringen måste agera! Sverige kan inte sitta och tigande titta på när HBT-personer i andra länder får sina demokratiska rättigheter inskränkta, med hänvsning till bigotta religiösa moralfloskler. Det är dags att återupprätta Sveriges rykte som en förkämpe för mänskliga rättigheter, Reinfeldt! Börja med Filippinerna och Ang Ladlad!
Jag är jämlikhetskonsult och socialdemokrat som bloggar om allt från normer och genusfrågor till utbildningspolitik. Jag brinner bland annat för jämlikhet, mänskliga rättigheter och rättstrygghet!
Verksam inom bla Socialdemokraterna, svensk transrörelse, Transgender Europe och transföreningen KIM.
Bloggen innehåller mina helt privata åsikter. Fotograf: Carolina Hawranek
