När kränkta blir "kränktkultur"

Det finns i en del liberala kretsar en förtjusning i att beskriva alla grupper och individer som protesterar mot att bli sämre behandlade än andra som överkänsliga.

Senast ut på banan är Maciej Zeremba. I två artiklar, hittills, har han beskrivit Lärarhögskolan i Stockholm som en kultur av förtryckta lärare som hukar under anti-diskrimineringskraven från staten, beskäftiga ombudsmän och militanta elever som blir rabiata när de inte får godkänt trots att de inte uppfyller betygskriterierna.

Första artikeln, Först kränkt vinner behandlar bland annat ett fall med en kvinna som ansett sig diskriminerad och kränkt, bland annat av lärarens nedlåtande uttalanden om homosexuella. När hon anmälde detta till skolledningen agerade de inte alls. Till slut vände hon sig till HomO och då ingick man förlikning. Man kan nog anta att Lärarhögskolans jurister bedömde det som att HomO inte var helt ute i ogjort väder, annars hade man inte betalat 60.000 kronor i skadestånd. Detta får Zaremba till en historia om en rättshaverist och en vettskrämd skolledning. Eftersom han inte ger så mycket fakta är det svårt att påstå att han har helt fel, men, jag kan nog tycka att det hela inte riktigt bär sannolikhetens prägel, som en viss proffessor skulle sagt.

I den andra artikeln, "Tyst i Klassen" blir det uppenbart att Zaremba skarvar, för där har en kollega till honom skrivit en helt annan artikel om det fall Zaremba framställer som en rent politisk okynnesanmälan. Det är två helt olika bilder som framträder, Zarembas text framstår som snarast tendensiös mot den faktabakgrund som Anna Bodin ger.

Så mycket för den journalistiken, alltså.

Att det finns problem på Lärarhögskolan i Stockholm är uppenbart, men efter att ha talat med en nyligen utexaminerad bekant tror jag mer det handlar om katastrofalt dålig ledning och organisation rent generellt. Sånt skapar rädda anställda, om de exempelvis inte får utbildning i hur de ska förhålla sig i diskrimineringsfrågor.

Det är inne idag att tala om hur feminismen, HBT-rörelsen, anti-rasismen och många andra som kämpar för ett samhälle som är lika för alla, att vi skulle fått alldeles för stort utrymme. Sen valet har det blivit allt populärare att tala om att en massa grupper "utmålar sig som offer" och är "lättkränkta". Alla från bögar till sexeullt utsatta kvinnor har fått en släng av sleven. Vi påstås ha fått så mycket makt att vi kan spela på vårt övertag, "låtsas" vara kränkta, få förmåner och därmed förtrycka alla andra som egentligen bara vill väl.

Då är det viktigt att komma ihåg var problemet ligger. Problemet är inte vi som upplever oss diskriminerade och kränkta. Problemet är de som tar sig rätten att först diskriminera och kränka, och sedan får hjälp att dölja sina handlingar av de som accepterar detta.

Så länge det fortfarande inte är en merit att vara döv, svart, muslimsk, lesbisk kvinna i Svenskt Näringslivs styrelse kan vi nog inte tala om att det skett några större förändringar i praktiken sen valet. Det är bara retoriken i media som ändrats.

Lösningen på diskriminering är inte att lägga skulden på de som utsätts, utan att gemensamt ta ansvar för att detta inte ska ske igen!

Etiketter: Anna Bodin, diskriminering, DN, Först kränkt vinner, homosexuell, Lärarhögskolan, Maciej Zeremba, nyliberalism, Tyst i klassen

posted by Luka(s) @ 7:44 em