Under de senasteveckornasdebattkringtvångssteriliseringarna av transsexuella har det ibland dykt upp åsikten att det inte handlar om tvång. Liknande tankar uttryckte folkhälsoministern Maria Larsson i somras, på Kds riksting: "-Jag blir lite lätt upprörd när man jämför med tvångssteriliseringar från historien. Det är inte jämförbart, låt mig säga det. Här handlar det om att man har på frivillig väg valt att byta kön.”
Men stämmer detta, rent juridiskt? Nej, för Maria Larsson har missförstått vad som menas med tvångssterilisering. Det finns två möjliga orsaker till det här missförståndet. Det ena är att hon är övertygad om att tvång alltid måste handla om straffrätt, och att handlingen alltså måste uppfylla rekvisiten för olaga tvång. Dagens tvångssteriliseringar utförs givetvis inte under vapenhot eller liknande, och kan alltså inte ses som kriminella. Men, allt här i världen handlar inte om straffrätt. I det här fallet är det förvaltningsrätt, alternativt statsrätt eller medicinsk rätt, som är det relevanta området, och då blir läget ett annat. För här finns ett slags prejudikat, i form av hur de historiska tvångssteriliseringarna bedömts. Och det är här Maria Larsson möjliga andra missförstånd dyker upp. Om hon inte känner till att en mycket stor andel av dåtidens tvångssteriliseringar inte heller inbegrep hot om våld eller att människor bands fast vid operationsborden är det rimligt av henne att vilja hålla isär den från dagens tvångssteriliseringar av transsexuella.
Mellan 1934 och 1975 steriliserade Sverige uppskattningsvis 27.000 personer under tvång eller tvångssliknande former. Ungefär hälften av dessa handlade tvånget om ett yttre administrativt tvång.(se sid. 16, SOU 2000:20) Resterande fall handlade om mer direkt tvång, övertalningar, beslut av förmyndare/vårdnadshavare eller att människor lurades att genomgå steriliseringar. I Steriliseringsfrågan i Sverige 1935-1975, SOU 2000:20, sägs: "Även situationer där sterilisering ställdes som uttryckligt villkor för något annat t.ex. utskrivning från anstalt eller institution, för att få gifta sig, för att få abort eller ekonomiskt bidrag är exempel på sådant administrativt tvång.--- Enligt vår tids sätt att se det har den enskilde i dessa situationer inte ställts inför några reella valmöjligheter utan de utgör tvångsliknande situationer."
Lite förenklat uttryckt kan man jämföra en del av dåtidens tvångssteriliseringar med dagens på nedstående vis:
Då: * Fattiga mödrar kunde under 1940-talet få mödrapeng, kravet var sterilisering.(SOU 1999:2, sid 15, p 6)
* Epileptiker som ville gifta sig kunde få dispans från det lagstadgade förbudet mot giftermål för epileptiker, kravet kunde vara exempelvis sterilisering. (SOU 1999:2, sid 15, p 5)
* För att få abort krävdes särskilt tillstånd, motkravet var ofta sterilisering. (SOU 1999:2, sid 14, p 4)
* Den som var intagen på en vårdanstalter för "sinnesslöa" eller liknande kunde ibland bli utskriven därifrån, men kravet var ofta sterilisering. (SOU 1999:2, sid 14, p 1)
Idag: * Transsexuella kan få byta juridiskt kön, kravet är sterilisering.
De sk "valen" står alltså mellan; Få pengar så man kan köpa mat åt sina barn men aldrig kunna skaffa fler barn eller kunna skaffa fler barn, men inte ha pengar till mat åt de barn man har.
Gift men steril eller ogift men fertil,
Få abort men aldrig mer få barn eller kunna få fler barn, men behöva föda det nuvarande, även om man var ogift och fattig kvinna.
Fri att bo och resa som man vill, men vara steril eller fortsätta vara inlåst men vara fertil.
Få nytt juridiskt kön och slippa bli tvångsoutad varje gång man handlar med betalkort, men aldrig kunna få biologiska barn eller kunna skaffa barn, men då inte få byta juridiskt kön.
Inget av dessa är vad man skulle anse reälla val. Samtliga är tvångsliknande situationer. Att låtsas att transsexuella enkelt kan välja att låta bli att leva som det kön de själva känner att de har är lika cyniskt och ovetenskapligt som de historiska argumenten för tvångssteriliseringarna.
Öppet brev till statsminister Reinfeldt – avskaffa tvångssteriliseringarna nu!
I KIM har vi under de senaste dagarna med stor oro sett hur de borgerliga partiernas löften om att avskaffa tvångssteriliseringarna urholkats. Det tycks finnas en överenskommelse, om än inte satt på pränt, om att lyfta ut frågan om steriliseringskravet när regeringen lägger en proposition om att ändra könstillhörighetslagen. Och istället återigen utreda frågan, för att tillfredställa Kristdemokraterna.
Vi är chockade över utvecklingen. Du satt under partiledardebatten och lovade att avskaffa tvångssteriliseringarna, Fredrik Reinfeldt! Du lovade inte att tillsätta en utredning i frågan. Det var visserligen Pride och valår, men man säger inte vad som helst bara för att vinna röster och sedan glömmer det! Varje år tvångssteriliseras 40-60 transsexuella i Sverige, enbart för att de behöver också i passet få vara de män och kvinnor de verkligen är. Detta är våra medlemmar, våra vänner, våra partners och våra barn som din regering fråntar rätten att skaffa barn. Nu säger du och din regering att ni nog vill fortsätta med det, och utreda igen, tills Kristdemokraterna och andra konservativa riksdagsledamöter är nöjda.
Vi är mycket oroliga för att du och din regering inte riktigt tänkt över vad en ytterligare utredning skulle få för konsekvenser för oss som berörs. En utredning på två-tre år kan innebära 80 – 180 fler tvångssteriliserade människor. Människor som förhindras skaffa barn, för all framtid. Det betyder också två-tre års ytterligare väntetid för alla de som nu inväntar en lagändring, och därför inte ansöker om att få byta juridiskt kön i dagsläget. De lever som sitt rätta kön, upplevs som sitt rätta kön. Men tvingas ha ID-kort som inte stämmer med hur de lever och uppfattas. De får problem vid exempelvis arbetsintervjuer, myndighetskontakter och resor. Det är också farligt att leva med ett juridiskt kön som inte stämmer med det kön man lever och uppfattas som, hatbrotten är verklighet.
