Recension av en recension

- eller, hur man använder en recension som ursäkt för att marknadsföra unkna åsikter om transsexuella.

I dagens UNT skriver Rasmus Landström en recension av Signe Bremers avhandling Kroppslinjer – Kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering. Avhandlingen lades fram i november och har mottagits väl, även i trans- och hbt-communityt.

Jag har inte kompetens nog att avgöra vilken tyngd avhandlingen har rent vetenskapligt, jag är varken etnolog eller forskare. Det är däremot inte Landström heller, vad jag förstår. Vad jag däremot har kompetens inom är transfrågor, inte minst när det gäller hur könsnormerna styr vården för transsexuella, det vill säga, just det som Bremers avhandling berör. Landström har däremot inte några särskilda kunskaper om transpersoners livsvillkor och hur könsnormen påverkar oss, vad jag kan uppfatta.

Landströms bristande insikt i frågorna blir uppenbara redan när han beskriver avhandlingen som om den handlar om "människor i färd med att byta kön". Som om det skulle handla om ett slags dokumentärt reportage om transsexuellas könskorrigeringsprocesser. När det istället handlar om forskning om den vård som transsexuella erbjuds, och hur könsnormen påverkar denna vård. Han lyckas visserligen förstå skillnaden mellan Bremers metod, att ha målgruppens egna upplevelser i fokus, och forskningsmetoder i en del tidigare avhandlingar, där forskarens förutfattade meningar om transpersoner styrt både inriktning och slutsats. Gott så.

Men sedan blir recensionen helt obegriplig. I Landströms verklighetsbild ingår det nämligen att det inte alls är radikalt, och därmed inte avvikande får man anta, att med ett "pseudokritiskt, queerfeministiskt språk beskriva transsexualism som frigörelsen från biologin". Som om gemene man i Sverige tycker att det finns fler kön än två, tycker att alla transsexuella har det kön de själva identifierar sig som, tycker att transpersoner ska ha samma rättigheter som alla andra, tycker att tvångssteriliseringar av transsexuella är fel, att även minderåriga ska få heta vad de vill oavsett kön och så vidare.

Det må vara en normerande åsikt i vissa grupper, men knappast i landet som helhet. Det är därför Bremer kommer fram till de resultat hon gör. Nämligen att könsnormen på ett negativt sätt påverkar vården för transsexuella. Något man kan tycka hade varit relevant att beröra i en recension av en vetenskaplig avhandling, forskares slutsatser brukar vara det viktiga. Men det tycker tydligen inte Landström. Han använder istället sin recension för att marknadsföra en syn på transsexuella som sorgliga offer genom att fokusera på just de berättelserna i Bremers material. Att det samtidigt finns andra berättelser i avhandlingen, och att just vårdberättelser kanske inte är de mest representativa för alla berättelser om transsexuella, det bortser han från.

När Landström sedan växlar över till att prata om sin åsikt om transsexualism som "något ganska sorgligt" och "ett symtom på ett samhälle med alltför lite fantasi och alltför strikta könsroller" sysslar han inte längre med att recensera Bremers avhandling. Texten är plötsligt en debattartikel, och Landström sorgligt okunnig om ämnet.

Givetvis kan man i teorin fundera över hur transsexuella skulle agera i ett samhälle där det saknades normer om kön. Kanske skulle det vara mycket mer ovanligt med könskorrigerande behandling? Det vet vi inte. Precis som vi kan diskutera, i teorin, hur aspies skulle agera i ett samhälle där det saknades normer om mänsklig kommunikation och hur våra sinnen fungerar.

Men, i praktiken är det så att dessa samhällen inte existerar. Och sannolikt aldrig kommer existera. De som skapar normerna är majoriteten, och majoriteten är såvitt vi vet cispersonerna och neurotyperna. Vi andra måste förhålla oss till detta, vare sig vi vill eller inte. Vi kan kämpa för att vårt perspektiv ska vara lika mycket värt som deras, och det är viktigt. Målet bör självklart vara ett samhälle där alla sätt att se på kön är lika mycket värda. Men vägen går knappast via att förneka den könsnorm som finns.

Och det är här Landströms till recension maskerade debattinlägg blir riktigt knepigt. För han tycks mena att transsexuella bör agera som om könsnormen inte existerar, även i sina privata liv. Som om vi till och med har en skyldighet att göra det, en större skyldighet än cispersoner. Att transsexuella ska acceptera våra kroppar som de är och stå upp för vår rätt att få vara män (trots att vi har kvinnokroppar) eller kvinnor (trots att vi har manskroppar) eller bigenders, nongenders, intergenders eller queers (trots att vi har synligt enkönade kroppar). Att just vi ska stå på barrikaderna mer än andra, och offra mer än andra för att förändra könsnormen.

Det vill säga, vi bör offra vår möjlighet att åtminstone några av dygnets timmar, åtminstone någon dag i veckan, få vara bara oss själva. Istället för Den Där Transsexuella, den avvikande, den konstiga. Och vi bör offra det för att personer som Rasmus "jag har [inte] något problem med att människor könsopererar sig" Landström ska få som han vill. Tack, men nej tack.

Jag föreslår att Landström kliver ur sitt eget trygga cisnormativa liv för säg en månads tid och lever 24/7 i konträr könsroll. Om han sedan på allvar kan säga att det gick utmärkt att leva så och må bra, då ska jag ta hans åsikter på lite större allvar. Till dess bör han hålla sig till att recensera och debattera saker han begriper sig på.

Bloggar: Trollhare,

Etiketter: forskning, Rasmus Landström, Signe Bremer, transsexuell, Uppsala Nya Tidning

posted by Luka(s) @ 2:51 em