Anders Wallner - transkolonialism och brist på perspektiv i jämställdhetsdebatten
Anders Wallner skriver i en
krönika på SVT debatt om problemet med könsseparerade toaletter. Wallner har ofta intressanta ideér, så också denna gång. Men jag blir lite betänksam över argumentationen.
Han tycks mena att offentliga toaletter bör vara könsneutrala, för att kvinnor inte ska behöva stå i längre köer än män. Det låter inte alls som ett dumt förslag, även om väl de flesta vuxna egentligen inser att det givetvis inte är förbjudet att smita in på "fel" toalett om kön är lång och behovet stort. Däremot kanske det vore än viktigare att propagera för att lokalägare med herrpissoarer för att inte anses diskriminera borde tvingas inrätta även en
dampissoar, något Wallner inte berör. Kanske missade han det, kanske är det politiskt kontroversiellt, kanske finns det kvinnor som inte gillar tanken, jag vet faktiskt inte.
Det jag däremot slås av är att hela krönikan snarare verkar handla om att vinna politiska poäng än att faktiskt vilja konkret gynna jämställdheten. För, handen på hjärtat, det finns viktigare jämställdhetsfrågor än denna att ta itu med. Wallner tycks sälla sig till den, ofta unga och välutbildade, grupp som hellre talar om genusteorier än i praktiskt politiskt arbete genomdriver jämställdhetsreformer. Nu vet jag inte vad Wallner gjort i frågorna i övrigt, så detta kanske bara var ett kul hugskott. Men som del av en större trend är den ändå värd att analysera.
Jag är nämligen rädd att ju fler välutbildade, unga och debattglada tjejer och killar som fokuserar på visioner om hur ett "perfekt samhälle" helt utan könsnormer skulle se ut, desto mer dras fokus från vad vi rent konkret faktiskt kan göra för att motverka ojämställdhet. Och ju oftare det talas om jämställdhetsproblem på, ursäkta uttrycket, skitnivå, desto mer sällan kommer det pratas om de tunga frågorna. Som
bristen på kvinnor i näringslivets toppskikt, att
kvinnor fortfarande tar ut lejonparten av föräldraledigheten (
kvotering fungerar!) att
mäns våld mot kvinnor innebär en kollektiv rädsla hos kvinnor, att
kvinnors idrottsaktiviteter får en mindre del av den gemensamma kakan än mäns idrottsaktiviteter, att det fortfarande finns löneskillnader på grund av kön, att
män förlorar vårdnadstvister på grund av kön och att
kvinnor får sämre vård än män. Bara för att ta några exempel, alltså.
I efterdyningarna av queerteori och i mer snacksaliga genusanalyser tenderar dock de här mer konkreta problemanalyserna att utebli. All debatt förs på en så teoretisk nivå att det nog ofta är väldigt svårt att bygga en praktisk politik på det. Jag tycker också att det akademiska perspektivet, med både visioner och analys, är viktigt. Men inte ensamt. Visioner och diskussioner utan handling leder inte framåt.
Risken är också att allmänheten inte ens förstår vad man talar om, akademiker är inte alltid bra på att tala så folk förstår. Jämställdhet är ingen fråga förbehållen vissa grupper, det ska inte heller debatten om den vara. Allas åsikter är viktiga, oavsett utbildning och bakgrund. Men idag är en hel del människor utestängda från den jämställdhetsdebatt som anses vara den tyngre och mer seriösa, den som snarare benämns genusdebatt och förs på ett språk som jag ibland inte är säker på om ens de invigda egentligen begriper. Ändå handlar det om något ganska enkelt, att inga människor ska ha sämre villkor, rättigheter och möjligheter bara för att de tillhör ett visst kön.
Frågor om transpersoners rättigheter kan nog också sägas höra till jämställdhetsdebatten, eller borde åtminstone göra det. De strukturer som diskriminerar kvinnor diskriminerar även transpersoner. När normen är en man, blir både transpersoner och kvinnor avvikare och därmed förtryckta. Men det finns ett problem med att koppla ihop frågorna, ett problem som Wallner tyvärr exemplifierar själv. För, den som inte själv tillhör den grupp som anses förtryckt löper högre risk att hamna fel, ja kanske till och med att utnyttja gruppens frågor för sina egna syften.