Varje vecka som tvångssteriliseringarna finns kvar i lagen betyder att människor skadas ännu mer!
Det innebär också ännu en vecka då mänskliga rättigheter kränks godtyckligt, utifrån en medeltida moraluppfattning. Det är fastslaget bortom all tvivel att steriliseringskravet för att få byta juridiskt kön inte har någon medicinsk grund, både i förarbetena till lagen, i SOU29007:16 och i Socialstyrelsens rapport. Lagen är utredd både en och två gånger, av jurister. Thomas Hammarberg, CEO, sa redan 2009 att alla krav på ingrepp strider mot Europakonventionen. Europarådet är starkt kritiska, Socialstyrelsen vill ta bort kravet, samtliga riksdagspartier utom Kd och Sd är överens. Transpersoners rättigheter är mänskliga rättigheter!
Fredrik, vi kan inte förstå hur du och din regering kan fortsätta tvångssterilisera oss. Det är grymt och barbariskt, det bryter mot svensk grundlag och de mänskliga rättigheterna. Du lovade att avskaffa denna vidriga hantering, inte att utreda den ännu en meningslös vända. Nu ber vi dig att minnas vad du lovade, och att omedelbart förhindra ännu fler tvångssteriliseringar. Visa att även transpersoner omfattas av mänskliga rättigheter!
Brev till ärekbiskop Anders Wejryd, om tvångssteriliseringar
Min förra blogpost handlar om Svenska Kyrkans remissyttrandet på den gamla (och numera skrotade, tack och lov!) utredningen omhttp://www.blogger.com/img/blank.gif könstillhörighetslagen. Jag skrev ett personligt brev till ärkebiskopen i frågan, se nedan. Sommaren 2010 talade jag med honom som hastigast under Almedalsveckan, och hans medarbetare Ann-Chatrine Jarl lovade att jag skulle få det svar jag då ännu inte fått. Det svaret lyser fortfarande med sin frånvaro. Likasom Svenska kyrkans vilja att ta tag i frågan. Jag är fortfarande medlem i Svenska Kyrkan, men jag känner mig inte välkommen.
**************** Stockholm 2007-11-21
Hej Anders! Det är i stor sorg jag skriver detta brev till dig. Jag är öppen bög och kristen, men har ändå aldrig tidigare funderat på att gå ur kyrkan. Men efter att ha läst det remissvar som Svenska Kyrkan har avgett på Könstillhörighetsutredningens betänkande (SOU 2007:16 - Ändrad könstillhörighet – förslag till en ny lag.) finner jag mig själv börja fundera på om inte utträde är det enda möjliga. Yttrandet är oerhört och jag är djupt bedrövad över att min kyrka kan uttala så här.
I vanliga fall brukar jag agera offentligt när jag tycker en organisation uttalat sig kränkande om HBT-personer. Jag skriver en debattartikel eller kontakter mina partikamrater. Men nu känner jag att det inte vore rätt. Det är en sak att vända sig till pressen när en myndighet eller organisation kränker en. Det är en helt annan att fundera över hur man ska reagera när man blir kränkt av sin egen familj. Alltså väljer jag att skriva personligt till dig, som herde och överhuvud, för att berätta hur jag känner när mitt eget samfund, min familj, gör mig illa.
För mig, och förmodligen för flera andra transsexuella, är svenska kyrkan min familj. Jag har en bakgrund som aktiv i dåvarande Kyrkans Ungdom, jag tillbringade hela min tonår i kyrkan och tänker fortfarande på Salems kyrka som min gamla hemförsamling, trots att jag inte varit i kommunen på flera år. Jag skolades in i kyrkan som konfirmand och kyrkvärd, hjälpte till på konfirmandläger och gudstjänster. Jag engagerade mig på stiftsnivå och jag kämpade för att skilja kyrkan från staten. Sen flyttade jag, bytte församling men bara delvis samfund (till EFS) och gifte mig och lät döpa min son inom EFS/Svenska Kyrkan. Nu är jag tonårsförälder och gläds åt att min son har valt att både konfirmera sig och vara aktiv i samma EFS-församling där han är döpt. Själv är jag mindre aktiv, bland annat för att samma präst som konfirmerade sonen också öppet skrev på prästuppropet mot samkönade äktenskap. Men jag deltar gärna i gudstjänster i andra församlingar och talar tom ibland på dem. För mig är Svenska Kyrkan mitt andliga hem, jag känner mig fortfarande hemma och välkommen där. Eller, jag kände mig åtminstone välkommen förr. Nu vet jag inte längre. Det känns som min egen kyrka lyst mig i bann.
Jag är nämligen en av dem som berörs av betänkande, eftersom jag har en bakgrund som transsexuell. Det är mig ni, dvs Svenska Kyrkan, talar om, jag och andra transsexuella finns i kyrkan. Och när ens egen familj går ut och offentligt säger sådant som ni säger i remissyttrandet, då gör det ont. Jag har inga ord för hur illa berörd jag blir av det ni säger, remissyttrandet tycks skrivet i en anda av högerkristen beskäftighet och inskränkthet som jag inte trodde var möjlig i mitt eget samfund. Hur tror ni att min son känner det om han får reda på att inte bara EFS utan hela Svenska Kyrkan också tycker att hans uppväxt måste ha varit så traumatiserande att han inte borde fått bli född? Och hur tror ni det känns för mig och andra transsexuella att få slängt i ansiktet att eftersom vi söker behandling mot vår sjukdom så får vi anses frivilligt ha gett upp tankarna på att skaffa barn? Det känns som om ni resonerar som om längtan efter barn inte kan anses vara tillräckligt stark hos oss om vi inte kan ”motstå frestelsen” att genomgå behandling. Och därför bör vi inte tillåtas skaffa barn, eftersom vi inte vill göra den uppoffringen det innebär att inte genomgå behandling.
