Socialstyrelsen ockuperat

I fredags genomförde AnarchoPride en manifestation i receptionen till Socialstyrelsen. Man hade en banderoll med texten "Sluta diagnoticera trans - sjukdomsförklara transfobin" och maskerade sig i munskydd.

Det förs för närvarande diskussioner på många håll om AnarchoPrides metoder är konstruktiva eller inte, i kampen för transpersoners rättigheter. Liksom det förs diskussioner om huruvida de alltid ska ha en självklar rätt att delta i olika hbt- och trans-aktioner utan att anpassa sitt budskap och sina metoder så alla deltagare känner sig bekväma med det samlade budskapet som aktionen sänder ut.

Innan jag går i på de frågorna kan det dock vara på sin plats med lite bakgrundsinformation. Anarcho Pride är alltså ett anarkistiskt nätverk som bildades för något år sedan. De har, i enlighet med sin ideologi, ingen styrelse och inga officiella företrädare, utan fungerar såvitt jag förstår enligt mer direktdemokratiska principer. De uppger sig vara queeranarkister och beskriver sig själva som "ett samhällshatande, normvandaliserande och visionsbildande nätverk"

Transrörelsen i Sverige omfattar en mängd olika aktörer. Det säger sig självt att alla inte alltid är överens, ibland inte ens om mål men oftare inte om metoder. Vad som kan ses är däremot en huvudfåra, där organisationer som RFSL, RFSL Ungdom, KIM och FPE-S samarbetar och i allmänhet är ense om både målen och metoderna. Dessa organisationer har en mängd transpersoner som medlemmar, dvs de tillhör målgruppen och är själva minst lika personligt berörda som AnarchoPride. Parlamentariskt påverkansarbete är ett av de verktyg dessa organisationer använder sig av, för att man anser att det är ett fungerande verktyg. Man samarbetar också men de partipolitiska hbt-organisationerna/nätverken, som vid demonstrationen mot tvångssteriliseringar senast, och får på så vis direktkontakt med de beslutsfattare man vill påverka.

Parlamentariskt påverkansarbete är av rätt självklara skäl inte aktuellt för anarkister. Men precis som Adrian påpekar i sin bloggpost, det är viktigt med olika röster och en rejäl bredd i svensk transrörelse. Det måste finnas utrymme för alla. Alla transpersoner måste ju ha rätt att få lyfta just det som han/hon/hen tycker är viktigt, med de metoder som känns bäst just för den personen.

Problemet dyker upp först när vissa grupper börjar hävda att andra delar av rörelsen är en del av det förtryckande system de arbetar för att störta. Om RFSL, RFSL Ungdom, KIM och FPE-S av AnarchoPride ses som förtryckande maktutövare, snarare än som grupper vars mål man delar och kan tänka sig att samverka med när det gynnar ens egna mål, då uppstår det problem. Det är då man kan tänka sig att genomföra aktioner helt utan att föra en dialog med några andra trans- eller hbt-organisationer och nätverk. Så som AnarchoPride gjorde i fredags hos socialstyrelsen och som de gjorde i somras när de smädade KD på sin manifestation på Sergels torg under Pride, och när de uppmanade folk att störa programpunkter i PrideHouse.

Jag tror personligen att AnarchoPrides metoder är kontraproduktiva, och jag är inte ens säker på att jag är överens med dem om en del av deras mål. Fredagens ockupation verkade exempelvis ha som mål att helt avskaffa sjukdomsklassificeringen vad gäller transsexualism, åtminstone om man enbart läste banderollen och TT-notisen. Men utan sjukdomsklassificering skulle patientgruppen inte erbjudas landstingsfinansierad vård, något som är mycket viktigt. Det är därför som kampanjen Stop Trans Pathologization (STP) säger att "To facilitate public coverage of trans-specific health care, STP 2012 proposes the inclusion of a non-pathologizing mention in the ICD-11." STP vill alltså inte avskaffa diagnosticeringen fullständigt, man vill, liksom stora delar av den internationella transrörelsen, bli av med de psykiatriska diagnoskoderna. Det blev alltså lite märkligt när AnarchoPride lät det se ut som om de är en del av kampanjen Stop Trans Pathologization, när de inte verkar stå bakom deras manifest.

Men, läser man vidare på Facebook och en del andra håll verkar det som om AnarchoPrides mål kanske snarare var att avskaffa just de psykiatriska diagnoskoderna, och att bredda den könskorrigerande vården, så den kan ges även till de som idag inte passar in i den ganska diagnosen transsexualism, så som svensk sjukvård tolkar den. Det är i så fall ett mål som stämmer väldigt bra med de mål som både RFSL, RFSL Undom, KIM, och FPE-S har. Men det är inte det budskapet som har kommunicerats till media och allmänheten, utan där har det hetat att de "protesterar mot diagnoticeringen av trans" eftersom "den får transsexualism att framstå som en sjukdom".

Oavsett om det handlar om otydlighet eller om ett felaktigt formulerat mål kan det leda till att beslutsfattare och allmänhet kommer tänka att:
"Varför ska skattebetalarna bekosta dyra operationer och mediciner för en grupp människor som hävdar att de inte är sjuka?"
AnarchoPrides agerande kan alltså riskera att ställa till problem för alla transpersoner som behöver könskorrigerande vård. Det känns inte riktigt okey. Transsexualism/GID/GIDNOS är tillstånd människor lider av och behöver behandling för. Alltså kan man inte göra som AnarchoPride och jämställa sjukdomsklassificeringen av transsexuella/GID/GIDNOS med den gamla sjukdomsstämpeln på homosexuella. Homosexuella behöver inte behandling.

Om AnarchoPrides mål inte var att avskaffa sjukdomsstämpeln helt och hållet, utan att avpsykiatrisera diagnosen och bredda vården, känns det också väldigt kontraproduktivt att fokusera på just socialstyrelsen. Eftersom det är just socialstyrelsen som i dagsläget, i samverkan med med bla folk inom TransGenderEUrope och RFSL, jobbar för att få bort diagnosen ur DSM, den psykiatriska diagnosmanualen. Och eftersom det framgick av Socialstyrelsens rapport från 2010 att man vill se ett arbete för att även de patienter som inte platsar i den snävare diagnosen ska erbjudas vård. Att i dagsläget angripa socialstyrelsen är minst sagt att slå in öppna dörrar. Det hade varit mer logiskt att ockupera WHOs kontor, eller kontoret för någon företrädare för American Psychiatric Association (APA), som är de som ger ut DSM.

Så långt AnarchoPrides mål och metoder alltså.
Vad gäller frågan om de har en självklar rätt att delta vid andras hbt- och trans-aktioner, utan att behöva anpassa sina metoder eller budskap alls, har jag inte riktigt landat i frågan än och har egentligen ingen åsikt. Annat än att jag tycker det är lite problematiskt att de kräver rätt till detta, men samtidigt inte alls erbjuder andra samma rätt vid deras egna aktioner. Jag är också rätt bekymrad över deras förakt för alla som inte tycker exakt som dem, det blir knepigt för andra att förhålla sig till när man deltar i samma aktioner.

Samtidigt tycker jag det behövs mer radikala röster i kampen för transrättigheter, också. De tillför något, skapar oro och rör om lite och leder därmed till nya infallsvinklar och idéer även för andra aktörer. Det är viktigt även för frivilligorganisationer att ifrågasätta sig själva och den makt de har, och AnarchoPride bidrar förhoppningsvis till att så sker.

Etiketter: aktvism, anarchopride, anarki, ockupation, socialstyrelsen, transrörelse

posted by Luka(s) @ 2:08 em