Tittar man lite närmare på de frågor som de senaste åren drivits av olika enskilda transaktvister och transorganisationer i Sverige ser man snabbt att frågan om att göra offentliga toaletter könsneutrala knappast är prioriterad. Många fokuserar på sånt som att
alla transpersoner bör omfattas av diskrimineringslagstiftningen, att vi bör ha
lagskydd mot hets och bör
inkluderas i hatbrottslagstiftningen, att
namnlagen och
könstillhörighetslagen måste reformeras och att
vården för transsexuella måste ses över.(Se exempelvis
RFSL,
INIS,
min webplats,
Transgender Europa och
KIM ) Toalettbekymrena finns där, men de är del av en större diskrimineringsproblematik där ett heltäckande lagskydd är första steget och en rejäl informationskampanj ett andra.
När Wallner låtsas att transpersoner tycker att just frågan om könsneutrala toaletter är viktig är det helt enkelt ett typiskt utslag av
politisk kolonialism, där han tar sig rätten att använda en minoritetsgrupp för att argumentera för sitt eget förslag, utan att egentligen ha någon position i gruppen. Han tycks dessutom tro att alla transpersoner deinierar sitt kön som något mittemellan, något som bara stämmer för delar av gruppen. När han sen också sätter likhetstecken mellan dessa queeridentifierade intergenders och hela transrörelsen blir det riktigt galet. Det är helt enkelt en rätt oinsatt syn på en rörelse som omfattar betydligt mer. Bland andra transsexuella som definitivt uppfattar sig som just kvinnor eller män.
Etiketter: Anders Wallner, dampissoar, jämställdhet, kolonialism, offentliga toaletter, queerteori, transfrågor, transpersoner
Loggbok - Sanningsenlighet
Jag fick en utmaning från
Irmeli Krantz, att berätta lite sanningar om mig själv.
Regler:
Länka till din utmanare
Berätta 7 sanningar om dig själv
Utmana 7 bloggare
Lämna meddelande till dem du utmanat
Ett slags kedjebrev i bloggform, självransakning, dokusåpaavslöjande, filosofiska djupsinnigheter eller bara småskojig textutfyllnad, det finns ju många sätt att tolka såna här utmaningar. Men självklart, inte kan jag motstå en kastad handske, här är mitt försök att berätta sju sanningar om mig själv:
1.När jag är glad händer det att jag trummar i takt till nån 80-tals-hårrockslåt på min Mp3-spelare. Gärna Scorpions eller Purple, och ja, det händer att jag gör det offentligt.
2. Senaste julen var första gången i mitt vuxna liv jag inte gjorde fyra sorters hemgjort julgodis. Jag har usel karaktär när det kommer till efterrätter, glass och bakverk. Och motion.
3. Jag är inte särskilt förtjust i öl, men känner mig obekväm när jag ber om en cider istället. Så jag kamouflerar det genom att vara snobbig och be om någon vettig brittiskt eller irländsk cider, som Gaymer´s Olde English.
4. Hade jag en väl tilltagen lön, istället för ett snålt tilltaget studielån, skulle jag förmodligen lägga sjutusen om året på kläder, kanske till och med unna mig dyrare designkläder nån gång om året. Och jag skulle ha dåligt samvete hela tiden.
5. Det händer att jag låtsas att jag kan dansa bugg, vals eller foxtrot. Det kan jag inte. Men jag är rätt bra på Mr-Beveridges-Maggot, Hole-in-the-Wall och andra historiska danser.
6. Jag är nog rätt bra på akvarellmåleri, för att vara amatör. Borde väl försöka ställa ut, men tiden tycks aldrig finnas.
7. Jag hyser egentligen en intensiv ovilja mot allt vad kedjebrev heter. Å andra sidan, jag har lätt att förlåta goda vänner, speciellt om de bjuder på den där champangen, Irmeli :-).