Jag känner många transsexuella som längtar efter barn. Och som både förälder och kristen uppfattar jag ofta dem som mycket ansvarsfulla. De ser att de innan behandling inte är mogna för barn, de mår för dåligt. Men de vill, som många andra, ha kvar möjligheten, när de blivit friska och kan ge ett barn den omtanke och uppmärksamhet som behövs. Den insikten, klokskapen och barnlängtan har ni valt att uppfatta som ren och skär egoism, som om de vill skaffa barn av andra skäl än andra människor, som om just transsexuella skulle vara mer egoistiska i sin barnlängtan än andra. Det här känns som ren illvilja, jag förstår inte hur det kan vara förenligt med kristen kärlek att presentera er åsikt som ni gör. Ni gör så många så illa.
Hela remissyttrandet verkar präglas av en tanke att transsexuella kanske inte egentligen behöver behandlas med könskorrigerande operationer och hormonterapi. Ni tycker att vi kanske kostar för mycket i förhållande till vilken nytta vården kan tänkas ge och ni tycker att det faktum att det finns fall där folk sökt fastställelse i det gamla könet igen (av okänd orsak) indikerar att könskorrigerande behandling inte är garanterat det bästa sättet att hjälpa transsexuella. Och allt det här tycker ni utan att hänvisa till vetenskapliga studier. Jag är van vid det kunskapsförakt och den fientlighet mot vetenskapliga metoder som finns inom delar av frikyrkan, men jag hade inte väntat mig att finna det inom mitt eget samfund. Var och en som klarar av att, utan fördomarnas skygglappar, läsa vetenskapliga avhandlingar kan snabbt hitta en mängd studier på nätet som alla samfällt säger att könskorrigerande behandling är den bästa behandlingen, ur ett vetenskapligt perspektiv. Ni ifrågasätter den behandlingsmetod som fått mig att må bra, utan behandling hade jag antingen varit djupt deprimerad eller tagit livet av mig. Istället verkar ni mellan raderna säga att jag kanske mest var förvirrad, jag visste inte mitt eget bästa.
Det känns som om ni kastar tillbaka flera års skam och skuld i ansiktet på mig, all den skam jag kände när jag verkligen funderade allvarligt på om jag var knäpp. Ni verkar tycka att jag inte tänkte efter tillräckligt, och ni underkänner min personliga kontakt med Gud och min förmåga att be om vägledning. Det finns flera transsexuella inom Svenska Kyrkan, och inom andra kyrkor, som brottas med sina känslor och sin skam. Som transaktivist händer det att jag fungerar som stödkontakt för transsexuella i kris. Nu är jag oerhört orolig över att Svenska Kyrkans remissyttrande ska bidra till att transsexuella inom kyrkorna får rådet från präster och andra att inte söka vård för sina problem. Jag förstår inte hur ni kan bidra till detta synsätt. Det är ju folks liv som står på spel, det framgår tydligt redan av betänkandet att 20% av alla transsexuella försöker ta livet av sig, innan de får behandling och att den risken sjunker mycket avsevärt vid behandling. För mig känns det som om min egen kyrka skadar just dem jag försöker hjälpa, det känns oerhört tungt.
Könstillhörighetskommittén föreslår också fortsatt tvångssterilisering, i form av tvångskastrering, och svenska kyrkan invänder inte. Det är med djup besvikelse jag ser att kyrkan inte lärt sig något av läxan om tvångssteriliseringarna från 1945 och framåt, utan instämmer med kommitténs förslag. Hur man som kristen kan försvara ett förslag som inte på något sätt skiljer sig från de tvångssteriliseringar som skedde förr är för mig fullständigt obegripligt. Det finns helt enkelt inget försvar för den åsikten och det är djupt sorgligt att inte ens SvK klarar att se likheterna med de steriliseringar som tvingades på mindre socialt bemedlade kvinnor när de sökte abort eller tillstånd att gifta sig.
Som tonårsförälder oroar jag mig också extra mycket för alla unga transsexuella. Till skillnad från de flesta, inklusive könstillhörighetskommittén, så har jag talat med transsexuella under arton år. Flera av dem lever sedan länge som det kön de känner sig som. Jag har sett hur de noga håller isär vänner som ”vet” och de som ”inte vet”, för att inte fel person ska få reda på att de ”bara ser ut som” killar och tjejer, att de har ett annat kön och ett annat namn på ID-kortet. Det känns outsägligt grymt att tvinga dem att leva dubbelliv, och ständigt vara rädda att avslöjas. De kan inte handla med kort i affärer ihop med kompisar, betala hyrda videofilmer med kort, inte utan bekymmer resa på språkresa, gå på tonårsdisco eller fixa biljetter till festivaler. Allt kräver legitimering, något de inte kan göra i andras sällskap om de inte vill bli utpekade som ”freaks”. Att byta juridiskt kön är en rent byråkratisk process, lika lite irreversibelt som att byta samfund. Varför ser ni inte likheten med att en ung människa kommer till tro? Även det är livsavgörande och omvälvande, ändå känns det självklart att unga får låta döpa sig och gå med i ett samfund. Men ni verkar tycka att unga transsexuella inte kan antas veta vilket kön de är, inte ens när en läkare ställt diagnos på dem är det riktigt säkert. Förstår ni inte hur orimligt det låter, som om vissa unga inte kan anses vara tillräkneliga för att de anser sig ha motsatt kön? Trots att det finns en vetenskapligt erkänd sjukdom som ger de symptomen och de har fått diagnos? Som förälder gör det mig ont att se att kyrkan inte vill se till dessa våra minsta. Just de som så starkt behöver vår hjälp vill man avvisa och tycks välja att inte tro på eller ens vilja lyssna till.
