Hen-toaletter och andra språkliga dumheter
Hen har blivit alltmer accepterat som
pronomen i svenskan, och numera rekommenderar
även Språkrådet att det bör användas om personer som
föredrar det. Äntligen kan icke-binära transpersoner, som inte
definierar sig som entydigt män eller kvinnor, känna sig
respekterade när vi talar om dem!
Mindre lyckat är oskicket att substantivera hen. Ibland går det kränkande långt, som när Språktidningen och andra skribenter introducerar nyordningar som hen-toaletter och hen-omklädningsrum. Man kan fråga sig varför termerna könsneutrala toaletter eller könsneutrala omklädningsrum plötsligt blev svårare att använda bara för att hen introducerades? Det förekommer heller inga hon-toaletter eller han-omklädningsrum i spalterna. Många kan nog också tänkas reagera negativt på om det dök upp.
Man kan tänka att en språkfråga inte är så viktigt. Men språket är viktigt! Genom språk formar vi vår verklighet och sätter agendan för både vilka vi är och vad som bör ses som viktigt att tala om, på vilket sätt. Det är ingen tillfällighet att det ständigt utkämpas hårda politiska strider om vilka ord som ska användas för att beskriva olika frågor. Många är de som tycker att det heter privatisering av välfärden, inte mångfald och valfrihet i vården. Och vill man visa respekt för sina medmänniskor använder man inte uttryck som zigenare eller negerboll och undviker fitta som skällsord.
På motsvarande vis borde skribenter som Språktidningen och andra undvika ord som hen-toaletter, hen-omklädningsrum, hen-person, hen-vän och liknande nybildningar. Alla substantiveringar av hen uppfattas nämligen som kränkande av de transpersoner som är i störst behov av att det fungerar som just ett pronomen och inget annat. När hen substantiveras uppfattas det lätt som om det handlar om en sak eller ett djur (hona-hane), inte en människa. Det är också oftast i texter som raljerar över transpersoner som den här typen av nyord dyker upp, än så länge. Men om fler tidningar än Språktidningen fångar upp trenden kan det snabbt bli gängse språkbruk. Då har man normaliserat ett kränkande språkbruk om transpersoner.
Lika illa är det när man talar om människor som en hen, eller flera hens. Det dehumaniserar personen och bidrar dessutom till raljanta skämt om att hens betyder hönor. Problemet även anständiga skribenter har med att förhålla sig till hen hänger ihop med att det saknas etablerade termer för att tala om personer med en icke-binär könsidentitet just utifrån kön. Därmed blir det lätt kvinnor, män, hens. När det inte blir andra missförstånd och man skriver kvinnor, män, transpersoner, som om alla vi transpersoner som är kvinnor eller män inte existerar, inte får vara ”äkta” män eller kvinnor. Men, transperson är inget kön, utan ett sätt att förhålla sig till kön. Och hen är inget substantiv eller kön, utan ett pronomen.
Och bara för att termer som icke-binär, som samlingsterm, eller de mer specifika termerna intergender, bigender, genderqueer och nongender inte är särskilt etablerade betyder inte det att man genom slarvigt språkbruk får bidra till att kränka transpersoner.
Mindre lyckat är oskicket att substantivera hen. Ibland går det kränkande långt, som när Språktidningen och andra skribenter introducerar nyordningar som hen-toaletter och hen-omklädningsrum. Man kan fråga sig varför termerna könsneutrala toaletter eller könsneutrala omklädningsrum plötsligt blev svårare att använda bara för att hen introducerades? Det förekommer heller inga hon-toaletter eller han-omklädningsrum i spalterna. Många kan nog också tänkas reagera negativt på om det dök upp.
Man kan tänka att en språkfråga inte är så viktigt. Men språket är viktigt! Genom språk formar vi vår verklighet och sätter agendan för både vilka vi är och vad som bör ses som viktigt att tala om, på vilket sätt. Det är ingen tillfällighet att det ständigt utkämpas hårda politiska strider om vilka ord som ska användas för att beskriva olika frågor. Många är de som tycker att det heter privatisering av välfärden, inte mångfald och valfrihet i vården. Och vill man visa respekt för sina medmänniskor använder man inte uttryck som zigenare eller negerboll och undviker fitta som skällsord.
På motsvarande vis borde skribenter som Språktidningen och andra undvika ord som hen-toaletter, hen-omklädningsrum, hen-person, hen-vän och liknande nybildningar. Alla substantiveringar av hen uppfattas nämligen som kränkande av de transpersoner som är i störst behov av att det fungerar som just ett pronomen och inget annat. När hen substantiveras uppfattas det lätt som om det handlar om en sak eller ett djur (hona-hane), inte en människa. Det är också oftast i texter som raljerar över transpersoner som den här typen av nyord dyker upp, än så länge. Men om fler tidningar än Språktidningen fångar upp trenden kan det snabbt bli gängse språkbruk. Då har man normaliserat ett kränkande språkbruk om transpersoner.
Lika illa är det när man talar om människor som en hen, eller flera hens. Det dehumaniserar personen och bidrar dessutom till raljanta skämt om att hens betyder hönor. Problemet även anständiga skribenter har med att förhålla sig till hen hänger ihop med att det saknas etablerade termer för att tala om personer med en icke-binär könsidentitet just utifrån kön. Därmed blir det lätt kvinnor, män, hens. När det inte blir andra missförstånd och man skriver kvinnor, män, transpersoner, som om alla vi transpersoner som är kvinnor eller män inte existerar, inte får vara ”äkta” män eller kvinnor. Men, transperson är inget kön, utan ett sätt att förhålla sig till kön. Och hen är inget substantiv eller kön, utan ett pronomen.
Och bara för att termer som icke-binär, som samlingsterm, eller de mer specifika termerna intergender, bigender, genderqueer och nongender inte är särskilt etablerade betyder inte det att man genom slarvigt språkbruk får bidra till att kränka transpersoner.
Den som vill visa respekt för icke-binära transpersoners
könsidentitet bör undvika att substantivera hen! Inga fler
hen-toaletter i spalterna tack!