De sju bloggare jag är spänd på att få läsa sju sanningar om är:
Bo Widegren Hillevi Larsson Lena, Underdogblogg Marta Axner Karl af Hallström Dr Martin Rundkvist Tasso StafilidisEtiketter: kedjebrev, Sju sanningar
Tävlingsbana för agility prioriteras inte av moderaterna i Skarpnäck
Stadsdelsnämnden prioriterar fotboll framför hundsport, tycker aktiva inom hundsport i Skarpnäck, allt enligt lokaltidningen Mitt i Söderort Hammarby. Jag kan nog tyvärr bara instämma.Den bana som anlades i samband med fotbollsplanen på gamla hundkappen blev för liten på grund av felaktiga uppgifter och nu menar
Billy Östh, ordförande i Skarpnäcks Stadsdelsnämnd, att,
"Det går inte att komma i efterhand och ändra sig." Tydligen menar Östh att det kan bli osannolikt dyrt att genomföra den flyttning av staket som i praktiken är det som behövs. Tillåt mig tvivla, Billy, den kostnande är löjligt liten jämfört med vad fotbollsplanen kostat att anlägga.
Jenny Stridh, aktiv inom agility, tycker också att rastplatsen vid fotbollsplanen bör rustas upp. Billy Öst tycker att
"...ge en massa pengar till inhägnade rast platser är inte prioriterat."
Ja, självklart blir det svårt att ge pengar alls, med tanke på att moderaternas skattesänkning
kostat Skarpnäck 30 miljoner i skatteintäkter. Men med tanke på att staden kunde
budgetera 12 miljoner på en ny konstgräsplan, trots att närmsta fotbollsplan ligger knappt hundrafemtio meter bort, borde det inte vara omöjligt att få partikollegorna i stadshuset att stödja hundsporten med en mindre summa.
Speciellt inte mot bakgrunden att stadsdelen sannolikt, baserat på
innevånarantal och
hundägande har lite drygt femtusen hundägare och att det fortfarande inte finns ( trots ett
flertal förslag vid olika tillfällen och från olika intressegrupper)
en enda hundrastgård i området. Istället har stadsdelsnämnden
tyckt att hundar i området gott kan rastas i naturen. ( Om det innebär att man tycker att hundägare bör frångå jaktlagens förbud mot att låta hunden springa lös i skog och mark 1:a mars - 20:de augusti framgår inte riktigt, men den hundägare som gör det och vars hund river vilt lär inte kunna skylla på stadsdelsnämnden.)
När det gällde fotbollen var det alltså inga bekymmer att lobba för att staden skulla satsa pengar. Ändå var antalet fotbollsplaner inom stadsdelen redan då ganska många. En stor upplyst gräsplan, fem större grusplaner och tre mindre, flera av dem med belysning, och ett antal mer eller mindre improviserade gräsytor torde uppta betydligt mycket mer utrymme och kosta betydligt mycket mer i drift och underhåll än en hundrastgård. Och frågan är om antalet fotbollsspelare verkligen är så många fler än antalet hundägare. Klart är i alla fall att andelen unga tjejer inom agility är många fler än inom den pojkdominerade fotbollen, i all fall att döma av de pojklag och agilitytjejer jag sett från mitt fönster mittemot konstgräsplanen. Frågan är vari Billy Ösths ointresse i att jobba även för hundsportsungdomarna består, okunskap om de uppenbart ojämlika förhållanden i satsade medel eller ointresse för "tjejsporter"?
Nej, här borde stadsdelsnämnden inse att behoven är stora och att det är fullt rimligt att begära att stan hjälper till att flytta staketet så
Skarpnäcks Hundungdom kan anorda tävlingar precis som fotbollsungdomarna kan. Man bör också begära att staden tar ansvar för att även Skarpnäcks stadsdel ska ha hundrastgårdar! Att hänvisa alla hundägare till naturen, även de med hundar med jaktinstinkt eller som är aggressiva mot barn och joggare, det är helt ansvarslöst!
Det ligger på Ösths och hans kollegors ansvar att be staden rusta upp den befintliga rastgården vid fotbollsplan,och anlägga minst två till rastgårdar inom stadsdelen, förslagsvis på den gamla fotbollsplanen bakom Brotorpet och på Nytorpsgärdet. Upprustning, nyanläggning, drift och underhåll blir i jämförelse med motsvarande kostnader för fotbollsplaner inom stadsdelen sannolikt försumbara. Men glädjen och folk/hund-nyttan minst lika stor!
Etiketter: agility, billy östh, fotboll, hundar, hundsport, idrott, jenny stridh, jämställdhet, konstgräsplan, mitt i söderort, politik, skarpnäck, tjejidrott