Som du ser har jag goda skäl att fundera över om det verkligen är försvarbart för mig att längre vara medlem i Svenska Kyrkan. Gudstjänster kan jag alltid delta i ändå, det är ju inte den enskilda församlingens åsikter om speglas tack och lov. Och min tro har jag inga skäl att varken ifrågasätta eller överge, Gud och jag vet var vi har varandra och det vore mig väldigt främmande att tvivla, särskilt med tanke på den ibland ganska steniga väg Han vandrat med mig, och burit mig över, i så många år. Tvärtom, det är min tro som fått mig att fundera på utträde. När mitt samfund agerar på ett sätt jag finner helt oförenligt med min tro tycker jag det finns skäl att fundera på om jag vill stödja samfundet med ett medlemskap. Vill jag nån gång framöver, om jag träffar en ny man eftersom jag är frånskild idag, gifta mig i en kyrka som anser att det var helt korrekt att tvångssterilisera mig? Hjälper det verkligen då om den kyrkan stödjer samkönade äktenskap, kan det första felet uppvägas på så vis? Vill jag bli begravd inom ett samfund som indirekt bidrar till att mina vänner riskerar att bli självmordbenägna? Vill jag ekonomiskt stödja en kyrka som tycker det är rimligt resonera i nationalekonomiska termer av samhällsnytta när det handlar om mänskligt lidande? Jag har inga svar på de här frågorna än, men jag hoppas jag finner dem.
Vill du svara blir jag glad, men det är inte nödvändigt, jag förstår att du har mycket på schemat. Jag lyssnar gärna om du vill ge något gott råd angående hur jag kan fundera kring mitt anförda etiska dilemma, jag har respekt för dig och förutsätter att du i så fall undviker plattityder. För min del får du gärna visa detta brev för andra inom kyrkan, om du tror det hjälper dig och andra att verka för ett bättre förhållningssätt i frågor som rör transsexuella. Mitt huvudsakliga syfte har dock framför allt varit att berätta för dig hur just jag upplevt situationen, inget annat. Tack för att du tog dig tid att läsa.
Transsexuella bör inte skaffa barn, enligt Svenska Kyrkan
Allt fler uppfattar tvångssteriliseringarna av transsexuella som inhumana och otidsenliga. Men Svenska Kyrkan anser att det är olämpligt att transsexuella skaffar barn. Det framgår av organisationens remissyttrande.
Både socialstyrelsen, Europarådet och de flesta riksdagspartier anser att kravet på transsexuella att vara sterila för att få byta juridiskt kön måste avskaffas. Flera tunga internationella frivilligorganisationer och enskilda europarlamentariker har de senaste dagarna riktat stark kritik mot att regeringen tycks ha för avsikt att behålla tvångssteriliseringarna, tills frågan utretts en tredje gång. Samtidigt finns en tydlig majoritet i riksdagen för ett avskaffande och det är inte säkert att regeringen får igenom ett utredningsförslag. Då tas sannolikt kravet bort bums.
Svenska kyrkans åsikt ligger däremot långt efter de mer liberala tongångarna. Det enda officiella uttalande som finns är ett remissyttrande från 2007. Man invände varken mot dagens tvångssteriliseringar eller mot utredningsförslaget om att ersätta tvångssterilisering med tvångskastrering. Organisationen stödde också dagens förbud för transsexuella att frysa ned ägg eller spermier för framtida behov. Därmed gick man emot utredningsförslaget som öppnade för att tillåta detta, för att möjliggöra för transsexuella att skaffa barn via konstgjord befruktning.
Svenska Kyrkans motivering var att personens nya identitet kunde bli osäker om han/hon skulle få möjlighet att bli biologisk förälder med utgångspunkt i den tidigare könstillhörigheten. Men varifrån kyrkan hämtade denna åsikt står ingenstans. Det finns ingen forskning som stödjer tanken. Precis som det inte finns någon forskning som säger att barn som plötsligt upptäckter att dess mor egentligen är dess biologiska far kan drabbas av ett livslångt trauma. Ändå hävdade Svenska Kyrkan just detta, samtidigt som man tog för givet att transsexuella skulle dölja för sina barn hur de kommit till. Dessutom slog man fast att det inte är en mänsklig rättighet att bli förälder. Men enligt FN-deklarationen är det en mänsklig rättighet att få försöka skaffa biologiska barn.
Remissyttrandet är alltså några år gammalt, och frågan har sedan dess blivit högaktuell. Men enligt Cristina Grenholm, direktor för Sekretariatet för teologi och ekumenik vid kyrkokansliet, finns det inte något officiellt ställningstagande av senare datum. Åsikterna från 2007 är fortfarande Svenska Kyrkans officiella åsikt. Cristina Grenholm betonar däremot att frågan absolut inte är slutdiskuterad, och säger också att det finns flera företrädare för Svenska kyrkan som engagerar sig i frågan.
Detta duger inte. Det borde vara självklart för Svenska Kyrkan att tydligt värna även transpersoners mänskliga rättigheter. Det räcker inte att enstaka eldsjälar tycker frågan är viktig. Genom att underlåta att ta tag i frågan, underlåta att diskutera den på allvar, underlåta att ta ny ställning så fortsätter Svenska Kyrkan kränka transpersoner. Åsikten att en viss grupp människor är så oönskade och obehagliga att vi inte bör tillåtas skaffa barn är helt enkelt vedervärdig, och hör inte hemma i Svenska Kyrkan!
Lukas Romson medlem i föreningen Hjärta och transsexuell
Tvångssteriliseringsdebatten, vad har sagts och gjorts?
Vad har egentligen hänt i debatten om tvångssteriliseringarna av transsexuella de senaste veckorna?
Torsdagen 12 januari slog nyheten om de borgerliga partiernas förmodade svek ned som en bomb. TT meddelade på förmiddagen att borgarna hade kommit överens om att plocka ut frågan ur den proposition som skulle läggas av regeringen, och istället utreda steriliseringskravet igen. Ettflertaltidningar vidarebefordrade nyheten. Anders Andersson,Kds ledamot i Socialutskottet, talar om "en framgång för Göran Hägglund och för den goda dialog som finns mellan partierna.". Han menar att:
"– Det är viktigt att vi står fast vid försiktighetsprincipen och inte rusar iväg med lagstiftning."
"Jag känner mig trygg i att vi till slut når målen så länge det åtminstone sker små steg i rätt riktning."
* Vid femtiden gick RFSLs nuvarande och förra ordförande, ihop med RFSL Ungdoms ordf. och jurister och andra från Uppsala Diskrimineringsbyrå, ut i en debattartikel på Newsmill som kritiserar agerandet från M, C och Fp. Det blir den första av hittills tio artiklar på Newsmill, där alla utom en är starkt kritiska mot förslaget att utreda istället för att avskaffa tvångssteriliseringarna. Kritiken kommer från såvälliberalt, som miljöpartistiskt och socialdemokratiskt håll. Liksom fråntransrörelsenochläkare. * Vid klockan sex på kvällen börjar en demonstration arrangeras av ett flertal hbt- och transorganisationer, inklusive samtliga partipolitiska hbt-nätverk. (Öppna Moderater avböjde senare att delta i arrangerandet, och själva demonstrationen.) * Inte långt därefter dras en internationell namninsamling igång. * Vid halvsju på kvällen rapporterar QX om sveket mot transpersoner . * Klockan åtta intervjuas Lina Gidlund, Uppsala Diskrimineringsbyrå, av UNT och undrar vad ursäkterna till forna tiders tvångssteriliserade var värda, när man ändå fortsätter med hanteringen. * Badgen Stoppa tvångssteriliseringarna skapas vid halvniotiden på kvällen och sprids över Facebook. * Samtidigt intervjuas Maria Nielsen, kristdemokratisk politiker och transsexuell, av Expressen. Hon kriserar då Barbro Westerholms uttalande om överenskommelsen:
"-Det här kan man leva med'. Lätt att säga, när hon inte själv tvingas leva med det."
* Klockan 22.41 kritiserar TransGender Europe, TGEU, Sveriges regering i sin pressrelease.
Så debatten fortsätter, med oförminskad styrka. Med skillnaden att DN och SvD plockar bort de artiklar som rapporterade om den överenskommelse som nu tydligen inte finns.
Under lördagen den 14de januari publicerar först Öppna Moderater på sin blogg ett klargörande att de "står fast vid att tvångssteriliseringen måste upphöra" och att det är glasklart att detta också är Moderaternas åsikt, sedan partistämman. Lite senare publiceras en debattartikel från ledande socialdemokrater, med Lena Hallengren vice ordf. Socialutskottet i spetsen, i QX. De menar
"Att statsministern säljer ut rättigheterna för en grupp människor för att hålla ihop sin regering är skamligt."
Sydsvenskan kritiserar regeringens agerande på ledarplats, jämför med tvångssteriliseringarna på trettiotalet och citerar Karin Lindell, jurist och den som ansvarade för Socialstyrelsen utredning om lagen och om vården för transpersoner. Lindell säger:
”Det är väldigt anmärkningsvärt och förvånande. Det tillhör inte ett modernt samhälle att du tvångssteriliserar någon över huvud taget."
Dagens Samhälle publicerar en debattartikel av Johan Sjölander, socialdemokratisk landstingspolitiker. Han menar att sjukvårdspolitiker måste ta ställning mot tvångssteriliseringarna och skriver:
"-Var och en kan enkelt fundera på hur personer som ändrat kön framställs i exempelvis populärkulturen och inser då direkt att detta är en grupp som omges av enorma fördomar. Steriliseringskravet blir då ytterligare ett uttryck för detta . Varför ska de mänskliga rättigheter som omfattar alla andra människor dra en gräns vid just mig? Det är en fråga som många ställer sig, och den är berättigad."
Måndagen den 16de januari inleds med att Maria Sundin och Ulrika Westerlund deltar i TV4s Nyhetsmorgon och förklarar att det inte bara handlar om tvångssteriliseringar utan även ett förbud mot att spara ägg/spermier. Sveriges Radios skämtsamma program Tankesmedjan menar att
"KD anser att vi inte ska ha för bråttom med att avskaffa tvångssterilisering av transpersoner. Men Göran Hägglund. att vänta 36 år efter alla andra tvångssteriliseringar avskaffades, kan man verkligen anklaga det tempot för att inte vara tillräckligt lugnt?"
“Mr Reinfeldt’s government should remember that a person’s dignity and integrity are cornerstone values for Christian Democrats. For transgender people, this means being free to undergo the changes they wish to, no more and no less. This isn’t about LGBT rights; it’s about human rights and torture, cruel, inhuman and degrading treatment."
Under tisdagen den 17de januari publiceras transföreningen FPE-S debattartikel, där de menar att regeringen lider av transfobi, och påpekar att frågan om tvångssteriliseringarna dessutom är på väg att avgöras i domstol. Moderaten Mats Gerdau, led. SoU säger till Nyheter24:
– Vi är tydliga med att vi vill skrota kravet som finns i dag på sterilisering. Men innan man ändrar en lag måste man ta fram ett gediget underlag. Jag vet inte om det finns det i dag, och det är det vi ska ta reda på.
Caroline Szyber(Kd) tycker däremot att en ny utredning är onödigt och säger:
"– Jag är skeptisk och förstår inte vad som ska utredas mer. Enligt mig måste det här steriliseringskravet avskaffas så snabbt som möjligt."
Under eftermiddagen hölls också i Luleå en manifestation mot tvångssteriliseringarna, med talare från bland andra RFSL, SSU Luleå, Röda Korsets byrå mot diskriminering, Socialdemokraterna och Rättvisepartiet socialisterna. Två folkpartister publicerar också en debattartikel i Hallands Nyheter, är kritiska till regeringspartiernas politik och menar att
KD har ännu en gång bevisat att partiet inte hör hemma i ett borgerligt samarbete.
Pink News rapporterar om den nu internationella kampanjen och skriver bland annat att Reinfeldt år 2010 beskrev tvångssterilisering som "ett mörkt kapitel i Sveriges historia".
"Kravet på tvångssterilisering vid juridiskt könsbyte fyller ingen funktion. Det har visat sig enbart handla om att stoppa transsexuella från att fortplanta sig, då den som genomgår ett könsbyte också tvingas destruera sparade könsceller."
De tycker också att C, Fp och M
"...visar genom sin oförmåga att stå upp för sin övertygelse, att samarbetet i Alliansen enligt dem väger tyngre än mänskliga rättigheter."
Torsdagen 19de januari publicerar QX Vanessa Lopez debattartikel. Socialutskottet har möte och frågan om V & Mps utskottsinitiativ bordläggs till nästa möte tisdag 24/1. Ett antalmindremedia rapporterar om demonstrationen i Stockholm.
Fredagen 20 januari skickar Amnesty International ett brev till socialminister Göran Hägglund där regeringen uppmanas att:
* presentera förslag om att ta bort kravet på att personer som vill ändra sitt juridiska kön måste sterilisera sig, i linje med rekommendationerna från Socialstyrelsen och internationell humanitär rätt.
* presentera förslag om att ta bort det lagstadgade kravet att personer som vill ändra sitt juridiska kön är ogifta och svenska medborgare.
* tillåta personer som vill ändra sitt juridiska kön att vidta åtgärder för att bevara spermier och ägg för framtida fertilitetsbehandling.
* säkerställa att personer som vill ändra sitt juridiska kön kan göra det utan att genomgå oönskad medicinsk behandling eller kirurgiska ingrepp.
Söndagen 22 januari hålls demonstrationer mot tvångssteriliseringar både i Malmö och Uppsala.
Måndagen 23 januari publicerar tre överläkare och en psykolog, alla med många års erfarenhet av transsexuella patienter, en debattartikel där de uppmanar regeringen att avskaffa de svenska tvångssteriliseringarna en gång för alla. De menar också att det
"...inte finns någon motsättning mellan att vara transsexuell och att ha barnönskan." och att "Tvångssteriliseringens vara eller inte vara är en politisk fråga som handlar om moral, normer och värderingar, några klara medicinska skäl finns inte."
Samtidigt publicerar Bengt Malmgren, psykiatriker och ansluten till Claphaminstitutet ett inlägg på Newsmill om den "dolda agenda" som han anser driver steriliseringsmotståndarna. Han hävdar bland annat att de som är emot tvångssteriliseringarna är "andra personer än de som hittills genomgått könsbyten" och att "...de som genomgått könsbyte från män till kvinnor uppfattar steriliseringen som naturlig och ej kränkande...".
Tisdagen 24 januari inleds med att RFSU, IPPF och CRR i en gemensam debattartikel påpekar att tvångssteriliseringar är ett solklart brott mot mänskliga rättigheter. De förklarar begreppet "tvång" och skriver
"Tvång" kan också vara att utsättas för utpressning och att ställas inför en omöjlig valsituation: antingen steriliseras du, eller så tänker vi inte godta att du är den du säger att du är."
Under förmiddagen fattar Socialutskottet beslut om att Socialutskottet och Riksdagen ska behandla frågan om avskaffandet av tvångssterilisering snarast dock senast innan sommaruppehållet. Vänterpartiets och Miljöpartiets skrivning som innehöll Socialstyrelsens lagförslag röstades ned. Under dagen publiceras en replik av Tobias Tobé (M) (gentemot Elin Lundgren (S)) i Arbetarbladet. Han menar att hans utgångspunkt är att tvångssteriliseringarna ska avskaffas under mandatperioden och att
"dessa frågor ibland kräver politisk utveckling inom partierna och samtal mellan partier är en verklighet som både jag och Lundgren måste förhålla oss till."
Onsdagen 25 januari publiceras KIMs öppna brev till statsminister Reinfeldt i QX. KIM framhåller bland annat att statsministern har lovat att avskaffa tvångssteriliseringskravet, inte utreda det igen. Och att
"Varje vecka som tvångssteriliseringarna finns kvar i lagen betyder att människor skadas ännu mer!"
Miljöpartiets framställan till rikdagsstyrelsen om en särskild debatt i riksdagen i frågan avslås.
Måndagen den 30 januari kommer en demonstration hållas i London, utanfför svenska ambassaden. Arrangörer är bland andra Press For Change.
*************** I skrivande stund har över 73.000 människor över hela världen undertecknat namninsamlingen mot tvångssteriliseringarna. Den kommer pågå tom 30/1. Gör det du med, och kontakta riksdagsledamöterna från din valkrets, och be dem jobba för att tvångssteriliseringarna avskaffas, inte utreds.
Bloggen Nitton mot tvångssteriliseringar har fler tips om hur man skriver brev till ledamöterna. Låt oss inte fortsätta upprepa historiska misstag, transpersoners rättigheter är mänskliga rättigheter!
Tal vid demonstrationen mot tvångssteriliseringarna, 18de januari.
Godmorgon på er. Så står vi då här, efter många års slit. Politikerna verkar äntligen börja begripa att tvångssteriliseringar av transsexuella är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
Foto: Matilda Pihl Men det tar fortfarande tid, man vill utreda mer. För att vinna tid åt Kd, för att hålla sams i regeringen. Det är inte okey. Varje månad som Sverige fortsätter tvångssterilisera kommer fler människor för evigt fråntas möjligheten att skaffa barn. Som stolt förälder till en nu vuxen son tycker jag det är fruktansvärt. Det är också så att flera transsexuella som vet att de nog vill ha barn i framtiden, när de avslutat studier eller skaffat lägenhet, de väntar med att byta juridiskt kön. De tvingas leva med ID-kort som konstant ger dem bekymmer, riskerar att outa deras medicinska historia eller till och med innebär en risk för hot och våld. Att dra ut på beslutet över ännu en utredning innebär ett enormt lidande för väldigt många, det får inte ske!
Frågan är utredd både fram och baklänges under flera år. Det finns varken juridiska eller medicinska skäl att kräva att människor som vill byta juridisk kön måste vara sterila. Transpersoner som får barn är inget samhällshot. Det enda som kommer hända om kravet avskaffas är att det kommer bli lite fler lyckliga föräldrar och nyfödda barn.
Tvångssteriliseringarna bryter mot de mänskliga rättigheterna. Land efter land tar bort steriliseringskraven, och lämnar Sverige i en moralisk medeltid. Historiens dom över de politiker som nu fortsätter och begär ännu fler hittepå-skäl, ännu fler utredningar för att avskaffa något som var avskyvärt redan när det infördes, den domen kommer bli hård. Därför att transpersoner, och våra barn, vi kommer finnas där även då. Och berätta att ni satte ett lugnt och bekvämt regeringssamarbete framför våra mänskliga rättigheter. Tvångssteriliseringarna är en skam för Sverige, de ska avskaffas inte utredas!
Eberhard är okunnig om forskningen om transsexualism
David Eberhard pläderade i lördags på Newsmill för en återgång till en ålderdomlig modell där den enda vård som ska erbjudas transsexuella är kollektivt anpassade ”paketlösningar”, inklusive sterilisering. Men hans artikel är full av faktafel.
Psykiatrikern David Eberhardt passade i lördags på att halka in i debatten om tvångssteriliseringar av transsexuella. Han argumenterade emot partiella könskorrigerande operationer, av Eberhardt kallat ”könsbyten”. Det är inte vad transsexuella vill ha, enligt Eberhardt.
Frågan är varför vi ska lyssna på just David Eberhardt i frågan. Han är visserligen psykiatriker, men det gör honom knappast till specialist på området. Inte heller har han frågat patienterna vad vi vill. Den internationella transrörelsen är väldigt tydlig i sina krav på tillgång till individanpassad vård, istället för totallösningar som påtvingar vissa patienter fler ingrepp än de vill ha. Faktum är att Eberhardts artikel är så full av faktafel att det tydligt framgår att han inte vet vad han talar om.
Könskonträra hormoner kommer minst lika ofta i form av injektionspreparat som piller. De tas heller aldrig oralt när det handlar om testosteron, eftersom detta skulle skada levern. Könskarakteristika som exempelvis utvecklade bröst hos kvinnor med transsexuell bakgrund och mörkare röst hos män med transsexuell bakgrund förvinner inte alls om hormonterapin avbryts. Inte ens om patienten behållit kroppsegna hormonproducerande organ.
Så här skulle jag kunna fortsätta och räkna upp rena sakfel. Men jag nöjer mig med att berätta vad de internationella behandlingsriktlinjerna, Standards of Care for the Health of Transsexual, Transgender, and Gender Nonconforming People, säger. Dessa riktlinjer tas fram av WPATH, en internationell organisation bestående av personer som är proffessionellt verksamma inom området och, till skillnad från Eberhardt, forskar om och/eller arbetar med transklienter. WPATH utgör den inom området mest ansedda expertisen. Av den senaste versionen av Standards of Care framgår det att det moderna sättet att se på behandling av transsexuella och andra patienter med könsidentitetsstörningar är att vården skall ges utifrån individuella behov, och att det finns patienter som mår bäst av partiell kirurgi eller enbart hormonterapi. Eberhardt tycks inte ha läst riktlinjerna. Hans idé att det enda korrekta skulle vara att antingen erbjuda fullständiga ”paketlösningar” eller ingenting är helt enkelt rejält föråldrad. Så ser inte svensk vård ut i dagsläget. Det händer exempelvis att biologiska kvinnor diagnoticeras som transsexuella och erbjuds hormoner och bröstreducerande kirurgi, utan att genomgå några könskorrigerande operationer av genitalier. Däremot påtvingas de givetvis ändå en kirurgisk sterilisering, på grund av lagens utformning. De får heller inte spara könsceller, och förlorar därmed för all framtid möjligheten att få framtida biologiska barn.
Eberhardt blandar också ihop juridiskt och biologiskt kön, vilket gör hans inlägg mycket förvirrat. Den aktuella debatten handlar om byte av juridiskt kön, inget annat. Frågan är rent juridisk, inte medicinsk. Både förarbetena till könstillhörighetslagen, SOU 2007:16 och Socialstyrelsens utredning fastslår med bestämdhet att tvångssteriliseringarna inte har någon medicinsk grund. Specialistkompetenta läkare har varit inblandade i samtliga dokument, så denna slutsats kan rimligen även Eberhardt godta. Läkarna i WPATH fördömer för övrigt steriliseringskrav för byte av juridiskt kön.
Eberhardt säger sig vara emot lagkrav på sterilisering. Samtidigt pläderar han för en återgång till en ålderdomlig modell där den enda vård som ska erbjudas transsexuella är kollektivt anpassade ”paketlösningar”, inklusive just sterilisering. Den enda slutsats som går att dra av Eberhardt märkliga inlägg i debatten är att han vill flytta makten att besluta över tvångssteriliseringarna från juristerna till läkarna. Låt oss hoppas att han är ensam i läkarkåren om denna idé. Publicerad på Newsmill (ja, detta är för viktigt för att jag ska ha råd att hålla mig med principer, tyvärr.)
Vallöftet 2010 från borgarna till transsexuella var tydligt. Tvångssteriliseringarna skulle bort! Det sa både Folkpartiet, Centerpartiet och till och med Moderaterna, via statsminister Fredrik Reinfelt. Hanteringen kallades inhuman och otidsenlig. Folkpartiet gick till och med ut med en debattartikel, där man lovade riva upp lagen.
Men nu är valet över och lagändringen låter vänta på sig. Igår tycktes man först ha gjort en överenskommelse med KD och deras unkna människosyn, för att sedan svänga 180 grader och hårdnackat hävda att inget hade hänt. Tvångssteriliseringars vara eller inte vara är inte viktigare än att de fyra högerhänderna i regeringen kan slarva med att vara tydliga och strunta i att hålla koll på vad de andra gör. Och oavsett vad som egentligen hänt och sagts, vi har inte sett röken av vare sig någon proposition eller ens ett utkottsinitiativ från vare sig M, C eller FP. Hade frågan varit viktig hade man redan varit igång, och kringgått KD för länge sedan.
Kunskapsläget har ändrats dramatiskt de senaste tre åren, Reinfeldt och hans regering kan omöjligt skylla på brist på kunskap i frågan längre. Trycket från omvärlden ökat drastiskt, Europarådet och Human Rights Watch har uttalat kraftig kritik. Flera europeiska länder har redan ändrat sina lagar och domstolsbeslut i andra länder omöjliggör att deras steriliseringskrav aktualiseras. Men istället för att följa Storbritanniens, Spaniens och Italiens exempel talar man nu om behov av ytterligare utredning.
Detta är nonsens. Det finns ett färdigt lagförslag, i den aktuella utredningen från Socialstyrelsen. Ett lagförslag har målgruppens stöd och som har tagits fram efter noggrann utredning. Ett lagförslag som är skrivet av en erfaren jurist som har skrivit lagar förr. Steriliseringskravet har ingen medicinsk grund och transsexuella som skaffar barn kan omöjligt utgöra en samhällsfara. Frågan har stötts och blötts sedan 2007, har passerat en SoU, ett otal remissinstanser och har diskuterats åtskilligt i media. Vad det kan finnas kvar att utreda är helt obegripligt.
Det enda som behöver utredas är varför vissa moralkonservativas beröringsskräck med barnlängtande transsexuella tillåts styra hela regeringens politik i frågan.
Tvångssteriliseringarna av transsexuella andas trettiotal och rashygien. Det är skamligt att regeringen fortsätter att ägna sig tvångssteriliseringar på en grupp människor bara för att vi anses misshagliga av en del konservativa krafter. Jag förutsätter att den rödgröna oppositionen tar tag i frågan och med hjälp av de borgerliga ledamöter som kan tänkas vilja stå upp för de mänskliga rättigheterna kör över regeringen i frågan snarast.
Lukas Romson, jämlikhetskonsult, transsexuell och socialdemokrat
Jag har inte kompetens nog att avgöra vilken tyngd avhandlingen har rent vetenskapligt, jag är varken etnolog eller forskare. Det är däremot inte Landström heller, vad jag förstår. Vad jag däremot har kompetens inom är transfrågor, inte minst när det gäller hur könsnormerna styr vården för transsexuella, det vill säga, just det som Bremers avhandling berör. Landström har däremot inte några särskilda kunskaper om transpersoners livsvillkor och hur könsnormen påverkar oss, vad jag kan uppfatta.
Landströms bristande insikt i frågorna blir uppenbara redan när han beskriver avhandlingen som om den handlar om "människor i färd med att byta kön". Som om det skulle handla om ett slags dokumentärt reportage om transsexuellas könskorrigeringsprocesser. När det istället handlar om forskning om den vård som transsexuella erbjuds, och hur könsnormen påverkar denna vård. Han lyckas visserligen förstå skillnaden mellan Bremers metod, att ha målgruppens egna upplevelser i fokus, och forskningsmetoder i en del tidigare avhandlingar, där forskarens förutfattade meningar om transpersoner styrt både inriktning och slutsats. Gott så.
Men sedan blir recensionen helt obegriplig. I Landströms verklighetsbild ingår det nämligen att det inte alls är radikalt, och därmed inte avvikande får man anta, att med ett "pseudokritiskt, queerfeministiskt språk beskriva transsexualism som frigörelsen från biologin". Som om gemene man i Sverige tycker att det finns fler kön än två, tycker att alla transsexuella har det kön de själva identifierar sig som, tycker att transpersoner ska ha samma rättigheter som alla andra, tycker att tvångssteriliseringar av transsexuella är fel, att även minderåriga ska få heta vad de vill oavsett kön och så vidare.
Det må vara en normerande åsikt i vissa grupper, men knappast i landet som helhet. Det är därför Bremer kommer fram till de resultat hon gör. Nämligen att könsnormen på ett negativt sätt påverkar vården för transsexuella. Något man kan tycka hade varit relevant att beröra i en recension av en vetenskaplig avhandling, forskares slutsatser brukar vara det viktiga. Men det tycker tydligen inte Landström. Han använder istället sin recension för att marknadsföra en syn på transsexuella som sorgliga offer genom att fokusera på just de berättelserna i Bremers material. Att det samtidigt finns andra berättelser i avhandlingen, och att just vårdberättelser kanske inte är de mest representativa för alla berättelser om transsexuella, det bortser han från.
När Landström sedan växlar över till att prata om sin åsikt om transsexualism som "något ganska sorgligt" och "ett symtom på ett samhälle med alltför lite fantasi och alltför strikta könsroller" sysslar han inte längre med att recensera Bremers avhandling. Texten är plötsligt en debattartikel, och Landström sorgligt okunnig om ämnet.
Givetvis kan man i teorin fundera över hur transsexuella skulle agera i ett samhälle där det saknades normer om kön. Kanske skulle det vara mycket mer ovanligt med könskorrigerande behandling? Det vet vi inte. Precis som vi kan diskutera, i teorin, hur aspies skulle agera i ett samhälle där det saknades normer om mänsklig kommunikation och hur våra sinnen fungerar.
Men, i praktiken är det så att dessa samhällen inte existerar. Och sannolikt aldrig kommer existera. De som skapar normerna är majoriteten, och majoriteten är såvitt vi vet cispersonerna och neurotyperna. Vi andra måste förhålla oss till detta, vare sig vi vill eller inte. Vi kan kämpa för att vårt perspektiv ska vara lika mycket värt som deras, och det är viktigt. Målet bör självklart vara ett samhälle där alla sätt att se på kön är lika mycket värda. Men vägen går knappast via att förneka den könsnorm som finns.
Och det är här Landströms till recension maskerade debattinlägg blir riktigt knepigt. För han tycks mena att transsexuella bör agera som om könsnormen inte existerar, även i sina privata liv. Som om vi till och med har en skyldighet att göra det, en större skyldighet än cispersoner. Att transsexuella ska acceptera våra kroppar som de är och stå upp för vår rätt att få vara män (trots att vi har kvinnokroppar) eller kvinnor (trots att vi har manskroppar) eller bigenders, nongenders, intergenders eller queers (trots att vi har synligt enkönade kroppar). Att just vi ska stå på barrikaderna mer än andra, och offra mer än andra för att förändra könsnormen.
Det vill säga, vi bör offra vår möjlighet att åtminstone några av dygnets timmar, åtminstone någon dag i veckan, få vara bara oss själva. Istället för Den Där Transsexuella, den avvikande, den konstiga. Och vi bör offra det för att personer som Rasmus "jag har [inte] något problem med att människor könsopererar sig" Landström ska få som han vill. Tack, men nej tack.
Jag föreslår att Landström kliver ur sitt eget trygga cisnormativa liv för säg en månads tid och lever 24/7 i konträr könsroll. Om han sedan på allvar kan säga att det gick utmärkt att leva så och må bra, då ska jag ta hans åsikter på lite större allvar. Till dess bör han hålla sig till att recensera och debattera saker han begriper sig på.
Jag är jämlikhetskonsult och socialdemokrat som bloggar om allt från normer och genusfrågor till utbildningspolitik. Jag brinner bland annat för jämlikhet, mänskliga rättigheter och rättstrygghet!
Verksam inom bla Socialdemokraterna, svensk transrörelse, Transgender Europe och transföreningen KIM.
Bloggen innehåller mina helt privata åsikter. Fotograf: Carolina Hawranek
